Valmieras slott (Wolmar eller Vladimerets)

Valmiera ligger 100 kilometer norr om Riga och 50 kilometer från gränsen mellan Lettland och Estland. Staden är uppdelad i två delar av en av Lettlands vackraste floder - Gauja. Sedan 1200-talet kallades staden Wolmar, och sedan 1917 - Valmiera. Ruinerna av Liviska ordtens medeltida slott är en av Valmieras främsta turistattraktioner, eftersom stadens historia börjar med slottets framväxt, och eftersom rester av murar, fragment av interiördekorationer samt en bred vallgrav som en gång omgav slottet har bevarats.

Arkeologiska utgrävningar tyder på att människor levde runt Valmiera så långt bak som 8 000 år sedan. Historiker har olika teorier om Valmieras grundande. Vissa menar att staden växte fram nära en viktig landväg (Riga-Tartu, Riga-Pskov, Riga-Novgorod), och att vattenvägen längs Gauja var känd här sedan 1000-talet. Enligt detta var grundarna latgaler, vars territorium Valmiera låg på. Historiska dokument visar att vid slutet av 1100-talet var Valmieras territorium en del av staten Talava. Denna version är också kopplad till sökandet efter bergräcket Beberina.

Det har antagits att det förebyggde stenslottets konstruktion en bosättning kallad Beverin eller Beberina här. Enligt vissa historiker, som fortfarande inte kan lokalisera Beberina, ligger den antika försvarsanläggningen direkt under slottet på ett djup av 4 - 5 meter. Flera försök har gjorts att utgräva den påstådda anläggningen, men hittills har inget annat än vapen, mynt och några verktyg hittats. De senaste utgrävningarna, ledda av arkeologen Tatiana Berg, gav heller inga bekräftelser - även om det faktiskt fanns ett träslott på platsen för det medeltida stenslottet, byggdes det också av korsfararna.

Det finns en annan version - historiker tror att det i början av 1200-talet, vid Ratsupite-flodens mynning, kan ha funnits ett latgaltiskt slott kallat Autine, där hövdingen Varidot (Varidotis) styrde omkring år 1208. Hans innehav var en del av det antika landet Talava, vars invånare utövade ortodoxi och var undersåtar till Pskovs furstar.

Detta leder oss till den tredje versionen av Valmieras grundande - vissa historiker tror att grundaren var en släkting till Rigas biskop Albert Buxhövden, den fördrivna Pskovs furste Vladimir (Waldemar), som biskopen utnämnde till fogde i Autine 1212. Enligt denna version kommer namnet Valmiera, Wolmar, från namnet Waldemar. I ryska krönikor kallades staden Valmiera för Vladimerets.

Å 1214 underställdes Valmiera-distriktet invaderande tyska feodalherrar. Men snart bröt de första upproren ut. För att upprätthålla sitt styre utsåg biskopen i Riga den tidigare pskovska prinsen Vladimir som guvernör. Redan 1210 deltog en pskovisk kontingent, tillsammans med korsfarare, i en kampanj mot estländarna i den sydvästra regionen Sontagan. Denna militära allians åtföljdes av äktenskapet mellan Theodoric Buxhövden, bror till Rigas biskop Albert, med dottern till pskovska prinsen Vladimir Mstislavich. Men den ortodoxta prästkåren i Pskov motsatte sig prinsessans äktenskap med en släkting till den katolska biskopen. Kyrkans auktoritet var avgörande för att upprätta missnöje i Pskov mot prins Vladimir. På uppstiftan av prinsens motståndare förvisades han från staden 1211 och reste tillsammans med sin familj till Livonia, där han tjänade biskop Albert under en tid.

Även om Valmiera var ett biskopsdöme i början av 1200-talet, gick det senare, under landfördelningen, till Livlandsorden, som började bygga ett slott här omkring 1224. Det exakta datumet för slottets grundande är okänt; det antas ha skett kort efter den territoriella uppdelningen. Själva slottet nämns inte i 1200-talets krönikor, men under följande århundraden refereras det ofta till i krönikor, då många viktiga historiska händelser ägde rum här. Vid bygget av fästningen användes den naturliga terrängen som ytterligare skydd. Slottet var skyddat på tre sidor av naturliga barriärer - den strömskicka Gauja och floden Ratsupite, även känd som biskopskanalen.

Turistguider berättar ofta historier om hur riddarna i orden tvingade lokalbefolkningen att använda stenar från heliga offerplatser för att bygga slottet, vilket förstörde heliga altaren och enligt sägnen ledde till olika hemska händelser i efterhand. En annan legend säger att man under bygget av Valmieras slott körde runt i distriktet med tunnor, och att alla invånare var tvungna att leverera mjölk varje morgon, oavsett om de hade en eller två kor – mjölken blandades med kalk, vilket är anledningen till att det gamla murverket är så starkt. Dessa legender stöds inte av historisk forskning.

Valmieras slott hade en regelbunden planlösning med en yttre borg, och senare lades torn till i hörnen av de främre befästade murarna. Murarna var 3,5–4 meter tjocka. I en 1300-talskrönika av Herman av Wartberge noteras att storinnan i Livlandsorden, Willekin av Endorp (som även kallas Wilhelm Schurburg i andra källor), tillsammans med Rigas ärkebiskop Johann av Lune, grundade kyrkor i Valmiera, Cēsis, Burtnieki och Trikāta i ordens domäner. Det tros att Willekin deltog i uppförandet av det nya stenslottet och markerade stadens gränser. Det finns en intressant punkt här, som ännu inte helt klargjorts av historiker: om slottet i Valmiera först byggdes samtidigt som kyrkan år 1283, eller om stenbyggnaden ersatte den tidigare träbyggnaden från 1224, eller om det tidigare stenslottet utvidgades av von Endorp.

Nedströms på floden Ratsupite skapades en kvarndamm som skyddade ankomstvägarna till slottet från öst och nord. Från söder utgjorde den naturliga barriären floden Gauja. På västsidan grävdes en vallgrav som separerade slottet från bebyggelsen. Huvudslottet och den yttre borggården bildade en oregelbunden kvadratisk plan med sidor som mätte 100 meter i längd och 30–50 meter i bredd. Fästningsmuren följde terrängen och nådde 2,25 meter i tjocklek. Bostads- och servicebyggnader var anslutna längs murarna. Två vakttorn stod vid hörnen av den yttre borggården. Ingången gick genom bebyggelsen, den yttre borggården, och över en fallbro över vallgraven in i huvudslottet.

I Livland var de viktigaste: riddarordens slott i Wenden (Cēsis), som under lång tid var ordens mästares residens; riddarordens slott i Wolmar (Valmiera), Neiermühlen (Ādaži), Kirchholm (Salaspils), Arrasch (Araiši), Trikaten (Trikāta), Rüen (Rūjiena), Burtnek (Burtnieki), Ermes (Ergeme) och Rodenpois (Ropaži).

Till höger om bron över Gauja står Valmieras evangelikala kyrka Sankt Simeon, som byggdes under den livländska riddarordens tid från 1283 till 1287 och som nu utgör en del av stadens medeltida ensemble tillsammans med slottsruinerna på Brūnu iela.

År 1323 fick Valmiera stadsrättigheter. År 1365 nämns staden i krönikor som medlem i Hanseförbundet av nordtyska städer. Detta bidrog också till Valmieras utveckling. I den första volymen av registret för den nedre staden i Lübeck nämns namnen på livländska städer upprepat. Frekvensen av nämnanden indikerar stadens roll i den internationella handeln. Under denna period nämns Riga 97 gånger, Tartu 95 gånger, Cēsis 40 gånger, Reval (Tallinn) 19 gånger, Valmiera 3 gånger, Pärnu och Straupe 2 gånger, samt Viljandi en gång.

Omedelbart efter slaget vid Grunwald 1410, när den teutoniska orden besegrades, insåg Livoniens härskare att enade åtgärder från alla härskare var nödvändiga. 1422 samlades biskopar och representanter för Livonische Orden i Valmiera och beslutade att alla viktiga frågor rörande Livoniens styre hädanom skulle diskuteras gemensamt. Sådana sammankomster - Landtags - kom man överens om att hålla årligen. Landtagen hölls främst i Valka eller Valmiera. De inkluderade prästerskapet, höga företrädare för orden, vasaller och representanter från de största städerna.

Eftersom Valmiera låg i centrum av konfederationen av livoniska stater, var det en bekväm plats för att hålla Landtags (tyska: Landtag - regionalförsamling) och Stadttage (stadsförsamlingar) från 1400-talet till 1500-talet. De senare hölls i Valmiera 32 gånger. Under sent 1400-tal och tidigt 1500-tal fattades där många beslut av historisk betydelse (till exempel rörande inställningen till Luthers läror, fredsfördrag med Ryssland och så vidare). 1554 triumferade reformationen i Livonien. Landtaget som samlades i Wolmar (Valmiera) förklarade religionsfrihet över hela sitt territorium. De lettiska böndernas tro berodde på deras tyska herres religiösa tillhörighet.

Under olika härskare och genom åren skrevs stadens namn på olika sätt - Wolmar, Woldemer, Wolmahr, Wolmaria. När det gäller namnen: Muhammad al-Idrisi från Marokko är känd som författaren till de stora kartor som skapades 1154. Den svenska forskaren Ekblom tyttade ut många namn på Idrisis karta, till exempel Falamus (Valmiera), Medsuna (Mežotne); dessa tolkningar bör accepteras med hög sannolikhet. På en fragment av den ikonografiska kartan över Nordeuropa av Olaus Magnus från 1539 tyttas följande geografiska namn ut på nuvarande Lettlands territorium: Velmar (Valmiera), bland andra. Den venetianska Ptolemaios-kartan från 1548: Preussen och Nya Livland. På denna karta "Mar de Livonia" finns namnet Velmar (Valmiera). Livlands-kartan av Possevin från 1582 (originalet förvaras i Vatikanets arkiv) nämner Volmer, Volodimar (Valmiera).

Krig och bränder förstörde staden, men invånarna återuppbyggde den alltid. Stadens försvarsmurar från 1300-talet anslutade till yttersta borgens murar och bildade en sammanhängande befästning. Från det tidigare stadens försvarssystem återstår idag endast vallgraven och fragment av borgens murar. Valmiera är en av de få städer som förblev inneslutna inom stadens försvarsmurar fram till 1700-talet, i likhet med Riga, Cēsis och Koknese. Eftersom staden låg framför borgen var man tvungen att först inta staden för att kunna erövra borgen. Denna omständighet säkerställde ett delat öde för staden och borgen under krigstid. Gilbert de Lannoy, som besökte Valmiera under sina resor 1413-1414, kallade den en stark och befäst stad. Under medeltiden var den sannerligen en betydelsefull stad befäst med vallar, vallgravar och murar.

Valmiera-avtalet, som slöts den 30 mars 1491 mellan Livlänsorden och Riga, markerade slutet på den väpnade konflikten mellan orden och Riga som uppstått under striden mellan Livlänsorden och Rigas ärkebiskop. Orden dikterade sina krav till Riga, och enligt avtalet återfick orden alla sina tidigare ägor som tillfälligt överförts till Riga, fartyg och nya landområden i Rigas arvsdistrikt. Alla Rigas befästningar placerades under ordens kontroll, Riga nekades en politisk allians med Sverige, och framöver skulle alla klagomål beaktas av ärkebiskopen. Riga misslyckades med att frigöra sig från sin feodala herre - Livlänsorden.

Två kanonkulor som sitter fast i sträoret på den norra fasaden av S:t Simeon-kyrkan vittnar om ett misslyckat anfall mot staden 1560 av Peter Shuiskys trupper. 1562, under Livlandskriget, förstörde den ryska tsaren Ivan den förfärdska hans trupper stadens omgivningar men misslyckades med att storma Valmieras fästning. Fästningen intogs av hertig Magnus trupper, Livlands konung. Krönikören Balthasar Russow skriver om detta: "Och även Valmieras invånare, tillsammans med hertigens män, erövrade slottet och dess guvernör och överlämnade dem till Magnus. Den ryska fursten auktoriserade inte hertig Magnus att ockupera dessa två slott, Cēsis och Valmiera, liksom Koknese, men hertigen hoppades i hemlighet kunna rädda dessa fästningar från ryssarna och senare lämna över dem till Polens konung, som tidigare överenskommits med konungen och Kurlandens hertig, men Polubensky, Valmieras guvernör, informerade storhertigen om sina hemliga planer. Eftersom ryssarna kände till hertigens planer, ingrep de inte i Magnus handlingar att erövra slotten för att frigöra sig från onödiga problem. Och den listige fienden tänkte på vad som skulle göras så att slotten åter skulle hamna i Polens konungs händer igen."

År 1577 omringade ryska trupper återigen Valmiera och lyckades för första gången inta staden. Hertigen Magnus män - som var släkt med Ivan den fruktanska - kapitulerade naivt inför ryssarna. Cirka 70 personer slaktades, slottet och staden delvis förstördes och invånarna tog som fångar. Det är känt att under det livländska kriget befann sig den ryska tjuven Ivan den fruktanska och fursten Kurbsky på Valmieras slott vid olika tillfällen. Från livländska Volodimerets - eller Wolmar - skrev Kurbsky ett brev till Ivan den fruktanska där han anklagade honom för att förfölja ärliga och värdiga krigskamerater. Den vrede suveränen svarade med ett långt brev där han rättfärdigade sina autokratiska rättigheter. Treton år senare skrev Ivan IV - som inte hade glömt den upproriska fursten - ett andra brev till honom från Wolmar som då var ockuperat av ryska trupper. Kurbskys svar var hans tredje brev, skrivet i Polotsk och taget av Stefan Báthory 1579. Denna korrespondens mellan den modige fursten och den mäktige motståndaren upphörde sedan.

År 1582 annekterades slottet till biskopsdömet Cēsis. Genom dekret av Stefan Báthory den 4 december 1582 inrättades det livländska biskopsdömet med sin residens i Cēsis. Dess grundkapital (jordäganden) inkluderade egendomen i Valmiera, Trikāta, Burtnieki och andra, samt hus i Cēsis, Pärnu och Tartu.

Under det polsk-svenska kriget 1600 intogs Valmiera av svenskarna under ledning av Karl Gyllenhielm, men lämnades nästan omedelbart över till polackerna. 1607 skedde en annan storskalig svensk invasion av Livland. Svenskarna, under ledning av greve Mansfeld, intog Cēsis och Burtnieki men fastnade nära Valmiera, som försvarades envist av Wolmar von Fersenbach (son till den berömde livländska legoknektledaren Jürgen von Fersenbach). I januari 1622 marcherade kung Gustav II Adolf in i Valmiera som segrare. Sedan 1657 kontrollerade polackerna staden återigen. Denna form av ”tagg” fortsatte fram till 1658, då slottet återigen intogs av svenskarna under greve Douglas, men återlämnades aldrig till polackerna.

Staden led stora skador från pestepidemin 1623-1625 och av förödande krig. 1633 besöktes Valmiera av Adam Olearius, som i sina reseanteckningar nämnde att slottet, där många stora rum fortfarande var i bruk, tog emot delegationen från den lokala ”hövdingen eller kommandanten”. Olearius skrev också att staden befann sig i ett kraftigt ruinöst tillstånd.

Efter att ha erövrat Vidzeme 1622 gav den svenska kungen Gustav II Adolf det, tillsammans med Cēsis och Smiltene, till sin statskansler Greve Axel Oxenstierna. Gustav II Adolfs gåva till kansler Oxenstierna var verkligen kunglig. Han fick hela det forna Cēsis biskopsdöme, vilket inkluderade 13 gods. Tillsammans med godsen inkluderade gåvan två städer – Cēsis och Valmiera. Under svenskt styre började staden återuppbyggas. Vid denna tid, på Oxenstiernas order, befästes slottet, jordvallar byggdes och bastioner reste upp. Det polsksvenska kriget förödade Livland. För att öka intäkterna började den svenska regeringen föra in kolonisörer till de förödade områdena. Den största kolonin fanns i Valmiera-området och bestod av finländare. Sedan, 1657, fick polackerna åter kontroll över staden. Detta spel av "kurragjuse" fortsatte tills 1658 då slottet återigen erövrades av svenskarna under Greve Douglas men aldrig återlämnades till polackerna. Kort efter 1681 revs slottets befästningsmurar.

Under det stora nordiska kriget, den 4 september 1702, erövrades och förstördes staden av Boris Sheremetevs trupper. Slottet brann ner vid denna tid och återuppbyggdes aldrig efteråt. I slutet av seklet revs även de yttre slottsmurarna för att bygga bostadshus. År 1772 och 1774 brann staden, som fortfarande återhämtade sig från det stora nordiska krigets fasor, ner igen. År 1783 beviljades Valmiera rättigheter som distriktsstad.

Latviska historiker under 1920- och 30-talen studerade i princip inte medeltida borgar, då stenborgar från den livländska perioden ansågs vara helt och hållet ett arv från den tyska feodalkulturen. Utgrävningarna som genomfördes i vissa borgar (Cēsis, Valmiera) hade andra mål: i Cēsis 1927 hoppades det hitta skatterna från tidigare borgsbeboare, medan man i Valmiera 1937-38 testade hypotesen om huruvida stenborgen var byggd på platsen för en gammal lettisk bergförsvar eller bosättning.

Från huvudborgen har små fragment av yttermurarna överlevt till idag. De västra, sydvästra och nordvästra murarna i den första yttre borggården har delvis överlevt till en höjd på omkring två våningar. Tre stora fönstertillbehör är fortfarande synliga i den västra muren. Vid toppen av den norra muren i den yttre borggården fanns en vaktgång, som nu kvarstår upp till 5 meter högt och där flera skottöppningar fortfarande är synliga. På borgens område har vissa byggnader från 1700- och 1800-talen delvis överlevt och bildar en liten kärna av Valmieras historiska centrum.

Inte långt från museet, på den högra stranden av den lilla Ratsupite-floden vid dess sammanflöde med Gauja, ligger Valterkalniņš - en forntida medeltida befästning. Valterkalniņš var en del av riddarordens borgens befästningar. Kullen namngavs under 1800-talet efter en invånare i Valmiera, den lutconstiga biskopen Fr. Walter. Tack vare honom grundades lärarseminariet Cimze i Valmiera. Vissa historiker, som A. Bielenstein och V.E.K.A. Balodis, tror att det antika slottet Autine låg på denna kulle. Andra historiker sökte efter det antika slottet Beberina i Valmiera, men arkeologiska utgrävningar bekräftade inte detta. Vid foten av Valterkalniņš rinner Ratsupite ut i Gauja.

Det finns ytterligare en legend: det tyska slottet byggdes på benen av den gamla borganordningens härskare Beberina. Det var härifrån stadens historia faktiskt började, senare uppkallad Valmiera. De första utgrävningarna i sökandet efter den forna borgen påbörjades efter andra världskriget. Lokala invånare skänkte själva de pengar som krävdes för det arkeologiska arbetet. Många forntida vapen och smycken hittades då, men borgen Beberina nåddes inte. Under de senaste åren har utgrävningar utförts av den riks-arkeologiska forskaren Tatiana Berga. Hon är övertygad om att borgen måste ligga direkt under ruinerna av det tyska slottet, men på ett stort djup. De senaste utgrävningarna ägde rum när det uppstod ett behov av att bygga en ny museibyggnad på det ruinbelagda slottets område (dess samlingar omfattar fler än 60 000 föremål). Den lokala historikern Regina Martenberga berättade att spåmän ofta bjöds hit, som, genom att blicka in i den mystiska, okända världen för vanliga dödliga, hävdade att borgen ligger på 4–5 meters djup, och att en del av den är begravd under Gauja. För övrigt finns det faktiskt många underjordiska passager under floden. Jag vet personligen var de leder ut och vem som gick ner dit, sade historikern. För cirka tjugo år sedan fylldes de dock igen (endast små, en meter djupa fördjupningar lämnades kvar), eftersom människor ibland gick in i dem och försvann för alltid. Det är ännu inte möjligt att genomföra så omfattande utgrävningar eftersom det är för dyrt. Det är en skam eftersom det finns en stor önskan att se Beberinas värld, enligt legenderna – den största borgen i dessa trakter. Dessutom fanns det en annan borg i närheten – Luki, som fungerade som en sorts utkikspunkt inför de mystiska domänerna i Beberina. För närvarande kan vi bara gissa när arkeologerna kommer att hitta forntida boplatser. Arkeologer arbetar i stadscentrum varje sommar. Tatiana Berga och hennes kollegor har redan avtäckt nästan 150 meter av fästningsmuren och flera byggnader – en hantverksverkstad för bearbetning av metall och ben, samt en bostad daterad till 1300-talet, den äldsta i Valmieras historia. Och fragmentet av stadsporten, som upptäcktes för flera år sedan och som leder mot Riga, kan nu ses av alla intresserade genom det genomskinliga glaset på trottoaren.

Källor:

https://www.castle.lv/latvija/valmiera.html Projekt av Renāta Rimša

http://kxk.ru/castles/v1_209310__.php