Adazi slott

På vägen mellan Riga och Vidzeme, vid de naturliga "portarna" mellan sjöarna Kisezers och Jugla, byggdes en kraftfull fortification i slutet av 1200-talet – Adazi Order Castle.

Även om den exakta tiden för bygget av Adazi Castle är okänd, byggdes det med största sannolikhet i slutet av 1200-talet. Slottet byggdes av Livländska orden och tillhörde läenshövdingen i Salaspils. Det uppfördes under konflikten mellan den Livländska orden, staden Riga och ärkebiskopen i Riga. Slottet byggdes vid den viktiga vägen mellan Riga – Vidzeme – Estland, vid den plats där vägen korsade bäcken mellan Baltezers och Kisezers. Den nya fortificationen fick namnet New Mill (Novum Molendinum) – troligen byggdes en kvarn här ursprungligen, men det är också möjligt att det från början konstruerades som en kombinerad palats- och kvarnbyggnad.

Den första omnämnandet av Adazi Castle finns i Livonisches Urkundenbuch, då rigarnas invånare 1297 byggde en försvarsvall och en bro för att bekämpa pirater och is, men orden rev den. Ordens trupper arresterade ärkebiskop Johan III och fängslade honom i Adazi Castle med endast bröd och vatten. Samma livländska dokument anger att orden "placerade många nya vapen här, i sitt slott beläget nära New Mill", vilket tyder på att Adazi Castle kan ha byggts före 1297, eftersom det är omöjligt att bygga ett befäst slott på kort tid.

Å andra sidan, enligt Rusovs krönika, attackerade litauer slottet 1298 och 1345. Vid 1200- och 1300-talets vändea expanderades och befästes slottet. Den ursprungliga befästningen vid 1200- och 1300-talets vända var ett kvadratiskt stenslott med fyra byggnader runt en innergård. Svenska kartor från senare sekler visar att skalan i alen, exklusive de utskjutande borgtornen, var 65-70 alen i längd och bredd, vilket motsvarar cirka 40-45 meter i vårt metriska system. Huvudporten låg på den nordvästra sidan. Sannolikt fanns det ett kvadratiskt torn i slottets norra hörn.

Den viktigaste rekonstruktionen nämns i ett dokument från sent 1400-tal om "hjälp vid konstruktionen av Adazi slott". Tidigare skyddades slottets invånare från fiender av vattenfyllda vallgravar, vilket gjorde åtkomsten svår, men vid 1400- och 1500-talets vända var gamla försvarsvanor tvungna att ändras avsevärt - eldvapen dök upp, kapabla att orsaka förödelse från långt avstånd. Den passiva vattenförsvarsvallgraven vid Adazi slott och kanonkulornas kraft blev oförenliga, och befästningen krävde modernisering. Efter införandet av eldvapen hade byggnadens höjd inte längre samma defensiva värde, eftersom när den nedre delen av muren förstördes av en projektil, rasade även de högsta murarna.

Vid en tid då Livoniens säkerhet i allt större utmeasure hotades av yttre fiender från grannländerna, förvärvade Adazi under 1400-talet två runda kanontorn - de låg diagonalt i motsatta hörn av borgen och skyddade alla fyra sidor av byggnaden. Varje torn kunde vara ungefär 12-14 meter tjockt. Att bygga sådana torn var arbetsintensivt och kostsamt, så de användes endast för viktiga befästningar som, på grund av sin geografiska placering, kunde hotas från flera sidor. Bygget av Adazi borgs befästningar var en av de svåraste uppgifterna för de lokala bönderna: hundratals arbetare anlitades dagligen för att gräva djupa vallgravar för hand. I slutet av 1400-talet, omkring år 1500, byggdes två runda torn i de östra och västra hörnen. Diametern på dessa torn var ungefär 12-14 meter, och de var de sista delarna av borgen som helt revs, vilket först skedde under 1900-talet.

Historiska dokument tyder på att guvernören för borgdistriktet - komtullen - bodde i Adazi borg under 1400-talet, och från tid till annanLogerade ordens mästare där, och Landtagssessioner hölls. De två näst sista mästarna i orden - mästare Brigeness år 1547 och mästare Fürstenberg år 1557 - bodde i Adazi borg och gav sig därifrån för att förhandla med staden Riga för att ingå fredsavtal mellan de två eviga stridande parterna.

År 1624 - 1625 lämnade den svenska regeringen, under en inspektion, ett tydligt meddelande om slottets förfall till framtida generationer: "Adazi slott var en praktfull fästning, tyvärr har det brunnit otaliga gånger av krigets människor. För närvarande har slottet endast tre gamla valvhuvuvrum som är lämpliga att bo i, och flera källare som kan användas vid behov. För tillfället är flera tavernor bebyggda. Krogägarna är befria från alla förpliktelser; de behöver endast hjälpa till att skydda trädgårdarna och ängarna. När Riga belägrades sådde människorna i Adazi 30 mått råg, 20 mått korn och 30 mått havre. Ingenting skördades från gården eftersom den plundrades av soldater. De betalade ingen tribut eftersom de alla flydde till Kurland."

När tsar Alexei Mikhailovich anföll Riga kom de sista dagarna för Adazi slott. Det sägs att den 29 september 1657 var fredligt, utan aktiva strider, endast i fjärran vid horisonten i Riga kunde flammor och rök skådas. Det var där Adazi slott brann ner. Några år senare passerade en resande vid namn Brand Adazi och lämnade en skriftlig notering – omgiven av tjocka murar låg ett stort runt torn med förstörd topp, allt som återstod av dess forna glans, sic transit gloria mundi.

Den första ägaren av Adazi slott, Heinrich von Don, var en borgmästare och stadsbefälhavare, en favorit hos den polske kungen Sigismund August. Senare dog Don i kriget mot svenskarna och begravdes med stor ära i Riga domkyrka. Han kom troligen till Jādājis slott tack vare den sista mästaren av Orden, Gotthard Kettler, som efter att ha befriat sina riddare från deras ed och överlämnat ordensmästarens regalia, lyckades erhålla Kurland-hertigedömets krona från den nya regeringen.

Efter Heinrich von Dons död gick Adazi slott över till svenska händer. För övrigt ska Adazi slott ha gjort mest motstånd mot svenskarna under det polsk-svenska kriget. Gustav Adolf gav slottet i gåva till Hans Wachtemister. 

Adazi slotts yttre utseende kan endast bedömas utifrån två ritade planer av slottet från 1600-talet, som förvaras i Kungl. Krigsarkivet i Stockholm. Den ena visar en karta över slottets omgivningar, den andra en fågelperspektivsbild av Adazi slott och landskapet. I planen är slottet avbildat på en ö omgiven av Berzupite (tidigare kallat Naba), som flyter från Baltezers och Juglasjöns vik. Det verkar som att slottet låg på en kulle med branta sluttningar. Båda de antika dokumenten är handritade och handkolorerade. Enligt tidens militära krav genomgick Adazi slott betydande rekonstruktioner under sin existens.

Under sina ungefär 357 år av existens restaurerades Adazi slott aldrig. Under den tid som Vidzeme var en del av Sverige (1629–1721) sprängde den svenska armén slottets rester 1706, och stenarna användes för att förstärka Daugavgriva-fortet och för att bygga den närliggande Bukulti-egendomen.

Ruinerna av ett av slottets torn kvarstod dock ännu 1798; de sågs under resor genom Lettland och förevigades i en teckning av upplysningstidens person, konstnär och etnograf Johans Kristofs Broce. Han nämnde också att ruinerna låg på en ö bildad av floden som flyter från Kisezers till Baltezers, vilken en av hans samtida, en topograf, kallade Berzupi (på 1200-talet kallades floden Naba).

Gradvis rasade resterna av det sista tornet; dess stenar användes på 1840-talet för att bygga närliggande hus, och de sista användes för att anlägga godsherresparken.

År 1710 blev ägaren av Adazi slott och dess gods staden Riga (eftersom slottet redan var förstört vid den tiden), men 1722 gick Adazi slott och dess gods över i Alexander Golovins ägo enligt order från Peter den store. Golovins fru, Katrina Henrietta, var den sista ättlingen från von Don-släkten, som länge varit bortkopplad från Vidzeme; hennes far var en nederländsk general och hennes man var den ryska sändebuden till Nederländerna. För att förvärva Jādāji och Ropaži var de även tvungna att täcka Kettlers tidigare skuld till Tiesenhausens.

Den närliggande gamla Bukulti-kvarnen, byggd i slutet av 1300-talet, fortsatte att fungera fram till 1894 – ruinerna förstördes endast under sovjettiden. Slottets rester nära kvarnen sprängdes av ryska trupper 1968. Även i mitten av 1900-talet kunde slottets plats hittas genom kvarnbyggnaden och de gamla vägarna.

Slottet låg på den vänstra sidan av Jugla-kanalen, nära bron, på området där den tidigare sovjetiska armébasen låg, nära vattentornet; idag kan man söka efter platsen för den en gång mäktiga fästningen. Tyvärr erbjöds staden aldrig att göra den till ett kulturhistoriskt objekt. Adressen till Adazi slott 2017 var Riga, Jaunciems gatva 8.

Källor:

http://www.ambermarks.com/_Pieminekli/IsieApraksti/Riga/Bukulti/Adazu_vid_pils.htm

http://www.a.aprinkis.lv/item/36870-sena-adazu-pils