Portiken till det nya Eremitaget eller Eremitagets atlante-statyer

Eremitage-museets atlanser är en av Sankt Petersburg symboler; det var de som inspirerade Alexander Gorodnitsky att skriva sången "Atlantes":

. Där utan dryck och bröd, bortglömda genom tiderna,

Håller Atlanserna himlen på stenarmar.

Från 1783 till 1792 uppfördes Raphael-loggiorna längs Winter Canal vinkelrätt mot den gamla Eremitage enligt en ritning av J. Quarenghi. Den långa galleriet på andra våningen är en kopia av galleriet i Vatikanen, skapat baserat på Rafaels skisser. Denna byggnad blev en del av den nya Eremitage.

I december 1837 förstörde en stor brand som varade i mer än en dag Vinterpalatset. Efter branden beordrade Nikolaj I att Vinterpalatset skulle återställas så snabbt som möjligt - till påskhelgen 1839. I mars 1839 hölls firanden för återställningen av de statliga rummen, och i november återvände kungafamiljen till Vinterpalatset. Omedelbart efter att palatset restaurerats uppstod frågan om den nya konstruktionen av en byggnad för Eremitage och rekonstruktionen av interiören i Felten-huset.

Nikolaj I presenterades med två konstnärliga projekt för museets galleriförhall. Enligt det första skulle portiken bäras upp av karyatider; enligt det andra - av atlanser. Efter att det andra projektet godkänts presenterade den europeiske skulptören Johann Halbig en miniatyrmodell av figurer av egyptiska faraoner, som skulle bli just dessa atlanser, men den idén tilltalade ingen.

Författaren till byggprojektet för det nya Hermitage-huset, den München-baserade arkitekten Leo von Klenze, lämnade in två ritningar av portiken till Kommissionen för restaureringen av Vinterpalatset 1843 - en med kariatider och en med atlanter. ”Frågor och förslag riktade till Klenze och överenskomna med honom lämnades in för högsta godkännande”, där punkt 2 lyder: ”För de granitstarka kariatiderna i entréportiken lämnades två ritningar in: en med kvinnliga figurer och den andra med manliga. Skulle det inte vara mer lämpligt att ta den senare ritningen som vägledning.”.

Enligt projektet skulle Shepelevsky-huset på Millionnaja-gatan rivas, i vars utbyggnad konstnären J. Dows ateljé – som målat porträtt för 1812 års galleri – skulle inrättas, liksom stallbyggnader med en ridsal. Den nya byggnaden skulle bilda en sluten rektangel med Felten-huset. År 1842 godkändes projektet av kejsaren. Byggstarten skedde under uppsyn av en kommission ledd av V. P. Stasov med deltagande av arkitekten N. E. Jefimov.

Enligt Klenzes ursprungliga projekt var det tänkt att riva det lilla Hermitage och anlägga en torg mellan Vinterpalatset och det pågående Hermitage-bygget. Detta projekt avålades, och arkitekten tvingades vända byggnadens huvudfasad mot Millionnaja-gatan. Entrén han byggde, som var avsedd för allmänheten, gjorde ett starkt intryck. Klenze hade många åtaganden i München och kunde inte stanna i Sankt Petersburg för att övervaka byggarbetet. Därför fick Vasilij Stasov, som redan ledde återuppbyggnaden av Vinterpalatset, nya ansvarsområden och ledde en särskild byggnadskommission.

Denna uppdrag förbättrade Klenzes projekt och inkluderade egna vidareutvecklingar, särskilt i interiördesignen.

Skulptören A. I. Terebenev vann tävlingen om att skapa entréensemblen. Det är värt att notera att projektkostnaden ursprungligen var 118 900 rubler, men Terebenev sade att arbetet bara skulle kosta 87 125 rubler. Atlanteerna dök upp vid museet 1848, och deras skapande tog tre år. Skulptören Alexander Terebenev använde sten från stränderna vid Ladogasjön – Serdobolgranit – till figurerna. Det uppstod dock oförutsedda situationer. En sten hade en spricka, så en annan var tvungen att beställas. På grund av detta förlängdes tidsplanen.

Prototyperna var figurerna från det antika grekiska templet Zeus Olympios i Akragas på Sicilien (numera Agrigento; ca 480 f.Kr.). Enligt Klenzes idé gjorde skulptören Johann Halbig en reducerad modell i form av en manlig atlante-figur; modellen från München skickades till Sankt Petersburg. 1846 gjorde Terebenev en modell i naturlig storlek av atlante-figuren, vilken slutligen accepterades. Uppdragsgivaren och arkitekten V. P. Stasov insisterade på att skulpturernas yta skulle poleras till glans.

Figurerna skapades under Terebenevs övervakning under två år. Cirka 150 stenhuggare hjälpte honom, där var och en arbetade med sin del – händer, ben, bål; Terebenev färdigställde personligen ansiktena. Figurerna installerades den 1 september 1848. Varje figur var 7 arshiner (5 meter) hög.

Portikens komposition är så övertygande att inte alla märker nyheten: enorma granittfigurer med en otrolig spänning bär upp en lätt balkong. Emot vad många tror hade Klenze planerat att använda motivet med sicilianska telamoner (som atlanten-figurer kallades i antiken) inte utomhus, utan inomhus i Hallen för Kameer och den andra medalhallen i det Nya Hermitage. De kan fortfarande ses där idag. I dessa hallar upprepar figurernas konturer, till skillnad från utomhusstatyerna, nästan exakt det antika originalet. Men det var atlanten-figurerna vid den yttre portiken som blev mer originella och kända.

Klenze skrev i sin publikation från 1850 vid färdigställandet av det Nya Hermitage: ”Skönheten och den ädla stilen i dessa skulpturer, arbetets renhet och finess, samt poleringsglansen lämnar inget att önskja och tillåter oss att konstatera att om de egyptiska faraонеr skapade sina monolitiska kolosser, så är dessa telamoner för det fjärran norr på inget sätt underlägsna dem.”

De första sprickorna i väggarna och i taket på den nya Ermitajen noterades under 1880- och 1890-talet; snart antog man att de berodde på framväxten av lutande fundamenttjäningsrörelser på grund av sättningar i byggnadens högra del (sidan mot Vinterkanalen). Portiken drabbades hårdast av dessa sättningar. Sprickor på atlantskulpturerna upptäcktes först 1909; nya sprickor uppstod 1914, 1921, 1948, 1976, 1987, 1997 och 2000. På portikens högra sida bildades en genomgående spricka som fortsatte in i byggnadens övre del; under restaureringen utformades denna spricka som en artificiellt skapad sättningsfog.

År 1997 genomfördes en teknisk bedömning av portikens konstruktionselement, inklusive atlanterna, vad gäller deras skick och stabilitet; mätningar gjordes med högkänsliga sensorer - piezoaccelerometrar.

Portiken är stel sammankopplad med byggnadens fasadvägg: vid bjälklagsnivå (ovanför första våningen) och vid fundamentnivå (i källaren). Som ett resultat sätter sig byggnadens huvuddel, som är tyngre belastad, och drar med sig portiken. Ojämn sättning - lutning mot byggnaden - orsakar deformationer: i mätningarna 1997 noterades den maximala horisontella förskjutningen (upp till 4 centimeter) vid den övre nivån på de fyra atlanterna som är placerade längs portikens tväraxlar.

Atlanterna monterades på granitpedestaler och bär upp portikens balkar med sina huvuden och händer. Projektet utgick från att dessa balkar endast skulle vila på pelare, och att atlanterna inte skulle vara bärande element. Men trots konstruktionens lätta deformationer deformeras skulpturerna i sig och utsätts för ytterligare spänningar (särskilt i de övre och nedre delarna); detta leder till bildandet av sprickor.

Baserat på forskningsresultaten lämnades rekommendationer: att på något sätt avlägsna den styva kopplingen mellan portiken och byggnaden (till exempel genom att skapa en flexibel gångjärnsfog). Det föreslogs även att ändra hur skulpturerna är förankrade i balkarna, så att inte balkarna vilar på dem - samtidigt behöver speciella horisontella stag skapas för att säkerställa atlantenas stabilitet. Hittills har dock ingen av dessa rekommendationer genomförts i praktiken.

Det finns flera vidskepelser och legender förknippade med atlantenas:

·       På bröllopsdagen måste bruden gnugga stortån på den högra jätten som blickar mot Mars Field; då kommer parets liv att bli långt och lyckligt.

·       Folk kommer till atlanten för att få inspiration. För att göra det behöver du vidröra jättarnas fötter.

·       Turister kommer till atlanten för att önska något. Och om du lyckas fånga en brud som önskar något och rör vid hennes klänning, kommer önskan definitivt att gå i ochända.

Under tiden under belägringen av Leningrad, den 29 december 1941, träffade en granat portiken till det nya Eremitaget (en av 30 granater från långdistansartilleri som träffade byggnaderna i Eremitaget). En av atlanserna skadades särskilt allvarligt - en trasig "sår" uppstod på dess överkropp.

Källor:

https://ru.wikipedia.org/wiki/Portico_of_the_New_Hermitage

https://www.citywalls.ru/house816.html

https://dzen.ru/a/Y0iB6BnE6kgq9DpY

https://dzen.ru/a/YpnvplseAzabOqmK