Efter revolutionen, på grund av de kraftiga sociala omvälvningarna i Sovjetunionen, uppstod utbrott av hooliganism. Naturligtvis underminerade sådana fenomen regeringens auktoritet allvarligt, men milisen var ganska eftergivande mot banditer, eftersom de av de sovjetiska myndigheterna ansågs vara ”socialt nära”, vilket ofta ledde till att många fall döljdes och avskildes. Allt förändrades när ”Chubarov-fallet” exploderade i Leningrad 1926.
År 1922 införde Sovjetunionens straffrätt ”hooliganism” - straffbart med korrigeringsarbete eller ett års fängelse. Ligovka i Leningrad ansågs vara distriktet med flest hooligans. Exempelvis opererade den ökända GOP-gänget (Proletariatets stadshem) där, varifrån ordet ”gopnik” härstammar. Det farligaste stället i distriktet ansågs dock vara Chubarov-gränden, där ”Chubarovtsy”-gänget ”arbetade”.
Hundrajournalister samlades för rättegången i ”Chubarov-fallet” – var och en försökte lära sig och beskriva så många detaljer som möjligt, vilket är anledningen till att vi idag känner både brottslingarnas och offrets namn. Hon var Lyuba Belova – en 20-årig knappfabriksarbetare. Kvällen den 21 augusti 1926 gick flickan från arbetet till sin väns hus, som låg i Ligovka-området. Men Lyuba nådde aldrig fram till sin vän – i Chubarov-gränden var hon olycklig nog att stöta på en grupp berusade skojare ”som grep tag i hennes armar och axlar. Omedelbart därefter anslöt sig en stor grupp okända B-personer till angriparna. Vissa av angriparna hade knivar och dolkar. Belova omgavs, en tras av ett tyg kastades över hennes ansikte, och hon fördes bort… Folkmassan, som hade tagit tag i Belova, närmade sig en glipa i staketet till San-Galli-trädgården. De tvingade henne att krypa in i trädgården. Belova, som trodde att attacken var ett rån, började ta av sig sin kappa för att ge den till angriparna, men de beordrade henne att lägga sig på marken. När hon vägrade slog en av angriparna henne hårt i örat; andra snubblade henne, och Belova förlorade medvetandet. Sedan började folkmassan av angriparna våldta Assaulta Belova efter varandra. Våldtäkten varade i 4-5 timmar. Belova släpades från plats till plats 4 gånger. Flera gånger vaknade hon till medvetande och förlorade det sedan igen. Våldtäkterna torterade Belova och hånade henne på alla möjliga sätt. När hon kom till, utmattad och bruten, bad Belova om att få släppas fri. Banditerna svarade med cyniska skrik. Av rädsla för att våldtäkterna skulle döda henne började Belova låtsas vara en prostituerad – hon bad om öl och angav sin adress. När våldtäkterna tände tändstickor i mörkret tittade Belova noga på deras ansikten för att senare kunna identifiera dem.” (Ur åtalsskrivelsen i rättegångsakterna).
Männen hon mötte på sin väg var Pavel Kochergin, Andrey Gulli, Tyvanchuk-bröderna och Alexey Bobrovsky. Var och en av dem var "berömd" antingen för sin lättja, en kriminell bakgrund eller alkoholberoende.
Det började ganska oskyldigt: Pavel Kochergin gillade tjejen och bestämde sig för att närma sig henne för att lära känna henne. Men Lyubas avslag gjorde den berusade Pavel arg. Snart anslöt sig banditer från en annan grupp till männen, och "Chubarovtsy" började ta ut 20 kopeck av varje person som anslöt sig till "passningen" med tjejen.
Kriminellerna lät inte offret gå förrän efter mellan fyra till sex timmar - under denna tid hann minst 30 män ha sexuell kontakt med henne.
Efter att männen gått åt varsin lyckades Lyuba nå polisstationen och berätta för polismännen vad som hänt. Även om hennes berättelse lät mycket förvirrad på grund av stressen, förstod polisen lätt vilka som var involverade.
Det visade sig att männen som samlats i parken var av helt olika åldrar och yrken. De flesta av dem var mellan 17 och 25 år gamla, men det fanns också män över 50. Mest överraskande var att bland förövarna fanns inte bara hooligans och banditer utan även fabriksarbetare, gymnasieelever och till och med ett medlem i Komsomols-cellen som aldrig tidigare brutit mot lagen.
Kriminellerna tillfångatogs ganska snabbt, men ingen hade bråttom att meddela den stränga dom de förtjänade. Liknande fall av hooliganism var många i det postrevolutionära landet, så milisen betraktade inte handlingarna från "Chubarovtsy" som extraordinära. Därför skred ärendet inte framåt förrän i början av september.
Kanske skulle brottslingarna ha slapit undan med en lätt skrämsel om det inte inte för mediebevakningen. Den 10 september publicerade tidningen "Röd Tidning" för första gången en fullständig beskrivning av vad som hänt under den augustinkvällen i Leningrad. Efter det plockade de flesta tidningarna upp initiativet och började publicera liknande rapporter. Brev från vrede arbetare som krävde att alla nödvändiga åtgärder skulle vidtas för att straffa våldtäkterna eldade på illet.
Under dessa uppmaningar lyckades tidningarna samla in 50 000 underskrifter från vanliga människor, som alla var övertygade om att det brutala brottet inte skulle lämnas ostraffat.
"Ingen mildhet, ingen eftergift, ingen nåd för brottslingarna. Den mest rättvisa och nödvändiga domstraffet för våldtäkterna måste vara dödsstraff."
Även om de första förövarna fångades ganska snabbt, letade milisen efter de återstående medbrottslingarna i flera veckor efter att uppmärksamheten börjat. Under hela hösten förberedde myndigheterna det brottmål som gällde deltagarna i våldtäkten.
Rättegången ägde rum i december 1926, med 26 personer på anklagades bänk. Rättegången började den 16:e, och nästan varje detalj dokumenterades noggrant i Leningrads, huvudstadens och alla Sovjetunionens tidningar. Varje respektabel journalist skrev om "Chubarovtsy", och praktiskt taget alla invånare i Sovjetunionen visste om det. Fallet nämns till och med i romanen av Ilya Ilf och Evgeny Petrov, "De tolv stolarna".
Allmänheten var missnöjd med anklagelsen om "huvudlöshet" - för många förknippades detta ord med mindre skämt, vilket på inget sätt kunde beskriva vad "Chubarovtsy" gjorde mot flickan den 21 augusti. Därför omklassificerade domstolen "Chubarov-fallet" till "bandittverksamhet". Dessutom gjorde detta åtgärd det möjligt att döma männen till det strängaste straffet.
Propagandan plockade skickligt upp "Chubarovtsy"-fallet. Deras brott kallades också "politiskt". Det förklarades med det faktum att våldtäkterna attackerade det socialistiska systemet och diskrediterade det genom sina handlingar.
På så sätt meddelade domstolen sitt beslut den 28 december 1926. Totalt 27 personer bestraffades: sju av dem, ledda av initiatoren Pavel Kochergin, fick det strängaste straffet - dödsstraffet. Två lyckades överklaga beslutet, så i slutändan avrättades endast fem. De övriga fick straff som varierade från några månader till tio års fängelse. Våldtäkerna skickades till Solovesskylonhavsöarna för att avverka sina straff.
I november 1927 firade Sovjetunionen årsdagen av den socialistiska oktoberrevolutionen. Till minnes av detta deklarerades en amnesti, tack vare vilken vissa av "Chubarovtsy" släpptes.
"Chubarovtsy"-fallet var den första högprofilerade brottsmålsprocessen relaterad till banditism. Domen publicerades medvetet brett för att visa banditer att den sovjetiska regeringen avsåg att bekämpa dem till slutet. Under flera år efter händelsen fortsatte gäng liknande "Chubarovtsy" att bildas, men i slutändan vann milisen i konfrontationen mot banditerna. Fenomenet med ökningen av banditism förklarades med det faktum att människor under lång tid levt under krigsliknande och grymma förhållanden och var benägna till aggression och våld.
Sources:
http://kcgs.net.ua/gurnal/22/03.pdf
Skriven av Jermaine
Diskutera detta med författaren och andra
Inga kommentarer än. Bli först med att starta samtalet.