Alūksnes slott (Marienburg) - Katarina I:s födelseort

Redan i början av 1200-talet, på platsen där det nuvarande stenslottet står, fanns ett träslott tillhörande lettarna. År 1179 tog fursten Mstislav Rostislavich den modige kontroll över detta område; under en tid betalade de tributt till Novgorod, men eftersom Mstislav själv snart dog, glömdes detta med tiden bort.

Landet Atzele är den äldsta delen av Latgale, nämnt som terra Adzele år 1224, när biskopen Albert av Riga och stormakten för Sword Brothers’ Order, Folquin, delade upp de underordnade latgaliska regionerna. Arved Schwabe översatte ett stycke från 1224 års fördrag enligt följande: ”Vidare tillhör regionen kallad Gauyiena (Atzele), utöver de ovan nämnda, dem (d.v.s. Orden), men från denna region övergår Berezne, Pornuve, Abelen och Abrene till oss (biskopen av Riga).” Frasen ”utöver de ovan nämnda” i dokumentet innebär att Orden fick en tredjedel av landet, och biskopen av Riga två tredjedelar. Eftersom fyra regioner nämns i biskopens del, följer det att det måste finnas ytterligare en obetydlig region i Ordens del. Denna region kan identifieras som Aluksne, som redan under Liviska ordtens tid var en del av deras land. Förutom 1224 års fördrag finns inget annat dokument som bekräftar att Aluksne-regionen vid den tiden gick över till Ordens ägande. Gränserna för denna Aluksne-region är definierade ganska precist. På tre sidor var den omgiven av estniska land, Pededze-träsken och Gulbene-regionen, och i väster av Gauyiena. Aluksne var separerat från Gauyiena av ett stort träskigt område mellan floderna Gauja och Melnupe.

År 1225, när distriktet delades mellan biskopen i Riga och Svärdsbrödrarnas orden (senare Livländska orden), tillföll Aluksne orden. Från Daugavas mynning genom Gauja löp en gammal handelsväg till Pskov, längs vilken ryska furstar med jämna mellanrum indrev sin tribut, eftersom Aluksne var en gammal del av Talava, som i delningen 1225 mellan biskopen i Riga och Svärdsbrödrarnas orden tilldelades orden. Under dessa krig förstördes det gamla lettiska slottet på den stora ön i Aluksnesjön; Svärdsbrödrarna eller deras efterföljare, Tempelherreorden, byggde sitt trätorn på ön. Exakt när det skedde är okjent; det nämns för första gången i krönikor år 1284.

Det finns flera legender om erövringen och byggandet av slottet, som utan tvekan innehåller viss sanning.

Järnmän kom från väster och belägade den lettiska (latgaliska) borgen Aluksne. Latgalerna stred hjältemodigt, men det fanns en förrädare som visade nykomlingarna en hemlig port. Järnmännen bröt sig in i borgen och började döda dess försvarare. Men den äldre satte eld på borgen, och allt brann upp - både järnmännen och de modiga lettarna. Krigarnas själar förvandlades till vita duvor som svävde över det brända slottet. Järnmännen började bygga sitt stenslott, men allt de byggde på dagen förstördes av duvorna på natten. Sedan gick ledaren för järnmännen till byn och frågade om någon flicka ville bli nyckelbärare till det nya slottet. En skönhet vid namn Maria anmälde sig frivilligt. Hon fördes till slottet, greps och murades in i väggen. I nio dagar och nätter stönade den olyckliga flickan. Hennes skrik och stön skrämde bort duvorna. Slottet fick sitt namn efter just denna Maria, inte efter den som levde i Palestina för tusen år sedan.

Tyskarna började bygga ett stentorg, men för att murarna skulle stå stadigt behövde de mura in en levande jungfru i dem. De beordrade alla flickor i distriktet att klä sig i vitt och komma till slottet. Flickorna kom till sjön men var rädda för att korsa bron. Tyskarna hotade lokalbefolkningen med straff för lydnadsförseelse. Men flickorna var fortfarande rädda, och teutonernas order måste fullföljas. Sedan övertalade vänner och släktingar Maria att offra sig. Trots att hon var rädd bestämde hon sig för att korsa bron. Tyskarna murade in henne i muren; hennes skrik och gråt hördes i tre dagar, sedan blev allt tyst.

Det fanns verkligen en sådan medeltida tro på att för att en byggnad skulle stå länge och stadigt, måste en levande person muras in i muren. Inte nödvändigtvis en jungfru. Och det fanns dokumenterade fall när detta gjordes. Till exempel i Skt. Johns kyrka i Riga – två munkar gick frivilligt med på detta.

Stenslottet grundades 1341, på jungfru Maria festdag, så naturligt kallades det Marienburg; bygget slutfördes 1342. Slottet var anslutet till fastlandet med en 120 meter lång träborgen. Vid brons ö-ände fanns en befästning ovanför porten (Zwinger). Slottet bestod av huvudslottet och det södra yttre slottet, åtskilda av en 1,3 meter tjock mur. Hela palatset var omgivet av en mur av blockstenar som var 1,4–1,6 meter tjocka och upp till 10 meter höga. Det hade åtta vakttorn med diametrar på 10–14 meter. Huvudpalatset husade härskarens bostäder, och innergården innehöll rum för ekonomiska och militära behov.

Det finns en legend om att detta är kopplat till ankomsten av Tempelriddare i Lettland, som fördrivits från Frankrike och sökt skydd långt från sina förföljare och tagit med sig guld. Många letade efter spår av skatter och arkiv, men fann ingenting. Detta sammanföll med den försämrade relationen mellan orden och Pskov och Novgorod. Det var det mäktigaste slottet i dessa land. Ett liknande slott byggdes senare i Vastseliina (Neuenhausen). Redan innan bygget påbörjades tvingades Marienburg uthärda sin första belägring. Pskovianerna var mycket missnöjda med att en så mäktig befästning byggdes precis vid deras gräns. De kom med en stor trupp, tände eldar och försökte ryka ut teutonerna från byggplatsen. Men teutonerna genomförde ett motanfall och slå tillbakastötte fienden; 82 ryssar dog, utan att räkna de sårade.

Slottet byggdes som residens för Komturen, vilket innebar att det hade förutsättningar att hysa en stor och stark styrka som skulle försvara och samtidigt hålla hela distriktet i skräck. Den första Komturen i Marienburg var Arnold von Fitinhof, som senare även blev Landmeister i Livland.

Därefter fortsatte konfrontationen mellan orden och Pskov med Novgorod över dessa land ständigt. Den 1 januari 1480 invaderade Mästare Berndt, tillsammans med komturar från Livlands ordensslott i Vidzeme, Pskovs landområden och förstörde den befästa bosättningen Augšpils (Vyshnegorodok), som byggts av ryssarna 1476 på ärkebiskopsdömet territorium; efter att ha bränt ner den drog Mästaren tillbaka till sitt eget land. Som svar invaderade ryssarna Livland den 21 februari 1481 med sammanslagna styrkor från Pskov och Novgorod. Ryssarna gick in i lettiskt territorium på en bred front och förstörde omgivningarna i Gauyiena, Valka, Ergeme, Trikata, Rujiena, Aluksne, Ludza och Rezekne, och anföll till och med ärkebiskopens slott i Smiltene, Piebalga, Cesvaine och Koknese; efter 4 veckor återvände ryssarna till sina land.

En mycket intressant och detaljerad beskrivning av ryska grymheter i Livland, sammanställd av Master Berndt för ett brev till stormästaren den 24 mars 1481: ".ödlösa och fromhetslösa ryssar. förnedrade flickor och kvinnor. skar av deras bröst och stoppade in dem i mäns munnar, mäns könsorgan. skar av näsor och öron på kristna, urholkade ögon, bröt ben, bröt armar på hjulet, skar av ben, spottade på ära, äktenskap och förlovning, slit upp buken på gravida kvinnor, rev loss fosteret från kroppen och spädde det, hängde flickor i träd, skar ut tarmar från människor och gjorde många andra omänskliga och hänsynslösa saker, vilket vi fann både på markerna för Riga ärsbiskopsdömme och Tartu biskopsdömme, såväl som på vår ordens mark."

Helewegs krönika rapporterar att ryssarna attackerade med 150 000 män, så stormästaren återvände i hast till Cēsis utan strid för att möta fienden i Estland. Först senare upptäcktes det att ryssarna inte hade mer än 6 000 ryttare och 20 000 infanterister, och att livländarna framgångsrikt kunde göra motstånd mot dem. Lübecks krönika bevarade information om att kvinnor som togs till fånga i Livland – både tyska och icke-tyska – såldes som slavar av ryssarna, liksom 15 000 män, varav många tusen såldes i Novgorod, Pskov och Polen. Efter de ryska plundringarna följde svält och pest, och vetepriset i Vidzeme fyrdubblades.

År 1489 lämnade ärkebiskop Hildebrandt för Gulbene - så att folkets bön om hjälp inte skulle nå honom - och mästaren reste till Reval, och överlät krigets ledning till landmarskalken Walter von Plettenberg och komturen i Aluksne. De utstationerade sina trupper nära Adazi, Ropazi och Salaspils och utarmade därifrån Riga landsbygd. Komturen i Viljandi skickade i hemlighet två av sina män till Daugavgriva med uppdraget att organisera brinnandet av Riga, så att ordenets armé kunde inta staden under branden. Men stadens invånare avslöjade ordenets hemliga planer; stadens domare dömde gärningsmännen till döden och lät stycka dem i fyra delar, vilka sedan spiddades på pålar vid kanten av huvudvägen. Dessa detaljer utgör slutet på Herman Helegwegs krönika. Walter von Plettenberg gick med i den livländska orden i sin ungdom, blev riddarbroader och tillbringade många år i Narvas förvaltning, senare i Aluksnes komtu, och sedan i Riga slott där han ansvarade för ordenets ekonomiska ärenden; 1482 utsågs han till förvaltare i Rezekne, 1489 till landmarskalk; den 7 juli 1494 valdes han enhälligt till ordens mästare och bekräftades som tal på 9 oktober av den teutoniska ordens högsta mästare.

Men uppenbarligen brydde sig komturerna och förvaltarna mer om sin egen vinning än om slottsreparationer, så redan 1495 skrev stormästare Plettenberg att de livländska slotten, särskilt de vid gränsen, försumsades, och trots att ordenets administratörer hade stora inkomster, reparerades inte slotten; stormästaren beordrade att slotten skulle repareras varje år. Försummelse och oaktsamhet bevisas även av komturen i Aluksne, som inte kunde uppge hur många armborst som fanns i hans slott.

År 1501 invaderade en stor rysk-tatarsk armé Vidzeme, brände ner Aluksne-distriktet och nådde Cesis; totalt togs 40 000 invånare i Vidzeme i slaveri. Walter von Plettenberg angav i ett brev till Lübeck att ryssarna attackerade och förstörde ärkebiskopens egendom i Purnava (Purnow), samt församlingen i Ludza som tillhörde orden och Aluksne. Ordenens stormästare Plettenberg, som samlat alla Livlands ordens styrkor, anlitade legosoldater för stora summor och förvärvade kanoner för att invadera Ryssland. Den 14 september 1501 avbröt Plettenberg sin kampanj i Ryssland på grund av en epidemi (han själv blev sjuk), och i november invaderade ryssarna i sin tur Livland, vilket Plettenbergs sjuka män inte kunde stå emot; distrikten Aluksne, Trikata, Ergeme och många områden i Estland förstördes, och cirka 4 000 personer togs till fånga. Plettenberg besegrade den ryska armén och ingick en 50-årig vapenvila. Endast tack vare Plettenbergs avgörande åtgärder skjöts Livlands nederlag upp - det var fortfarande uppdelat i små stater, medan grannstaterna enades och stärktes.

Intressant nog var ägarna till Aluksne från 1753 till 1920 också von Fitinhofs. Det är osannolikt att de var ättlingar till medeltidens Komtur, eftersom han trots allt var en munk, men några avlägsna släktingar är mycket väl möjliga. Marienburg slott utförde inga speciella bedrifter under medeltiden. Det upprätthöll så att säga troget sin närvaro vid gränsen och tjänade som bas för riddarstyrkan.

År 1560 kapitulerade Marienburgs komtur, Sieberg, slottet till ryska trupper utan strid. Vid den tidpunkten var dock hela det livländska landsmannaämbetet och riddarordenen som sådan redan på väg att kollapsa. Det fanns inget kvar att strida för. Slottet ockuperades av prins Andrej Kurbskijs armé, just den man som senare deserterade till polackerna och korresponderade med Ivan den förskräckliga. Som ett resultat av det livländska kriget, som Moskva förlorade (Yam-Zapolskys fredsfördrag 1582), inkluderades denna del av Livland i det polsk-litauiska samväldets livländska hertigdöme.

Men krigen tog inte slut där. De polsk-svenska krigen 1600–1629, det stora nordiska kriget 1656–1661. Vid vissa tillfällen var slottet polskt, vid andra ryska, men i slutet av 1700-talet förblev Marienburg i svenska händer. Även då var slottet eftertraktat; svenskarna befästade och moderniserade det i hopp om att behålla det.

Men sedan kom ytterligare ett nordiska krig, det stora nordiska kriget 1700–1721. Greve Sheremetjevs armé närmade sig Marienburg i augusti 1702 och belagerade det. Svenskarna gjorde motstånd i två veckor men gick med på att kapitulera den 25 augusti. Alla belногrade gick ut genom portarna, korsade bron och lämnade ön. Men två svenska officerare stannade kvar i slottet. De hade redan granatit viktiga punkter i slottet och sprängde nu det. Slottet återuppbyggdes aldrig mer.

Vid den tiden bodde pastor Johann Ernst Glück i Marienburg, en känd teolog och pedagog. Han var den första som översatte Bibeln till lettiska och senare till den samtida ryska vid sin tid. Du kan läsa om hans historia här: https://reveal.world/story/gimnaziya-pastora-glyuka-prosvetitelya-i-vospitatelya-pervoj-imperatritsy

År 1696 tog Glück in en fattig 12-årig föräldralös, Marta Skavronska, i sin familj, formellt som tjänsteflicka, men i verkligheten blev hon hans vårdnadsperson och elev.

I början av 1702 gifte sig Marta med en svensk dragoon, Johann Kruse. Men snart gick han iväg till kriget med sitt regemente, och det är oklart om han dog, försvann eller helt enkelt förlorade kontakten med Marienburg. Marta återvände till Glücks familj under tiden.

Efter att Marienburg hade ockuperats av den ryska armén gick pastor Glück med en petition till fältmarskalk Sheremetev, av något skäl tillsammans med hela sin familj och sina tjänare. Det var då Boris Petrovich lade märke till den vackra Marta.

Marta blev fältmarskalkens älskarinna. Men snart lade även Menshikov märke till henne och tog henne från Sheremetev. Sedan tog Peter den första över henne från Menshikov. Och den fattiga föräldralöse blev Rysslands kejsarinna.

Aluksne slott (Marienburg) är för närvarande till största delen en ruin. Men vissa delar har bevarats. Gradvis pågår en restaurering; för närvarande har sydtornet restaurerats.

Källor:

https://petersmonuments.ru/europe/memorials/krepost_marienburg_v_aluksne/

https://dzen.ru/a/X-NmHJ-lrwDR6aBT

https://www.castle.lv/latvija/aluksne.html Projekt av Renāta Rimša

https://commons.wikimedia.org/wiki/Category:Al%C5%ABksne_Castle