Prostitution i Ryssland: "Om utskickandet av skuldiga kvinnor och flickor

Där den svarta floden och Fontanka sammanflätades,

Och vid sin mynning rann de ut i Nevas mynning,

Vid dessa flodars mynning, på just den plats,

Där Kalinov-skogen växte, stod ett enormt hus;

Det kallades ett hus efter den skogen,

Och specifikt kallades detta hus för Kalinkins;

I det placerades alla de utsvävande kvinnorna

För deras lustdrift.

Detta är ett utdrag ur Maikovs dikt "Elisey", skriven under andra hälften av 1700-talet, i vilken han nämner det berömda Kalinkin-huset och dess invånare.

Under Sankt Petersburgs tidiga år var könssjukdomar mycket utbredda i staden. 1719 utfärdade Peter I ett dekret - "lösa flickor" skulle fångas in och låsas in i så kallade Spinnhus.

Ett sådant hus, som skapades nära Fontankas mynning ut i Finska viken under Katarina II:s regeringstid, omvandlades till Kalinkin-sjukhuset. Dess namn härstammade från byn Kalyula; gradvis ryskifierat blev det Kalinkin. Byn hade funnits där redan före Petri den stores tid.

Detta Spinnhus eller gården, som det också kallades, grundades 1718. Där vävde de fint tyg "på holländskt vis", och senare användes det för korrigering av personer av "olämpligt och vildskt kön", det vill säga kvinnor med löst moral eller de som brutit mot lagen. Därefter stationerades Izmailovskij-regementet i denna byggnad, men 1745 återupptog fabriken sitt arbete, och fem år senare husade den redan det "hemliga" Kalinkin-sjukhuset.

Den 1 augusti 1750 utfärdade Elizabeth Petrovna ett dekret om ”efterlysning och överlämnande till den huvudsakliga polisen av olämpliga kvinnor och flickor”.

Från det ögonblick då Spinneriet grundades och kvinnor sjuka i ”skamliga” sjukdomar placerades där för arbete, fick de viss medicinsk vård, och gradvis förvandlades denna institution till en medicinsk anläggning. Det officiella datumet för Kalinkin-sjukhusets grundande är 1762. Innan det överfördes till Sanktesburgs kontor för allmän välfärd, förvaltades det av Katarina II:s personliga kabinett. Vid den tiden hade det 60 sängar, jämnt fördelade mellan män och kvinnor.

Den första byggnaden i det ”hemliga” Kalinkin-sjukhuset.
Tidigare Spinneri. Fontanka Embankment, hus 166

Tydligvis uppstod under denna period, mellan beslutet att överföra de anhållna och deras placering i Kalinkin-huset, en revolutionerande idé för mitten av 1700-talet – inte bara att straffa kvinnor, utan att arbeta med dem, vilket i hög grad förebådade Katarina II:s ”upplysta” socialpolitik.

Först var det nödvändigt att ta reda på om alla dem sålde sig själva på permanent basis, och om de var offer för grannars förtal eller befann sig i så kallade oregistrerade unioner. De förstnämnda släpptes, och de sistnämnda skickades till Sankt Petersburgs andliga konsistorium för att gifta sig. Det andra stadiet innebar social rehabilitering - arbete i den återställda produktionen. De intagna kvinnorna och de manliga prostituänderna, som var betydligt färre bland invånarna i Kalinkin-huset, hölls i separata avdelningar; de sjuka levde i "speciell frid", övervakades av en läkare och fick till och med medicin. Fångarna var inte fastkedjade i socklor; de hade möjlighet att bada i badhuset, arbetade enligt ett schema och fick bet HPV-pengar för sitt arbete, vilka de spenderade i en närliggande livsmedelsbutik. Kvinnorna fick hjälp att bemästra spinnkonsten av en kvinnlig och en manlig mästare, som var redo att reparera den enkla utrustningen om den gick sönder. Männen samlade ved och utförde andra små sysslor. Denna beskrivning visar en slående kontrast mot upplevelsen för vanliga fångar under samma period.

Innan Katarina II:s straffsystem användes kloster som platser för långtidsintag: under det strängaste regimet levde män och kvinnor tillsammans i trånga, fuktiga och mörka rum, oftast svältande. Stora städer hade fängelser, men de användes endast under utredningar. Fångetåg, fastkedjade och ledda av soldater genom gatorna med högljudda böner om allmosor, var bekanta för vilken medborgare som helst under första hälften av 1700-talet.

Invånarna i Kalinkin missbrukade ofta sin atypiska position: kvinnor låtsades till exempel vara sjuka för att slippa arbeta. Den vanliga reaktionen på att strunta i plikter i en bondefamilj eller vid livegensarbete var våld, vilket åtföljde en person under hela livet. I det här fallet bröt Kalinkin-huset med stereotypen. I en särskild instruktion till vakterna stipulerade Demidov "att säkerställa att inga slag utfördes under tvånget".

Utredningen genomfördes grundligt och noggrant, och märkligt nog var det inte så enkelt som man kan tro att vilseleda myndigheter under 1700-talet. Konfrontationer och referenser från andra avdelningar – Militärkollegiet, Sankt Petersburgs andliga konsistorium, värdshusämbet, provinsiens kansliri – säkerställde en ganska hög grad av sanningshalt i den information som samlades in. Dessutom var rädslan för "förhör med stränghet", det vill säga förhör under tortyr, en faktor som uppmuntrade både ärlighet och lögner.

Sjukhuset var verkligen hemligt. Patienter registrerades under nummer, inga dokument krävdes, och de kunde dölja sina ansikten bakom masker utan att uppge namn eller rang. Katarina II införde denna ordning så att patienter inte skulle undvika behandling. Den 17 maj 1793 utfärdade Katarina II ett dekret "Om behandling av själlösa kvinnor drabbade av fransk köns sjukdom och om deras exil till bosättningar". År 1828 kom sjukhuset under styrelsen för förvaltningsrådet under Nikolaj I och under ledning av kejsarinnan Maria Fjodorovna. Den första förvaltaren, furste P.V. Golitsyn, noterade mycket dåliga förhållanden, trångboddhet och många olägenheter i sjukhuset. Frågan uppstod om att bygga en ny anläggning. År 1831–1833 byggdes, enligt design av L. Charlemagne, en ny sjukhusbyggnad i tre våningar med 300 sängar, vänd mot Libavsky Lane. Byggnaden har bevarats. Nu upptas hela området med det forna sjukhuset av affärscentret "Kalinkin". År 1835 meddelades en högsta order om att "ingen betalning för behandling ska tas ut från personer somlbsjukhuset med gula biljetter".

År 1843 legaliserades detta yrke; istället för ett pass utfärdades prostituerade ett "ersättningskort", som allmänheten kallade det för det "gula kortet". Kvinnor kunde ägna sig åt prostitution från 16 års ålder, och bordeller fick inte ligga närmare än 300 meter från kyrkor, skolor och utbildningsinstitutioner. Kortet åtföljdes av ett "medicinskt kort" och märken som visade betalning av statlig avgift.

Vid 1800-talets slut hade sjukhuset 13 avdelningar - en barack för manliga syfilisfall med 50 sängar och 12 kvinnoavdelningar som låg inte bara i huvudbyggnaden utan även i andra små byggnader på området. Sedan 1900 blev sjukhuset exklusivt för kvinnor.

Sedan 1879 drev en välgörenhetsförening för att hjälpa fattiga patienter på sjukhuset, som från 1890 fanns under beskydd av prinsessan Eugenie av Oldenburg, barnbarn till tsar Nikolaj I. Dess permanenta ordförande var E.V. Musina-Pushkina (född Kapnist), fru till greve A.A. Musin-Pushkin, nuvarande statsråd och officer i Kavallerigardets regemente. I nådens hus för fallna kvinnor fanns en styrelse som erbjöd patienter hjälp vid utskrivning.

Under 1887–1888 byggdes en byggnad för en öppenvårdsklinik djupt inne på området; 1900–1901 en paviljong för barnavdelningen; 1903 en lägenhet för arbetshjälp till kvinnor som skrevs ut från Kalinkin-sjukhuset; och 1909–1912 en tvätthusbyggnad.

Grundaren av rysk venereologi var doktor V.M. Tarnovsky. År 1867 skapade han "Atlas till guiden för att känna igen könssjukdomar hos kvinnor och barn". På hans initiativ grundades världens första venereologiska förening i Ryssland 1885, godkänd på statlig nivå. Den första kongressen om kampen mot syfilis hölls på Kalinkin-sjukhuset 1897.

År 1922 döptes Kalinkinska sjukhuset om till Tarnovskij. Under en period efter revolutionen var det endast mottagningen som var i drift; vårdavdelningen återupptog sitt arbete först 1927.

Under NEP-eran uppstod, på initiativ av N.K. Krupskaya, પડkommuner för moralisk korrigering. På Bolshaya Podyacheskaya-gatan låg en terapeutisk-arbetsmedicinsk profilaktisk klinik, där tidigare prostituerade som skrivits ut från Tarnovskij-sjukhuset arbetade i sömnadsverkstäder, lärde sig läsa och skriva samt studerade marxism-leninism. Stadens administration tillhandahöll biettillstånd till kliniken och ordnade utflykter. Men snart stängdes sådana profilaktiska kliniker. Den moraliska korrigeringen skedde inte.

På grund av minskningen av könssjukdomar under 1950-talet omorganiserades sjukhuset till Forskningsinstitutet för dermatologi och venerologi, vilket flyttades till staden Gorkij 1960. Nu finns det på området där det forna Kalinkinska sjukhuset låg regionala, kommunala och distriktsbaserade dermatologiska och venerologiska kliniker med vårdavdelningar, vilka är efterföljare till Kalinkinska sjukhuset.

I sjukhusbyggnaderna låg 1956 Forskningsinstitutet för antibiotika och enzymer, vilket avvecklades 2012.

Källor:

https://alfa-delta.livejournal.com/209781.html

https://babs71.livejournal.com/616490.html

https://www.citywalls.ru/house1671.html