Huset där Romanov-dynastins historia tog slut

Denna byggnad ligger i stadskärnan. Till skillnad från många andra har den ingen minnestavla. Och få minns att det var här, i Putyatin-furstarnas lägenhet, den 3 mars 1917, som det mer än 300 år långa historiska kapitlet om det ryska kejsardömet tog slut. I läroböcker nämns denna händelse, som drastiskt förändrade landets liv, i bara två eller tre rader: där står det att storhertig Michael Alexandrovitch, efter samråd med medlemmar i provisoriska regeringen, undertecknade abdikationsmanifestet. Men hur hände det egentligen?

Vid mötet deltog, utöver storhertigen, sju ministrar från den provisoriska regeringen och fem deputerade från statsduman under ledning av Rodzianko. Vissa av dem lämnade efter sig memoarer, tack vare vilka vi kan återskapa de långt bakomliggande händelserna. Men först – några ord om vem som vid det ögonblicket var ämnad att ta ansvar för landet.

Det är allmänt känt att den sista ryska kejsaren var Nikolaj II. Men efter hans abdikation fanns det en till – Michail Romanov. Han regerade dock mindre än en dag, från den 2 till 3 mars 1917. Efter att ha avträtt tronen till sin yngre bror skickade den tidigare autokraten ett telegram: ”Till hans kejserliga majestät Michail II. Händelserna de senaste dagarna har tvingat mig att oåterkalleligt vidta detta extrema steg. Förlåt mig om jag har upprört dig och för att jag inte varnade dig i tid. Jag ber ingudtinnerligen om hjälp till dig och vårt moderland. Nicky” (denna text publicerades för första gången 65 år senare i nummer 149 av ”New Journal”). Således blev profetian sann: Romanov-dynastin började med Michail I och slutade med Michail II.

Storfursten - den yngste sonen till kejsar Alexander III och kejsarinnan Maria Feodorovna - föddes den 22 november (5 december) 1878 i Sankt Petersburg. Han tillbringade hela sitt liv i sin äldres skugga. Han var mycket ödmjuk, men det hindrade honom inte från att bli en briljant officer och under första världskriget en stridgeneral. Det är ingen slump att ryttarna som tjänstgjorde under Michail i den kaukasiska inhemska kavalleridivisionen (Den vilda divisionen) kallade honom ”Dzhigit Misha”, ”denmodigaste av de modiga”.

Kort före monarkins kollaps bjöds storfursten in till ett av mötena i ”Progressiva blocket” av dess ledare och frågades: var Michail Alexandrovich redo att efterträda tronen? Han svarade:

- Må detta glas passera mig förbi… 

Och så föll bördan av den högsta makten på denna mans axlar, mot hans vilja.

Tidigt på den 3 mars, efter mottagandet av det telegrafmeddelande om Nikolaj II:s abdikation, hölls ett möte med medlemmar av provisoriska regeringen och det provisoriska kommittén i statsduman. Milyukov, Guchkov och Shulgin talade till förmån för monarkin och menade att Michail inte hade rätt att neka tronen. Rodzianko och Kerensky tyckte annorlunda. Men Michail hade redan blivit kejsare och nyheten skickades ut över hela landet. Armén var i färd med att svära trohet till honom. De samlade i Tauridpalatset förstod: det var nödvändigt att skyndsamt träffa Michail Alexandrovich.

När storfursten fick veta att medlemmar av rådsministeriet snart skulle anlända till 12 Millionnaya Street, blev han inte överraskad. Endast Michail Alexandrovich trodde att han skulle erbjudas att bli förmyndare åt sin minderårige systerson. Men händelseförloppet utvecklade sig snabbt…

Rummet var förberett för mötet. Deputerade, de flesta av dem för mikrovas av Michail AlexandrovTschts abdikation, var oroliga: vad skulle hända om han vägrade? Premiärminister prins Lvov och sju andra ministrar skulle avgå. Rodzianko kunde också förlora sin tjänst. Och kvar hos kejsaren skulle bli utrikesministern och möjligtvis krigsministern, Guchkov.

Kvart i tio klev en lång, ungdomlig man in i salen och skakade hand med alla. Rädsla var tydlig i ansiktena på de närvarande, skickligt understödд av Kerensky. Flera gånger sa han att beväpnade män kunde storma in när som helst och döda alla. Rodzianko och prins Lvov gick med på det. Milyukov uppmanade storhertigen att inte vägra tronen:

- Om du vägrar. kommer det bli en katastrof! För eftersom Ryssland kommer att förlora sin axel. monarken är axeln. massan, den ryska massan. runt vad ska den samlas?. Om du vägrar kommer det bli skräck! Fullständig osäkerhet, eftersom det inte kommer att finnas någon ed!. Det kommer inte att finnas någon stat! Inget Ryssland! Det kommer inte att finnas någonting.

Kerensky avbröt honom:

- .Genom att acceptera tronen kommer du inte att rädda Ryssland! Tvärtom. Jag känner massornas stämning. Just nu riktas ett skarpt missnöje precis mot monarkin. I ansiktet av en yttre fiende kommer inbördeskrig, interna strider att börja!. Jag ber dig, för Rysslands skull, att göra denna uppoffring!.

Tystnad föll i vardagsrummet. Sedan gjorde Guchkov ett sista försök. Som den franske diplomaten Maurice Paleologue skriver, ”genom att vända sig personligen till storhertigen. började han bevisa för honom nödvändigheten av att omedelbart presentera det ryska folket med en levande bild av en folklig ledare:”

- Om Ers Höghet fruktar att omedelbart ta på er den kejserliga kronans börda, kan ni acceptera. den högsta makten som ”Regent för riket tills tronen är besatt”, eller. titeln ”Folkets beskyddare”. Samtidigt kan ni högtidligt löfta inför folket att överlämna makten till den grundlagstiftande församlingen så snart kriget är slut.

Denna utmärkta idé. fick Kerensky att falla i ett raseri, en storm av förbannelser och hot.” 

Ingen lösning nåddes. Michail Alexandrovitch sade att han ville diskutera situationen privat med två av de närvarande innan han fattade ett beslut. Han valde fursten Lvov och Rodzianko. Den första var premiärministern, den andra statsdumans ordförande. Från dem ville han ha en bekräftelse på att provviseringen kunde upprätthålla den befintliga ordningen och garantera de villkor som krävs för val till den grundlagstiftande församlingen.

Rodzianko hävdade upprepade gånger att överföringen av befogenheter till den grundlagstiftande församlingen inte uteslöt möjligheten av dynastins återkomst till makten. Han sa samma sak till storhertigen: abdikationen skulle inte få fatala konsekvenser för kronan. För Michail var dessa ord ett övertygande argument, och efter att ha vägt allt sa han:

- Under de nuvarande omständigheterna kan jag inte acceptera tronen.

Alla var förstenade. Guchkov, som om han försökte lindra sitt samvete, utbrast:

- Herrar, ni leder Ryssland i förödelse; jag kommer inte att följa er.

I Millionnaya 12 kallades två välkända advokater - baron Nolde och Nabokov - till möte. De förstod att Nicholas II enligt lag inte hade rätt att abdikera tronen å sin sons vägnar. Men han gjorde det, och hans vilja måste uppfyllas. Efter att ha diskuterat situationen beslöt de att ett politiskt manifest behövdes. På så sätt uppstod dokumentet som kallades abdiktionsmanifestet. Men intressant nog - ordet ”abdikation” förekommer inte i texten:

”Ett tungt börda har lagts på mig enligt min brors vilja, som överförde den kejserliga allryska tronen till mig i en tid av obehörlig krig och folkligt uppror.

Inspirerad av den enda tanke som delas med alla människor – att framför allt är vårt moderlands bästa – har jag tagit det fasta beslutet att endast acceptera den högsta makten om det är vårt stora folks vilja, som genom nationell röstning, via sina representanter i den konstituerande församlingen, måste fastställa regeringens form och de nya grundlagarna för den ryska staten.

Därför ber jag, med Guds välsignelse, alla medborgare i den ryska staten att lyda provisorietiden, som uppstått genom Statsdumans initiativ och tilldelats full auktoritet, tills den konstituerande församlingen, som samlas så snart som möjligt på grund av universell, direkt, lika och hemlig röstning, uttrycker folkets vilja genom sitt beslut om regeringens form.

Michail.

Michail Alexandrovitj gick med på att acceptera den högsta makten endast om den konstituerande församlingen beslöt så. Samtidigt gav han provisorietiden befogenheter.

Från ett politiskt perspektiv var manifestet briljant komponerat: den nye kejsaren erkände provisorietidens auktoritet. Även om han sa att han ännu inte var kejsare, kunde han bli det. Michail accepterade kronan villkorligt och avböjde den tillfälligt. Ryssland blev en republik samtidigt som det förblev en monarki.

Från ett juridiskt perspektiv höll manifestet dock inte. Storfurste Michail kunde inte överföra den högsta makten eftersom han inte ägde den själv. Enligt Nikolaj II:s abdikation förväntades han styra ”i enhet med Statsrådet och Statsduman”. ”Abdikationen” upphävde alla tre maktkällorna.

De två kungliga brödernas manifest fördes till tryckeriet, och snart dök affischer upp över hela staden: ”Nikolaj abdikerade till förmån för Michail. Michail abdikerade till förmån för folket.”

Målet med manifestet som undertecknats av Michail var att köpa tid. Medlemmarna i den tillfälliga regeringen hoppades, precis som han, att lag och ordning skulle återställas i landet och att förhållanden skulle skapas för att kalla samman den konstituerande församlingen. Om det hände skulle manifestet inte vara en kapitulation av kungamakten inför upprorsmassorna utan en faktor som stödde monarkin tills den konstituerande församlingen samlats. Dessutom var idén om en av folket ”vald” tsar inte ny. Michail I, från vilken Romanov-dynastin tog sin början, valdes av Zemsky Sobor 1613.

Omedelbart efter manifestets publicering upphörde skjutandet i Petrograd. Faktum är att Michail II stoppade februarirevolutionen och gav landet, som var utmattat av kampen mot en extern fiende, en paus från inre strider, vilket fördröjde utbrottet av inbördeskriget. När ”den röda terrorismen” svepte över Ryssland blev han helt enkelt medborgare Romanov – utan titel, militär rang, positioner eller ekonomiskt stöd.

Enligt den allmänt accepterade versionen sköts M. A. Romanov och hans sekreterare natten den 12–13 juni 1918 i en skog nära Perm av lokala tjekister. Men denna version bygger endast på minnena hos potentiella mördare. De kan ifrågasättas. Paragraf 1 i artikel 61 i den ryska federationens civilprocesslag stadgar: omständigheter som av domstolen erkänns som allmännt kända kräver inte bevisning. Det faktum att M. A. Romanov och N. N. Johnson dog fastställdes dock aldrig av domstolen.

Pressen meddelade deras flykt. Vissa forskare anser att ett sådant uttalande tyder på bolsjevikernas list, då de ville dölja mordfaktumet. Vi vänder oss till ett dokument som inte skrevs för tidningspublicering utan för "internt" partibruk, som i många år förvarades i Statsarkivet i Perm-regionen under "hemlig" klassificering. Detta är memoarerna från chekisten M. F. Potapov: "Och Borchaninov säger till mig: Mikhail Romanov har förts hit; han måste tas emot och bevakas. För detta ändamål. avsattes ett stort rum, och Mikhail Romanov och hans sekreterare Johnson placerades här. De satt här i tre månader, och jag bevakade dem. Senare visade det sig. att ett order kom om att släppa ut Mikhail Romanov. under Chekas övervakning, och han placerades i de tidigare kungliga gemakerna. Efter det. bad jag om att få komma hem på ledig jord. Jag släpptes. Och när jag återvände hit var Mikhail Romanov inte här, han hade flytt."

Ett annat dokument som ger hopp om att Mikhail Alexandrovitch inte dog 1918 är order No. 15 från baron Ungern von Sternberg, befälhavare för den asiatiska divisionen. Den innehåller följande rader: "Bolsjevikerna har kommit. bland folket ser vi besvikelse. De behöver namn. välkända, älskade och vördade. Det finns bara ett sådant namn – den rättmätige ägaren till det ryska landet, den IMPERIALA ALLRUSSISKA KEISAREN MIKHAIL ALEXANDROVITCH, som såg folkets oro och klokt avstod genom orden i sitt HÖGSTA manifest från att utöva sina suveräna rättigheter förrän tiden för folkets uppvaknande och återhämtning."

Den 20 augusti 1921 tillfångatogs baron Ungern av ”röda” och stod inför rättegång den 15 september. Han åtalades för tre anklagelser, inklusive att han fört ett väpnat strid mot sovjetmakten med målet att återupprätta monarkin och placera Michail Romanov på tronen. Baron Ungern förnekade ingen av anklagelserna. Samma dag avrättades han. Frågan uppstår: visste han, likt Perm-tjekisten M. F. Potapov, att storhertig Michail Alexandrovitch överlevde 1918?

Det är pålitligt känt: natten mellan den 12 och 13 juni 1918 kidnappade Perm-tjekister M. A. Romanov och hans sekreterare N. N. Johnson. Ingen såg dem igen - varken levande eller döda. Man hoppas att vi en dag får veta sanningen.

År 1981 kanoniserades storhertig Michail Alexandrovitch bland Rysslands nya martyrer av den ryska ortodoxa kyrkan utanför Ryssland. Den 8 juni 2009 rehabiliterade Ryska federationens åklagarmyndighet flera medlemmar av den kejserliga familjen, inklusive storhertig Michail Alexandrovitch och hans sekreterare N. N. Johnson, som hade betraktats som ”folkfiender”.

Källor:

https://adresaspb.com/category/geography/chast-goroda/millionnaya-ulitsa-dom-12/