Berättelser från Sennajapladsen: Koleraupproret i Sankt Petersburg

Epidemin och tsarens flykt

Tidenas plåga - kolera, känd för mänskligheten sedan Hippokrates tid - dök upp i Ryssland 1829 i provinserna Orenburg och Astrakhan vid gränsen till Persien. Sent på hösten 1830 nådde den centrala Ryssland, därefter Moskva, och till sommaren Sankt Petersburg.

Det finns en extas i striden,

Och vid kanten av en mörk avgrund,

Och i det rasande havet,

Mitt bland stormiga vågor och turbulent mörker,

Och i den arabiska stormen,

Och i pestens andetag.

Dessa rader skrevs av Pusjkin i Boldino under hösten 1830. Med ”pest” avsåg poeten inte bara den böldpest som den avlägsna medeltida England kallade ”den svarta döden”, utan även kolera, som samma år kom till Ryssland från Ganges avlägsna kuster. På grund av karantän reglerades Pusjkin i tre månader vid sin släktgård, vilket gav den ryska litteraturen flera poetiska och dramatiska mästerverk. Vid den tiden kallades kolera folkligt för ”rättvisans fågel”, ”den indiska smittan”, ”hundens död” eller även pest - ”smittan” från latin.

Den 1 juli 1831 informerade Sankt Petersburgs generalguvernör Peter Essen medborgarna om att karantänsposter upprättades vid alla stadsingångar på grund av den närmande epidemin. Ankomster till huvudstaden kontrollerades noggrant och anhölls om det fanns minsta misstanke om sjukdom.

General Essen rapporterade dock till inrikesministern Zakrevsky: ”Alla åtgärder som vidtagits i detta ärende i denna provins är mycket otillräckliga och oförmögna att förhindra att sjukdomen korsar dess gränser och når huvudstaden själv.”

Under de första två veckorna drabbades mer än tre tusen personer i huvudstaden av kolera, varav ettusannehundra femtio dog. Benkendorf mindes de dagarna i Sankt Petersburg: ”Vid varje steg såg man sorgkläder och hörde gråt. Luften var outhärdligt kvävande. Himlen var upphettad som om den vore i det fjärran södern, och inte ett moln skymde dess blåhet. Gräset hade vissnat av en fruktansvärd torka – skogar brann överallt och jorden spräcktes.”

Civila och militära medicinska styrkor sattes in för att utrota sjukdomen, men deras styrka visade sig otillräcklig för att övervinna den. Vid den tiden kände läkarna inte till kolerans natur eller dess smittavägar, så förutsättningarna för att bekämpa infektionen var inte etablerade. Kejsar Nikolaj I, som fruktade för sitt eget och sin familjs liv och hälsa, lämnade Sankt Petersburg och flyttade till sin residens i Peterhof. Stadens rikare invånare följde hans exempel, brädade igen sina palats och flydde till sina lantegårdar där sjukdomen ännu inte nått fram tack vare den utropade karantänen. Alexander Pushkin, som då bodde i Tsarskoye Selo, skrev till sin vän Pavel Nashchokin: ”Kolera är här, det vill säga i Sankt Petersburg, och Tsarskoye Selo är avspärrat.”

Nikanj I, som fruktade för sin egen och sin familjs hälsa och liv, lämnade Sankt Petersburg. Trots Nikanjs frånvaro behöll huvudstaden ett sken av ordning. De öde gatorna, som folk endast vågade vandra ut på av nödvändighet, patrollerades av ryttare som grep de sjuka och i allt högre grad misshandlade människorna som inte kunde få ordentlig medicinsk vård. Befolkningen var outraged när de fick veta att Nikanj hade lämnat staden samtidigt som vanligt folk strängt förböts att lämna Sankt Petersburg. Flykt var omöjlig på grund av kringgården vid stadens gräns.

Gradvis spred rykten om att utländska läkare hade tagit med sig sjukdomen och spred smittan för att utrota det ryska folket. Det tog bara några dagar innan ryktet svepte genom staden och påverkar hundratals. Vanligt folk slog läkare, krossade hästskjutsar som transporterade de sjuka och ”befriade” dem som skulle till sjukhusen. De sökte också aktivt efter ”förgiftare” och genomförde räder. De som bar på speciellt kalklösning, som läkare rekommenderade för att torka av vissa kroppsdelar för att skydda mot smitta, led särskilt. Frustrerade människor som i skräck sökte efter en knappt stående man, drog ut ett flaskor ur hans ficka och slog honom nästan till döds i misstanke om förgiftning.

slutligen ledde det folkliga raseriet och paniken, orsakade av det ökande antalet sjuka och myndigheternas uppenbara passivitet, till ett förväntat resultat. Den 22 juni började upploppen i Sankt Petersburg: grupper vandrade omkring på gatorna och attackerade ”förgiftare”, sökte igenom koleravagnar i hopp om att hitta gift och slogs med polisen. Människor med misstänkt utseende gripes och genomsökta. Ett offer för en sådan genomsökning minns:

”När jag närmade mig Five Corners stoppades jag plötsligt av en liten butiksinnehavare som skrek att jag hade kastat gift i hans kvass, som stod i en hink vid dörren. Det var omkring klockan 20.00. Naturligtvis samlades förbipasserande vid skriket, och på mindre än en minut befann jag mig omgiven av en folksamling som växte för varje ögonblick. Alla skrek; jag försäkrade hopplöst att jag inte hade något gift och inte kastat något: mängden krävde att få genomsöka mig. Jag tog av min frack med heraldiska knappar för att visa att jag inte hade något; min själ var oroande av att mängden skulle se utländska tidskrifter, särskilt polska, bland dem. Mängden var inte nöjd med fracken; jag var tvungen att ta av mig västen, undertröjan, stövlarna, till och med underkjolen, och stod kvar i endast en skjorta. När de som omgav mig, och fyllde gatan så mycket att trafiken stannade, såg att jag inte hade något misstänkt, skrek någon i mängden att jag var en ”vargmänniska” och att han sett mig svälja en flaska med gift. Det mest irriterande var någon herre med en kvinna vid namn Anna på armen – han skrek högst och trakasserade mig mest.”

I staden organiserades en kolerahospital brådskande vid Sennaya Square, på 4 Tairov Lane, där polis och soldater med våld hämtade de sjuka. Den 4 juli utlöste detta ett utbrott av missnöje; den samlade mängden skrek att deras släktingar höll på att tas till sjukhuset för att dödas. Sjukhuset förstördes, och all medicinsk personal som arbetade där slits itu och kastades ut genom fönstren. General Ivan von Hoven, som lämnade memoarer om koleraupploppsdagarna, skrev: ”Sjukhuset krossades, de sjuka baras ut på sängar till torget, läkare, sjukvårdspersonal och apotekaren dödades, och personalen skingrades.” En av de dödade var Lenins storfarfarbror Dmitry Blank, som arbetade på det centrala kolerahospitalet.

Lenins framtida farfarsbror, Dmitrys bror Alexander, blev så chockad över sin brors död att han inte kunde arbeta på ett år efteråt.

Det finns en Petersburg-legend som säger att kejsar Nikolaj I lyckades lugna de upproriska människorna utan våld - de blev så rörda av sin tsars talekonst att de kastade sig ner i marken så snart autokraten började anklaga dem med orden: ”Skamma er, ryska folk, som glömt era fädernas tro och efterapande fransmännen och polackernas vansinne.”

Historien berättar dock att blodspill och militärt ingripande var oundvikliga. När de tjänstemän som blev kvar i staden konfronterades med det folkliga upproret, vars instigatrore krossade sjukhus och mördade läkare, samlades stadens ledare till ett möte i greve Peter Essens residens - en briljant militär ledare och infanterigeneral som utsågs till Petersburg generalguver Reproductive början av 1830. Under mötet beslutade de att begära militärt stöd: garderegementen, förstärkta med artilleri, omringade torget, och infanteriet, samt Sapper- och Izmailovskij-bataljonerna, slog till mot folkmassan med ett massivt slag.

En ögonvittne som såg händelserna på Sennaja-torget beskrev sina intryck: ”Plötsligt dök två kosacker upp från Nevskij, eller en kosack och en gendarm – jag kommer inte ihåg det så väl. De red modigt in i människomassan och började skingra folk med pischer. Inom en minut försvann en av dem, kosacken, i detta hav av huvuden; var han tog vägen vetar jag inte; han hade nog fallit av sin häst. Den andra, jag tror det var gendarmen, såg att det gick dåligt och beslutade klokt att dra sig tillbaka och red tyst tillbaka mot Nevskij. Inom fem eller tio minuter dök en hästkärra dragen av fyra hästar upp från Nevskij, med en lackhjälm. Två militärer satt inne i den – i överrockar; en var en gråhårig gammal man, generalguvernör Essen, den andra ung, hans adjutant.” En stor grupp upploppsparkerande rusade in i hästkärran och bar med sig general Essen. De nästan dödade honom, men anlända trupper räddade generalguvernören.

När trupperna äntligen återställt relativ ordning, gick Nikolaj in i huvudstaden och valde det mindre onda av två: han ignorerade sin rädsla för kolera och beslutade klokt att den rasande mobben var betydligt mer skräckinjagande.

Många ögonvittnen från den tiden lämnade efter sig minnen: greve Benkendorf, barones Frideriks, hovläkaren Arendt, Sankt Petersburg civila guvernör Khrapovitsky, författaren Panayeva och kejsar Nikolaj I själv. Scenen när kolerarupproret slogs ned är också avbildad på ett av de reliefer som pryder sockeln till Nikolaj I:s ryttarstaty på Sankt Iwans-torget i Sankt Petersburg.

Enligt Benkdorfs officiella anteckningar, ”Stoppade suveränen sin hästkärra i mitten av mängden, reste sig upp i den, tittade runt på dem som tryckte sig nära honom och åskade: ’På knä!’”

Hela den många tusen starka folkmassan, som tog av sig sina hattar, böjde sig omedelbart för marken. Sedan vände han sig mot Frälsarens kyrka och sa: ”Jag har kommit för att be om Guds nåd för era synder; be Honom om förlåtelse; ni har allvarligt förolämpat Honom. Är ni ryssar? Ni efteraprar fransmännen och polackerna; ni har glömt er plikt att lyda mig; jag kommer att kunna återställa ordningen och straffa de skyldiga. För ert beteende är ni ansvariga inför Gud – jag är det. Öppna kyrkan: be där för de själars vila som oskyldigt dödade av er”. Folkmassan böjde sig vördnadsfullt för sin tsar och skyndade att lyda hans vilja.

Friliggad relief ”Kolerarupproret 1831” Foto: Commons.wikimedia.org

En av relieferna på monumentet till kejsaren är tillägnad denna händelse.

Självklart tilltalade Nikolaj sina undersåtar och, som stadsborna viskade, kysste till och med någon i folkmassan, vilket framkallade tårar och rop om ”Vi ska dö för vår fader tsaren” från de mest känsliga. Det sades också att tsaren var ovanligt övertygande i sin vädjan, men historien förblir fast: den rasande folkmassan tämjdes av trupperna, inte av kejsarens retorik.

Men detta faktum fläckade inte tsarens rykte; det var som om det glömts bort, som om det som inte var sant accepterats som sanning. Hur ska man annars förklara att det på en av relieferna som pryder Nikolajs monument på Sankt Iwans torg finns en scen som föreställer hur tsaren lugnar folket?

Koleraepidemin upphörde i S:t Petersburg i hösten 1831 och tog sju tusen liv. Det senaste utbrottet i staden skedde 1918, när kylan rådde, förödelsen dominerade och de medicinska resurserna var helt upptagna på de ryska inbördeskrigets fronter.

Källor:

https://dzen.ru/a/aGefTfpxNXDz4MI9

https://ru.ruwiki.ru/wiki/%D0%A5%D0%BE%D0%BB%D0%B5%D1%80%D0%BD%D1%8B%D0%B5_%D0%B1%D1%83%D0%BD%D1%82%D1%8B

https://proza.ru/2024/10/20/635#:~:text=%D0%A0%D1%8F%D0%B4%D0%BE%D0%BC%20%D1%81%20%D0%A1%D0%B5%D0%BD%D0%BD%D0%BE%D0%B9,https%3A//ihospital.ru/

https://spb.aif.ru/society/people/holernyy_bunt_v_peterburge_kak_narod_vosstal_protiv_epidemii

https://www.perm.kp.ru/daily/27688/5078497/