Marienhausen slott (Viļaka)

Ruinerna av Marienhausen slott (Vilak) ligger i staden Viļaka, 245 km från Riga, 27 km från Balvi och 6 km från den lettisk-ryska gränsen, mitt i den sötvattenfyllda glaciärsjön Viļaka vid den västra änden av en liten ö. Området i det nuvarande Balvi-regionen i början av 1200-talet var en del av det latgaliensiska området Atzele. Marken i Atzele, som refererades till som terra Adzele, nämndes 1224 när biskopen i Riga, Albert, och mästaren för Livlandsorden, Folkwin, delade upp de erövrade latgaliska markerna. Enligt fördraget från 1224: "Dessutom tillhör regionen kallad Gauyiena (Atzele), utöver ovanstående, dem (orden), men från denna region tillfaller Berezne, Pornuve, Abelen och Abrene oss (biskopen i Riga)." Vid den tiden fanns det ett slott av de gamla latgalianerna på ön i sjön Viļaka - centrum för Purnava-distriktet i Atzele-marken.

Kort efter att tyska befästningar grundades på ön, fick det gamla namnet gradvis ge vika för det nya slottdistriktets namn - Viļaka eller Marienhausen. Andra namn som återfinns i krönikor inkluderar Villack, Vilacke, Villak, Maryenhauszen, Vleh och i medeltida ryska dokument - Vlekh. Namnet Marienhausen (Marias hus) är kopplat till det faktum att påve Innocent III vid kon API-talet 1215 vigde de nyss omvända markerna i Livland till den saliga Jungfru Maria. Denna mark blev därefter känd som Terra Mariana (Terra Mariana – "Jungfru Marias land"). 

En utbredd legend i Latgalia säger att efter döden av en tysk feodalherre som ägde mark runt Raznasjön och slottet Folkenberg, återstod tre döttrar - Rosalia, Lucia och Maria. Döttrarna delade sin fars arv i tre delar och varje av dem byggde ett slott. Runt de stenbyggda slotten växte tre städer fram. Rosalia grundade Rozitten (Rēzekne), Lucia gav sitt namn till Lucina (Ludza), och Maria gav sitt namn till Marienhausen (fonetiskt mer korrekt Marienhausen - Marienhausen). Historiker med ett mindre romantiskt perspektiv anser att ett slott för Livaxialden byggdes på ön i sjön år 1293 på order av ärkebiskop Johann II Fecht. Med största sannolikhet var fästningen ursprungligen byggd i trä. 

Viļaka-distriktet tillhörde rigas ärkebiskop. Historiker tror att träförsvarsverk i Viļaka byggdes 1293 på order av ärkebiskop Johann II Fecht. Detta datum nämns som grundandet av Viļakas cisterciensermunkmunasteri i ett dokument från det belarussiska historiska arkivet. Andra historiker menar att ett trädslott för Livaxialden byggdes på ön i sjön år 1293. Till exempel trodde Armin Tuulse att slottet i Viļaka redan existerade under 1400-talet och byggdes om radikalt under 1500- och 1600-talen.

Forskaren av livländska borgar Karl Levis of Menar föreslog 1922 att nämnandet av Frauenburg i Herman of Wartberges krönika från 1342 kunde tyda på borgens existens, såvida det inte syftade på den andra gränsförstärkningen i ärkebiskopsdömet Riga, Vastseliina i Estland. I publicerade samlingar av dokument från forntida Livland förekommer dock inte namnet Viļaka förrän på 1500-talet. Däremot är namnet på Purnava-landet känt från 1500-talet, till exempel noterade riddarordens stormästare Walter von Plettenberg i ett brev till Lübeck år 1501 att ryssarna attackerat och förstört ärkebiskopens egendom i Purnava (Purnow), samt ordenets församlingar i Ludza och Alūksne. Vid denna tid syftade Purnava uppenbarligen på ett vidare område som inkluderade flera bosättningar, däribland Viļaka.

Enligt materialet från Valmieras landsting byggdes Viļaka-borgen av ärkebiskopen i Riga under 1500-talets första decennier för att skydda gränsmarkerna. På grund av gränsavtal hade ärkebiskopen en överenskommelse med ryssarna om att inte bygga starka fästningar nära gränsen. Den slutliga gränsdragningen fördröjdes dock, och från slutet av 1400-talet ökade det militära hotet från rysk sida. För att övervaka gränsen byggdes därför en träborg i Viļaka i slutet av 1400-talet eller början av 1500-talet. År 1516 erkändes det vid Valmieras landsting att denna borg var i dåligt skick och behövde byggas om.

Byggandet av stenborgen på ön ägde rum under ärkebiskopen Jasper Lindes tid, som nämns i krönikor som en dugsalig och ekonomisk härskare över ärkebiskopsdömet och som en borgbyggare. Minst trettio klosterriddare bodde permanent i borgen. 

Det bör noteras att för att bevaka gränserna skapade Liveståndet, kurriskbiskopen och ärkebiskopen i Riga ett system av borgar - främst på Liveståndets territorium - som sträckte sig från sydväst till sydost längs den litauiska gränsen och sedan från sydost till nordost längs den ryska gränsen. Liveståndets borgar liknade befästa kloster, och kloster liknade fort och kallades därför också "castra", till exempel Daugavgrīva-klostret nära Riga och Falkenau eller Padise i Estland. På samma sätt byggdes biskopsborgar utan klosterliv vanligtvis stora och omfattade lokaler för alla gudstjänster såväl som för regional administration. Den första sådana borgen efter grundandet av Riga byggdes i Turaida 1214, och den sista var Viļaka (Marienhausen), som befästade statens östra gräns.

Viļaka var ett befäst kloster och ett så kallat vattenslott, vars försvar främst säkrades av dess läge på en ö mitt i sjön, och på den östra sidan avdelades slottsområdet från resten av ön av en konstgjord vallgrav kopplad till sjön. Befästningarna restes på en liten höjd. Vallgraven grävdes cirka 12 meter från borgmuren, och en remsa av öppen mark 10–12 meter bred lämnades vid sjöns vattennivå runt slottet.

Inledningsvis byggdes en bred fyrkantig struktur i form av ett torn, vars byggtid kan ligga nära tiden för uppförandet av gränsborgar i Dorpat biskopsdöme - Kirrumpää och Neuhäusen. En viktig roll, tillsammans med tornet som låg vid öns strand, spelades av en träkonstruktion som senare förstärktes under senmedeltiden.

Kort därefter byggdes hela befästningen i sten; denna sista byggperiod bidrog avsevärt till den senare utvecklingen av livländsk slottsarkitektur. I plan var stenbefästningen en oregelbunden polygon med fyra torn: ett kvadratiskt och tre runda. I den norra delen av innergården låg en bostadsbyggnad 8 meter bred. Efter att ha analyserat slottsplanen föreslog Armin Tuulse 1942 att den äldsta delen av Viļakas slott var från 1300-talet. Han identifierade tre byggperioder baserat på slottslayouten: under 1300-talet byggdes en stor fyrkantig tornliknande byggnad; under den andra perioden under ärkebiskop Michael Hildebrandt förstärktes slottet med träkonstruktioner; och ärkebiskop Jasper Linde färdigställde stenbyggnaden och uppförde runda torn år 1516.

Under 1400-talet och början av 1500-talet lades stora runda torn med tjocka murar och skottöppningar för eldvapen till i mitten av eller i hörnen av murarna på slott eller förborgar, vilka nästan helt skjuter ut från den raka muren. Ett karaktäristiskt exempel på ett slott befäst med utskjutande artilleritorn är Viļakas slott.

Slottsmurarna är ungefär 1,6 meter tjocka och består huvudsakligen av stenblock i rik kalkmörtel. På den nordostliga kanten finns dock ett fragment av muren, 1,2 meter tjockt bredvid det kvadratiska tornet, som är byggt av krossad dolomitsten. Det är möjligt att även de övre delarna av de andra slottsmurarna var gjorda av dolomit, då en beskrivning av slottet från 1797 nämnde krosssten som byggmaterial. En annan möjlighet är att de olika stenarna indikerar två byggperioder. Ingången låg troligen i slottets södra mur, där den omgivande muren nu har rivits helt.

Viļaka nämns i listan över spannmålsskatt från ärkebiskopens distrikt, bevarad från ärkebiskopens sekreterare Wilhelm - Mark Grevendal. Listan nämner ärkebiskopens huvudsakliga borgar - spannmålsförråd (Rauna, Limbaži, Koknese) och två gränsborgar - Gulbene och Viļaka. De flesta av ärkebiskopens borgar tjänade ekonomiska ändamål som livsmedelsförråd och lokala administrativa centrum. Dessa borgar var mindre och enklare byggda än ärkebiskopens huvudborgar.

I den redan nämnda listan från mitten av 1500-talet noteras, utöver bostäder, följande spannmålsförråd: Smiltene, Piebalga, Cesvaine, Dzerbene, Salacgrīva, Vainīži, Turaida, Laudona, Krustpils, Lielvārde, Ikšķile, Gulbene och Viļaka. Alla dessa borgar användes för att lagra mat, men endast vissa borgar hade ekonomi som sin huvudsakliga funktion. I listan över livländska borgar från 1555 nämns Viļaka som en ärkebiskopsborg med en borgsbyggnad nära den ryska gränsen.

I början av det livländska kriget 1558 belägrades Viļaka misslyckat av ryska trupper. 1559 lovade riddarordens storherre och Rigas ärkebiskop fästningarna Marienhausen, Luban, Asherat, Dünneburg, Rozitten, Lucen till den polska kungen, med villkoret att betala honom sju hundra tusen gulder efter kriget; kungen lovade att stödja Livland med alla sina styrkor, återställa dess territoriella integritet och dela framtida erövringar i Ryssland med orden. Uppmuntrad av detta fördrag återvände storherre Ketler till Livland. Året därpå stationerades en liten garnison av polska soldater i Viļaka borg.

År 1561 blev Marienhausen en del av det livaanska hertigdömet, som senare förvandlades till Inflantyvoivodeskapet inom det polsk-litauiska samväldet. År 1577 kapitulerade slottet, som hade 25 personer och sju kanoner, utan strid för Ivan IV:s armé, som tog och förstörde slottet. Historikern Zimin beskriver det enligt följande: "När han fick veta om det lilla antalet polska trupper i Livland, uppgav sig Ivan IV med sin äldste son Ivan från Pskov den 13 juli 1577. Hans yngre son Fjodor, D.I. Godunov och Boris Fedorovich blev kvar i Novgorod. Ivans armé i livlandskampanjen var omkring 30 000 man. Kampanjen inkluderade Simeon Bekbulatovitchs tatariska kavalleri. Den 18 juli närmade sig trupperna staden Vlekh (Marienhausen). Dess garnison, som endast bestod av 25 man, föredrog att kapitulera utan motstånd."

De polska och tyska försvarsmännen vid slott som kapitulerade utan motstånd släpptes fria, medan de som tvekade tagits till fånga. Men Marienhausen i sig utsattes förmodligen för betydande förstörelse för första gången.

Livlandskriget förde med sig förstörelse för städer och gods, men det var bönderna som led mest av militära rekvisitioner. År 1577, vid det yttersta slutet av Livlandskriget, skrev prins Alexander Polubensky till den litauiska adeln att bönderna var lika fientliga mot både godsägare och polska garnisoner. På vissa platser, såsom Cēsis, Ludza, Rēzekne och Viļaka, lyckades bönder med hjälp av stegar att inta slott, fördriva polska garnisoner och tillfälligt bosätta sig själva där, vilket frigjorde dem under en tid från det feodala jordebördan som de feodala herrarna lade åter på dem efter Livlandskriget. Situationen blev så allvarlig att den polska regeringen, som började reglera hertigdömet Livlands angelägenheter, tvingades även ta upp bondefrågan.

Vissa källor anger att slottet i Viļaka restaurerades 1582. Under det året bildade polackerna Viļaka-starostvo, och under 1700-talet förblev det en del av Polen tillsammans med resten av Latgale. Under den polska perioden bodde starostan (administratören) för det närmaste distriktet i detta slott.

På kartan över Litauen från Mercators atlas "Atlas sive Cosmographicae meditationes", som publicerades i Duisburg 1595, är Marienhaus markerat (tydligt inringat i mitten av sjön). På kartan över Storfurstendömet Litauen av Makowski, tryckt av V. Janson i Amsterdam 1613 och som är den första originalkartan över Litauen, syns fragment av den "livländska delen" (Livoniae pars), där namnet Mariehaus är inskriptionerat under avbildningen av befästningsmurarna.

Nya administrativa reformer genomfördes efter det polsk-svenska kriget. Enligt Altmarkfördraget förblev den sydostliga delen av hertigdömet Livland under det polsk-litauiska samväldet (Inflanty, eller polska Vidzeme). Den bestod av fyra län eller områden (Daugavpils, Rēzekne, Ludza, Viļaka), och Viļaka (Marienhauzes) fick status som ett lokalt administrativt centrum.

Under det stora nordliga kriget 1710 förstördes slottet helt, och endast små fragment av ruinerna återstår än idag. Det första herresätet på Viļaka-egendan byggdes efter 1713, när Viļaka var i polska händer. 1772, under polska delningarna, blev Viļaka tillsammans med alla tidigare polska Inflanty en del av det ryska imperiet. En del av ett av de latgaliska starostwos - Viļaka, som räknade 3 712 manliga bönder, gavs av Katarina II till det ryska senatets hovmästare och generalsekreterare, general Ivan Elagin, som arvregal. Resten av starostwo lämnades till dess tidigare ägare, grevarna von der Goltz.

Efter Elagin övertogs godset av hans svärson, prins Buturlin. År 1806 köptes godset från generalinnan Alexandra Buturlina av den tidigare godsförvaltaren och markägaren Semyon Gorozhansky, som senare sålde det till tyska baronfamiljer, vilka därefter delade upp godset i mindre delar.

År 1797 började en glashytta drivas på godset. År 1797 gjorde Brotze två teckningar där betydande ruiner av slottet på ön fortfarande är synliga, upp till två våningar höga, med flera fönstringsöppningar och väggar från minst två torn. Manteifel skrev 1869 att 30 år tidigare stod mäktiga slottsväggar fortfarande i Viļaka, men att lokalbefolkningen rev dem för att få tag i byggmaterial.

Viļakas godspark skapades i slutet av 1900-talet. Vid den tiden bröts stenar från det gamla slottet loss och transporterades i land, där ett kraftigt stenstaket byggdes runt herrgårdens park, vilket fortfarande kan ses vid vägkanten. År 1890 mätte professor K. Morman och ingenjören Viganovsky uppslottets plan. Det visar att slottet hade en försvarsmur i form av en oregelbunden polygon i planlösningen, som motsvarade kullens konturer. På den nordöstra kanten fanns en fyrkantig tornliknande byggnad vars interiör måttade cirka 9 × 10 meter. Senare byggdes tre flankerande runda torn med diametrar på 8–9 meter, som sträckte sig ut från den omgivande muren, på de nordvästra, sydvästra och sydöstra kanterna. På slottets norra sida anslutits en bostadsbyggnad som var cirka 4 meter bred med flera rum till försvarsmuren.

Precis som slottet förstördes den nya herrgården på stranden vid Viļakas sjö under 1900-talet. På grunden av den brända herrgården byggdes Viļakas statliga gymnasium 1931, vilket även husade stadsmuseet. Tills idag har palatskällaren, staketet och alléplanteringarna bevarats.

Noterbart är Viļakas heraldiska vapen – en igelkott på ett blått fält och tre fembladlinblommor, som anspelar på det historiska vapnet för det forna Abrene-distriktet, till vilket Viļaka en gång tillhörde.

Den lokala historikern J. Škirmant noterade 1968 att en bro en gång ledde från sjöns västra strand till ön, vars pålar fortfarande var synliga under de första decennierna av 1900-talet. År 2001 var slottruinerna igenväxda med träd, buskar och gräs; uppfyllda gropar som indikerade tidigare källare var synliga. Ett mörkt kulturlager var märkbart i slottets borggård. Små fragment av väggar har överlevt, vilka på utsidan ibland reste sig till en höjd av ett par meter, medan de på borggårdssidan var täckta med gräs. På så sätt reste de igenväxta murarna, likt försvarsverk, nästan 2 meter över borggårdsnivån.

År 2014 överfördes ön i Viļakas sjö, där slottet stod, från statligt till lokalt ägande och inkluderades i regionens program för turistutveckling. Tidigare kunde slottruinerna på ön endast nås med båt, men sedan hösten 2020 har en pontonbrygga som förbinder stranden och ön varit öppen sedan den 9 oktober. 

Källor:

http://www.latgo.lv/objekts/pilis/378-marienhausen

https://www.castle.lv/latvija/vilaka.html Projekt av Renāta Rimša