Storfursten Vladimir Alexandrovitchs palats (House of Scientists)

Bland alla de herrgårdar som utgör en 'spridning' längs Palace Embankment, som en gång tillhörde medlemmar av den kejserliga familjen, finns en speciell ädelsten med en utsökt arkitektonisk slipning - Storfursten Vladimir Alexandrovitchs palats, bror till kejsar Alexander III och farbror till den sista kejsaren Nikolaj II. Under byggandet av palatset innehade storfursten posten som president för konstakademien, och 1884 blev han högsta befälhavare för gardet och S:t Petersburg militärområde. Det var han som gav order om att skjuta den fredliga demonstrationen den 9 januari 1905, varpå han avsattes från sin post. Här låg också Diogenes Club från den berömda filmen.

Bland hela "spridningen" av herrgårdar vid Palatsetradgårdens strand, som en gång tillhörde medlemmar av den kejserliga familjen, finns en speciell diamant med exklusiv arkitektonisk skärning – storhertig Vladimir Alexandrovيتch palats, bror till kejsar Alexander III och morbror till den sista kejsaren Nikita II. Under palatsets uppbyggnad innehade storhertigen posten som president för Konstakademien, och 1884 blev han överbefälhavare för garde och Sankt Petersburg militärdistrikt. Det var han som gav order om att skjuta den fredliga demonstrationen den 9 januari 1905, varpå han avsattes från sin post.

Även om det inte är en fristående byggnad, utan bara en av de ljusa länkarna i den linjära urbana utvecklingskedjan som sträcker sig längs Nevas granitstrand, är det lätt att känna igen tack vare dess speciella konceptuella stil.

Traditioner i allmänhet, och särskilt de med dynastiskt ursprung, hjälper till att bättre förstå den ryska verkligheten på 1800-talet. Nikita I införde en oskriven regel om att uppföra storhertigliga residenser i Sankt Petersburg i form av lyxiga palats för kejserliga ättlingar när de nådde 20 års ålder. Vladimir – den yngsta sonen till kejsar Alexander II – var inget undantag.

Eftersom det vid den tiden inte fanns någon ledig mark kvar vid Palatsetradgårdens strand som var lämplig för att bygga en herrgård värdig en storhertiges rang, bestämdes det att bygga på en historisk plats. Redan under Peter den store var den första officiellt erkända ägaren till denna tomt kontreadmiralen för roddflottan Botsis. I det första kvartalet av 1700-talet låg Musin-Pushkins hus här; senare, efter en serie "tillfälliga" ägare, gick området över till prins Volkonskij. General-intendenten började resa ett nytt hus men tvingades snart flytta till Michajllovskijpalatset efter sin pensionering.

År 1807 överfördes byggnaden till den franska ambassaden på begäran av Alexander I, som förblev där fram till 1839. Under kriget mot Napoleon blev denna plats populär bland ryska kurassirer, som gjorde vadderingar och försökte krossa bysten av den franske kejsaren som stod på fönsterbrädan i första våningen med en skicklig stenkastning medan de galopperade.

Från 1839 till 1862 tillhörde byggnaden Hofintendant-kontoret under ministeriet för det kejserliga hovet och domänerna. Efter reparationer användes den kortvarigt som reservpalats för att ta emot kejserliga gäster. Därefter stationerades en kompani av palatsgrenader här.

Ursprungligen planerade Alexander II att bygga palats på denna tomt för båda sina söner – tronföljaren Vladimir och Alexander. Men omständigheterna gjorde att hela området gavs till konstruktionen av ärkehertigens palats.

Projektet av arkitekten Alexander Rezanov, författare till Moskvas Kristus frälsdare-katedral, vann tävlingen 1864.

År 1867 började väggarna i de tidigare byggnaderna monteras ner, men senare bevarades grunden och vissa strukturella element delvis och användes i konstruktionen av det nya palatset. Som arkitekten Shreter senare minnedes: "billigare, starkare och ärligare. byggdes sällan i Ryssland." Huvudarbetet var färdigställt till sommaren 1873, men byggnaden vigdes först den 10 augusti 1874. Datumet valdes medvetet: bara sex dagar senare gifte sig ärkehertigen med prinsessan av Mecklenburg-Schwerin.

Palatset är ett komplex bestående av tre byggnader – den huvudsakliga fyra våningar höga byggnaden vätter mot Neva, tjänsteflanken kallad "hofmeister-flanken" vätter mot Millionnaja-gatan, och i mitten av den stora innergården ligger stallbyggnaden. Flankerna är placerade runt hela innergårdens omkrets. Byggnationen utfördes av Rezanovs studenter – Shreter och Kitner.

Huvudfasaden mot Neva är utförd i stil med den florentinska renässansen. Rustiquerade väggar är genomborrade av välvda fönster. Fasaden är befriad från dekorationer. Den utskjutande portiken är klädd med Bremen-sandsten. Bronsgrifoner är placerade vid balkongens hörn.

Interiörerna utfördes i olika stilar – renässans, rokoko, rysk, gotik. Som samtida av storhertigen noterade, trots denna stilmässiga mångfald var palatsets interiördekoration harmonisk, och den lyxiga inredningen verkade inte överdriven.

Exteriört påminner palatset om Marmorpalatset i Sankt Petersburg: det har samma eklektiska stil, aurans av en florentinsk palazzo från renässanseran. En av de arkitektoniska accenterna som förstärker denna uppfattning är de välvda venetianska fönstren.

En utmärkande egenskap hos palatsfasaden är den framträdande framskjutna entrégruppen och det överflöd av vapensköldar. Här finns vapensköldar för:

• kungariket Kazan;

• kungariket Polen;

• kungariket Taurisk Chersonesos;

• storhertigdömet Kiev;

• storhertigdömet Vladimir;

• storhertigdömet Finland;

• storhertigdömet Georgien;

• kungariket Sibirien och kungariket Astrakhan;

• Vladimir Alexandrovitjs familjevapen;

• familjevapnet och monogrammet för Maria Pavlovna.

Palatsets ceremoniella rum är dekorerade i olika stilar. Inredningsarbetet utfördes mellan 1870 och 1872. Den ståtliga trappan är praktfull, med väggarnas nedre del i färgat konstgjort marmor och den övre delen dekorerad med stuckatur och skulpturer på en guldbakgrund. Det målade taket i trappan ("Konstens geni vid Nevas stränder") skapades av konstnären V. P. Vereshchagin.

Palatsets lyxiga inredning bestod av nästan 350 rum dekorerade i olika stilar, samt stall för 36 hästar. Första våningen beboddes av prinsen, varifrån den ståtliga trappan ledde till andra våningen, prinsessan Maria Pavlovnas residens. Den karmosinröda salongen, som hade den största ytan, kontrasterade mot den intilliggande salongen dekorerad i Louis XVI-stil med italiensk finish. Den lilla matsalen, med sin strikta engelska gotiska dekor, kompletterade variationen av inredningslösningar. Tredje våningen huserade rum för barn och tjänstefolk. Ovanför dem fanns huskyrkan för Båkukunstens förkündelse.

Mansionen var utrustad med alla teknikinnovationer för sin tid. Den hade telefon, hiss, ventilation med uppvärmning och befuktning, elektricitet och vattenuppvärmning.

Storhertigen ansågs vara en passionerad beundrare av måleri, så huset huserade mer än 60 dukar av stora ryska konstnärer: Repin, Surikov, Aivazovsky, Kramskoi och andra. De stod sida vid sida med dekorativa bronsdetaljer och exquisita möbler inköpta i Frankrike och Tyskland genom akademikerna Kitner och Shreter.

Efter oktoberrevolutionen huserade medicinska och militära institutioner i palatset fram till 1920, varpå en kommission ansvarig för att förbättra levnadsvilkoren för forskare i Petrograd flyttade in i byggnaden. På så sätt uppstod det moderna namnet "Vetenskapens hus". Idag hålls olika seminarier här och vetenskapliga avdelningar bedriver sin verksamhet.

Och idag ljuder klassisk musik av kända kompositörer i "Vetenskapens hus" i Sankt Petersburg, vilket ger alla besökare en underbar atmosfär av tidigare elegans och aristokrati. Njut av musikaliska mästerverk tillsammans med Russian Musical Seasons.

Sedan den 31 januari 1920 har byggnaden härbergat Petrograds kommission för förbättring av levnadsvilkoren för vetenskapsmän, under ledning av Maxim Gorkij. Sedan dess har herrgården varit hem åt Vetenskapens hus, vars insatser har gjort att den bevarats så vackert – när det gäller interiörens bevarandegrad är detta palats unikt i Sankt Petersburg. Den första vetenskapliga intelligentsklubben i Sovjetunionen, "atmosfären där är den mest lugnande."

I filmen "Sherlock Holmes äventyr", i avsnittet "Bertingens kung", förvandlas denna lyxiga byggnad till klubben "Diogenes", där besökarna inte talar med varandra.

I filen kan man se Holmes och Watson gå upp för den marmorbyggda trappan vid byggnadens huvudentré, skapad av Maximilian Messmacher. På vägen till Mycrofts kontor passerar Holmes och Watson först den Karminröda salongen (om de inte hade svängt vänster in i sidodörren utan gått rakt fram, hade de hamnat i Lady Huxleys kamrar, från vilken antagonisten Milverton utpressade pengar).

Källor: 

https://peterburg.center/maps/dvorec-velikogo-knyazya-vladimira-aleksandrovicha.html

https://xn--c1acndtdamdoc1ib.xn--p1ai/kuda-shodit/mesta/dvorets-velikogo-knyazya-vladimira-aleksandrovicha/

https://ru.wikipedia.org/wiki/Владимирский_дворец

https://www.citywalls.ru/house511.html

https://www.221b.ru/geo/3-diogen.htm

https://www.liveinternet.ru/community/petersburg/post94765471