Dzerbene slott byggdes nära Latgale-kullen (Augstā kalnas) på gränsen till Piebalga-distriktet. Under 1200- och 1300-talen stod ett trälott på den höga kullen. Namnet Serben i Dzerbene-regionen kommer från namnet på dess första guvernör, Simans Serben (Zerben), en vasall till ärkebiskopen av Riga. År 1361 pantsatte ärkebiskopen av Riga, Fromhold, stadsdelarna Piebalga och Dzerbene till sin vasall Bartholomew av Tiesenhausen för 2800 Riga-mark. År 1439 överförde däremot ärkebiskop Hennings Sharpenbergs gods Tauren i Dzerbene-stadsdelen till sin vasall Ansis Renn. Dzerbene-regionen nämns även i historiska dokument från 1439 och 1457. Dzerbenes öde påverkades av att ärkebiskopen av Riga, Silvester Stodevesher, den 11 maj 1477 bannlyste Liviska orden mästaren och hans officerare, Rigas råd, skråmästare, samt alla Rigas medborgare och invånare, och lade ett interdikt över Riga. Mästaren och Rigas medborgare klagade till påven över interdiktet, som beordrade att det skulle lyftas, men ärkebiskopen lyed inte. "Prästekriget" (Pfaffen-Krieg) började. Under det inbördes striderna mellan ärkebiskop Silvester Stodevesher och ordenmästaren Berndt von der Borch i början av 1479 intog orden 13 slott tillhörande ärkebiskopen, inklusive Dzerbene, på 14 dagar "utan ett svärdshugg eller ett skott." År 1485 tillhörde Dzerbene slott återigen ärkebiskopen.
År 1530 nämns Dzerbene slott som ett av de sju gods tillhörande Wilhelm av Brandenburg, koadjutor till ärkebiskop Thomas Schöning, under ärkebiskopens direkta ledning. År 1555 gav ärkebiskopen Dzerbene-godset till sin kansler Christoph Sturtz. När mästaren Heinrich von Gallen år 1556 arresterade ärkebiskopen och fängslade honom i Smiltene fästning, ockuperades slottet av Liviska orden.
Under liveiska kriget 1559 förstördes Dzerbene slott helt av den ryska tsaren Ivan IV:s trupper. I krigets efterföljande händelser nämns Dzerbene inte längre. Kuriosamente anger guideböcker 1577 som året då slottet förstördes av moskoviterna, troligen av analogi med andra slott i Vidzeme, men detta datum är felaktigt. Under medeltiden fanns en boplats nära slottet, vilken förstördes tillsammans med slottet under 1500-talet.
Redan från 1569, från ögonblicket då den polsk-litauiska samväldet bildades, började Jan Chodkiewicz dela ut gods i betydande antal till polska adelsmän. Sådana gods fanns även i Cēsis-regionen. En av de polska befälhavarna, Drobysh, fick Dzerbene-Drusti-distriktet 1580. På så sätt kom Dzerbene under polskt styre under 1500-talet. Dess ägare bytte. Bland dem nämns en viss Simanis Serbinš. Möjligtvis tog den nye ägaren sitt efternamn från det tidigare namnet på slottet och godset – Serben. Dzerbene citadell nämns i freden i Jam Zapolski 1582; efter freden inkluderades dess distrikt i Pardaugavas furstendømme i Cēsis vojvodskap, vilket tillhörde Polen-Litauen. Under mitten av 1500-talet övergavs slottet, som förstörts av Ivan IV:s trupper, och dess ägare bosatte sig i byggnaderna i Dzerbene gods. Under den svenska tiden i Vidzeme, från 1625, tillhörde Dzerbene gods (Serbenhof) Svante Banér.
År 1681 förekommer följande variant av namnet i historiska dokument: Serbenhof. På platsen för borgruinerna byggdes senare Dzerbene-godset. Under 1700-talet nämns två herrgårdshus på egendomen – gammalt och nytt. Båda använde fragment av de tidigare borgens murar. Runt husen fanns stängsel och försvarsvallar. Senare, under godsets utveckling, skapades två zoner som separerades av försvarsvallarna från den en gång befästa egendomen. Herrgårdshuset och bostadsdelarna ligger på herrgårdsområdet, medan jordbruksbyggnaderna ligger längre längs vägen.
Herrgårdspalatset byggdes i klassicismm och förstördes flera gånger under sin existens. I slutet av 1800-talet tillades en tillbyggnad – ett imponerande fyrkantigt torn i nygotisk stil. Herrgården är omgiven av en park med en kaskad av sju dammar.
Det nuvarande herrgårdskomplexet byggdes 1577 på platsen för den förstörda stenburgen. Dzerbene-herrgården i sin nuvarande form är endast ett halvt århundrade gammal. Vid den tiden var den populäraste metoden för att modernisera herrgårdar att tillätta torn av olika storlekar och former. Entusiasmen för att bygga torn spreds över hela Lettland som en epidemi och avtog först i början av 1900-talet. Genom analogi kan arkitekten bakom denna modernisering anses vara Paul Max Berči, eftersom det är känt att han ritade det närliggande Aule-godset.
Herrgårdens historia bevarar intressanta spöklegender. En av dem säger att år 1832 anlände den siste arvtagaren till den baronielle familjen Gottlieb von Weissenstein till en bal i Cēsis. Ägaren av Rauna, Alexander Wulf, skämtade om att Weissenstein var ungkarl och därmed dömde ut sin släktsled till utdöende. Weissenstein blev arg på Wulf och utmanade honom till duell, vilken han förlorade. Han dog skadad på vägen till slottet. Eftersom duellering var förbjudet vid den tiden, fördes den avlidne hemligt in i sovrummet, lades i sängen och en pistol placerades bredvid honom. Pigan Maria, som också var baronens älskarin, gjordes skyldig. När duellpartnernas samvete väcktes och de berättade sanningen var det för sent; Maria blev sjuk i lungsot och dog. Det sägs att Marias gestalt ibland ses sent på natten ovanför herregårdsbyggnaden. Det finns också en legend om att baronen själv levande ande finns i Dzērbenes herrgård, som en gång begravdes enligt sin egen vilja på gården men senare ombegravdes i familjegravkCrypten, där hans själ finner ingen ro.
Sources:
https://www.entergauja.com/lv/ko-darit/enter-vesture/dzerbenes-muizas-pils-1
https://www.castle.lv/latvija/dzerbene.html Projekt av Renāta Rimša
Skriven av Jermaine
Diskutera detta med författaren och andra
Inga kommentarer än. Bli först med att starta samtalet.