Vecaiskrukle slott (Alt-Ascheraden) - hemmet för häxan Spidola

Platsen för den första livländska riddarordens borg i Aizkraukle ligger 82 km från Riga, cirka 1 km sydväst om Skrīveri (i Skrīveri socken), i remsan mellan motorvägen Riga-Daugavpils och den högra stranden av floden Daugava. Borgen ligger på en strategiskt fördelaktig plats - på Daugavas strand, ungefär 25-30 meter högt, mellan två bäckar som rinner ut i Daugava, varav den största kallas Ashkere. Det tros att namnet "Aizkraukle" (Ascheraden) härstammar från toponymen Asscrade (på lettiska Ashkere) - en bäck, ett biflussystem till Daugava. Idag kallas kullarna där borgen en gång stod för Augstie (Höga) eller Kraukļu (Kråka)bergen.

Aizkraukle ligger på den mellersta lettiska låglandet, på den höga högra stranden av den forntida dalgången i nedre Daugava. Området kring Aizkraukle var redan bebott under senneolitisk tid. Arkeologiska utgrävningar vid begravningsplatsen Lejasbiten blottade keramikskärvor med snördekorationer som är typiska för förbaltiska folk (förfäder till de baltiska stammarna), forntida latgala och seloneriska artefakter, kremeringsgravar från livarna samt föremål som tyder på handelsrelationer (ett damaskinstålssvärd smitt near Rhen [Piereina], ryska glaspärlor, skandinaviska armband).

Borgberget i Aizkraukle (Augstie kalni) var bebott från det första årtusendet f.Kr. fram till 1300-talet. I närheten fanns en antik stad och hamn. Det antika slottet vid Ashkere-floden, under namnet Askrade, nämns redan i skandinaviska sagor. Utvivlalt hade vikingarna också sina borgar vid Daugava. Redan år 975 styrde den svenska prinsen Rogvald i Polotsk. Runinskrifter vittnar om att vikingar faktiskt reste till Grekland genom Vidzeme. En runsten från 1000-talet berättar om en vikingaledares resa till Konstantinopel med två bröder. På vägen hem plundrade de Vidzeme och föll i strid på Saaremaa.

En kort avstickare om klimatet och dess inflytande på situationen. Efter en ungefär 300 år lång kall och torr period på hela den norra hemisfären följde en nästan lika lång period av klimatförbättring, även kallad det lilla eller andra klimatoptimumet under postglacialtiden. De förbättrade klimatförhållandena bidrog avsevärt till aktiviteten hos de nordliga sjöfararfolken. Eftersom vattnen i Nordatlanten och Arktis var isfria stora delar av året, korsade skandinaviska sjöfarare dem inte bara, utan bosatte sig även på Island, Grönland och till och med i Nordamerika, som de kallade Vinland. De företog även handelsresor och militära kampanjer runt Nordeuropa och längs norra floder djupt in i dagens Komi-territorium, kallat Bjarmia. Där kallades de för varanger.

Redan under den föregående eran hade ett nätverk av huvudkommunikationsvägar bildats på det område som idag är Lettland, inklusive en vattenväg genom Östersjön. Med aktiveringen av internationella relationer mellan öst och väst, under den sena järnåldern, fick vattenvägen längs Dauga speciell betydelse. Den gav tillgång till Volga och vidare till Kaspiska havet, eller till Dnepro och sedan Svarta havet. Eftersom skeppen under denna tid var små och hade ett djupgående på inte mer än en meter, drogs de för hand över stockar som lagts på marken – rullblock. En sådan resa sades traditionellt vara ”vägen från varangerna till grekerna leder utan hjul och ekrar”. Förutom transportvägar längs de stora floderna – Dauga, Gauja, Lielupe och Venta – fanns det även landvägar som förband stora och små bosättningar i alla riktningar. Under 700- och 800-talen seglade vikingaskepp in i Dauga i jakt på handelsvägar.

Det finns en teori om att namnet Aizkraukle i den normändiska dialekten betyder ”skeppsbro” eller ”pråmning”, och påminner om den tidigmedeltida Skeppsgången, troligtvis normandisk, som existerade här. De drog sina skepp över forsar i Dauga på denna plats. Forsarna låg mittemot Aizkraukle fram till anläggningen av Pļaviņas-reservoaren. Kanske är det därför alla tyska transkriptioner av slottets namn (ASCROD, ASCHRATH, ASZKAROD, och dess lettiska motsvarighet) innehåller bokstäverna ”A, S, C, Z” eller kombinationerna ”ASC, ASZ”, vilket påminner om den forntida platsen där skepp drogs över floden. Från samma rot ”ask” kommer det ryska verbet ”peretaskivat” (att dra över), vilket påminner om samma handling. Allt detta tillsammans kan vara ytterligare bevis på att de nordiska folken en gång delade ett gemensamt protospråk. Toponymet Ascrade överlever i en modifierad form i namnet på den lokala backen som rinner ut i Dauga – Ashkere.

Den svenska historikern Anders Strinnholm beskrev i "Viking Expeditions" hur Askrade slott från vikingatiden kan ha sett ut under första hälften av 1800-talet: "Bostäder och tempel var till största del byggda av trä, likt böndernas uthus. Taken var täckta med spån, träbark och torv (precis som fortfarande är i Sverige). Yttre väggar behandlades med tjära för bättre skydd mot väder och vind. Ibland var husen omgivna av palissader eller trästaket. Husen hade en rektangulär plan, med de långa sidorna vända mot norr och söder, samt ingångar på väst- och östsidorna. Vanligtvis fanns en härd i mitten av rummet, gjord av stora stenar uppställda i en cirkel eller en stenhög där elden brann. Förutom bar mark kände man inte till något annat golv, och det täcktes med halm. Taket hade öppningar för ljus och rökutlopp, vilka kunde stängas med genomskinliga läderluckor."

Arkeologiska utgrävningar av vikingatida boplatser i olika länder har visat cirkelformiga försvarsvallar runt trähus för bostäder och förråd. Sådana befästningar har dock ännu inte bekräftats i Aizkraukle.

Handeln var aktiv vid flodstranden: liv- och latgaler bytte varor med vikingar. Liv-folket sålde vax, honung, lin och aska, vilket vikingarna behövde precis som vi behöver tvättmedel. Anledningen är att vikingarnas marker hade ganska svaga träd som, när de brann, gav väldigt lite aska, vilket var olämpligt för att rengöra kläder. Liv-folket kunde däremot sälja aska i stora mängder. Av aska framställdes kaliumkarbonat, och av kaliumkarbonat – tvättmedel. För kaliumproduktion brändes virke av vissa arter – tall, lönn, björk – där innehållet av kaliumkarbonat var högst. Från en kubikmeter av ett sådant virke fick man ungefär ett halvt kilogram kaliumkarbonat.

Det finns en teori om att efter att den svenska prinsen Rogvald började härska i Polotsk år 975 (historiskt känd som fadern till Rogneda, hustru till den helige Vladimir, Rus: kristna dopare), förlorade befästningarna vid Askrade sin tidigare betydelse och övergavs av vikingarna. De gamla befästningarna övertogs av livorna. Askrade blev den östligaste liviska staden och hamnen längs Daugava. En gammal stad på upp till tre hektar växte fram nära bergfästningen. Slottets hövding styrde självständigt, underställd ingen, och tillhörde ingen av dåtidens statsbildningar. Under 1200-talet hade livorna förvandlat bergfästningen till ett mäktigt träslott.

Slottets gynnsamma läge vid Daugava gjorde det till ett eftertraktat pris för många krigiska grannar. Arkeologer har fastställt att slottets befästningar brann ner nio gånger mellan 900- och 1200-talet. Efter att latgallerna i Koknese antagit ortodoxin och etablerat nära kontakt med prinsen i Polotsk, dök ryska militära avdelningar som samlade in tributt från lokalbefolkningen ofta upp här. Bergfästningen Aizkraukle användes som uppsamlingspunkt för tributt från lokala livor, som på ryska kallas Skroven eller Skovorony. Nästan hela loppet av dagens Daugava med dess befolkning var, enligt Laurentinska krönikan, underställt Polotsk-furstendömet.

Sannolikt, på grund av kontinuerliga politiska strider om furstlig makt och Polotsk-furstendöts svaghet, begränsade sig slavarna till att samla in tributt från lokalbefolkningen utan att kolonisera regionen ytterligare.

I början av 1200-talet var den befästa bergfästningen Aizkraukle ett av de största centren för Daugavas livor på Daugavas högra bank, mellan Lielvārde och Koknese. Det moderna Aizkraukle-distriktets territorium var fram till 1200-talet land för livor, seloner och latgaller.

Liv-folkets traditioner i borgen vittnas av skallar och ben från tamdjur som hittats i ugnens fundament. Ett intressant fynd är en deposition bestående av 189 mynt, flera fragment och en silverhalsring. Mynten präglades i minst 30 städer och representerar omkring 25 västeuropeiska härskare, grevar och biskopar. Depositionen gömdes undan i fara under andra halvan av 1000-talet. Mynten vittnar om aktiv handel, vilket är begripligt då Aizkraukle ligger vid Daugavas bank, där det vid Ashkere-bäckens mynning fanns en forntida hamn. Många importerade föremål har hittats i borgen, förstmålet och den antika staden: glaspärlor, kaurisnäckor, skifferblock, vapen av damaskinstål, etc. De äldsta fynden dateras till det första årtusendet f.Kr, med intensiv bosättning under det första årtusendet e.Kr.

A. Pumpurs beskriver den antika borgen i Aizkraukle i eposet "Lāčplēsis" enligt följande:

Aizkraukles borg stod ensam

Långt från Daugava, i ett tätt snår.

Björnar var borgens grannar,

vargar och ugglor ylade på natten.

Hemliga stigar ledde till borgen,

resenärer gick sällan dit.

Och Aizkrauklis dotter var Spīdola, en häxa som senare ångrade sina synder och hjälpte Lāčplēsis.

Aizkraukles högstack nämns i Henricki av Lettonlands krönika från 1204, då omkring 300 lokala liv från Ikšķile, Lielvārde och Aizkraukle, tillsammans med litauer och prinsen av Polotsk, utnyttjade biskop Alberts frånvaro - då han hade rest till Tyskland för att hämta militära förstärkningar - och attackerade Riga. Följande sommar skickade biskopen i Riga dit Konrad von Meierdorf; efter en strid mellan tyskarna och livet från Ikšķile förstördes staden Lielvārde och livets borg i Aizkraukle brändes ner tillsammans med andra livborgar. På vägen tillbaka blev korsfararna attackerade av liv nära den brända bosättningen. Enligt samma krönika anges 1205 som det sista året för denna bosättning, kallad "castrum" (befäst plats, fästning).

Härskaren över Koknese, Vesceke (kallad Vyachko i Novgorodskrönikan, även om hans ursprung är osäkert), skyndade nerför Daugava med skepp till Aizkraukle och gjorde fred med biskop Albert, vilket tillfälligt räddade hans land från krigets fasor. Vid denna tid tvingades livet i Aizkraukle till dop. De tvingades konvertera under prästen Daniel vägledning, och korsfararna krävde gisslan från lokalbefolkningen som en garanti för att livet senare inte skulle avsäga sig den nya religionen.

Under vintern 1207-1208 inledde litauer ett militärt fälttåg mot Turaida, och på vägen tillbaka nära Aizkraukle blockerades de av en korsfarararmé som vann ett blodigt slag. Vägen till Selija öppnades eftersom de besegrade litauer inte kunde hindra det. Genom att utnyttja situationen skickade biskop Albert abbot Theoderich från Daugavgrīva och provost Engelbert från Rigakatedralens kapitel med en stor armé till Selija, vilka korsade Daugava nära Aizkraukle.

Efter de tyska korsfararnas invasion byggde riddarordenen ett slott under den första halvan av 1200-talet i Aizkraukle på den forntida liviska borgkullen, vid foten av vilken låg en bosättning och två kyrkogårdar. Den Rimade krönikan anger även att Aizkraukles riddarborg byggdes under tjänstgöringstiden för ordensmästaren för Svärdsbrödras orden, Wenno von Rohrbach (1204-1209). Det äldsta slottet i Aizkraukle, eller Vecaizkraukle, var ordens komturs borg.

Mellan 1821 och 1825 skapade författaren A.A. Bestuzhev-Marlinsky fyra "Livländska sagor". I sin bok "Slottet Wenden" med undertiteln " Utdrag ur dagboken för en gardetsbetjänare. 23 maj 1821" finns en tidig nämnelse av Aizkraukle: "Man säger att rutten har ändrats, och vårt regemente kommer att stationeras i Wenden. Wenno von Rohrbach, den första mästaren för Svärdsbrödras orden, byggde Wenden, det första slottet i Livland (en notering säger: "Utöver Wenden, byggt 1204, byggde han borgarna Segewold och Ateraden)".

De flesta forskare ansåg att bygget av ordens borg i Aizkraukle endast kunde ha börjat efter 1213, då biskopen avstod från spannmålsomgången i Aizkraukle-regionen till förmån för orden, vilket flyttade Aizkraukles landområden till full underkastelse under orden. Det bör noteras att Aizkraukle-regionen föll i ordens händer redan 1211, när biskopen i Riga och orden delade upp de erövrade landen. Dock nämns Aizkraukles borg (castrum Asscrad) för första gången i detta landdelningsavtal från 1211. Det är oklart om detta syftar på den brända liviska borgen eller den redan uppförda riddarborgen.

Å 1211 gick Aizkraukle-distriktet över till Svärdbrödraorden som ett resultat av landfördelningen mellan ordenen och ärkebiskopen. Den sista liviska utposten i öster föll i erövrarnas händer. Runt denna tid byggdes stenslottet. Det exakta grundandet är okänt. Den rimade krönikan daterar händelsen till 1209 och rapporterar att de första slottstjärnarna var Hartmut och sedan Lupprecht. Eftersom detta inte bekräftas av andra historiska källor är fakta om slottets grundande vid denna tid osäkra. Slottet längre ner längs Daugava i Koknese grundades dock 1209, så det vore logiskt att anta att Aizkraukle-slottet grundades något tidigare som en bas för den fortsatta erövringen av Koknese.

Citat från den rimade krönikan: "Samtidigt dök någon Hartmut upp, som var kapten över Aizkraukle, han valde modiga män, lämnade landet med dem, eftersom änkor och föräldralösa skickade honom klagomål. Han gick uppför Daugava. sedan kom han till Ersika tidigt på morgonen. Slottet föll snabbt för hans hand. sextio ryssar dödades, deras fruar och barn drevs bort av gudfruktiga kristna. Bröderna var nöjda med detta."

Hartmut (Hartmūt) var till synes slottets befälhavare i Aizkraukle, vars uppgift inte bara var att övervaka slottet utan även att föra militära åtgärder mot fiender. Om någon militär kampanj mot Ersika ägde rum före 1209 har inga bevis hittats i andra källor. Lupprecht (Lupprecht) var befälhavare eller fogde i Aizkraukle-slottet omkring 1218.

I Vecaizkraukle förblev borgen bebodd fram till 1400-talet, så det bör anses att det första Aizkraukle-slottet existerade fram till byggandet av det nya slottet under andra halvan av 1400-talet. Efter att det nya Aizkraukle-ordensslottet byggts, förlorade slottet i Vecaizkraukle sin strategiska och ekonomiska betydelse och övergavs.

Fram till 1980-talet trodde man att Schwärzbrödorden stenfasta slottet i Aizkraukle låg 2 km uppströms från Aizkraukles borg, på samma sida av Daugava vid platsen för dagens ruiner av Aizkraukles stenborg. Utgrävningar som utfördes 1971-1974 vid Livs borg avslöjade dock delar av ett tidigare stenalt slott på två ställen längs bergskanten: grunden av en stenfast försvarsmur som var 1,5-2 meter tjock och nedsänkt 1,10 meter i marken. Stora stenblock var lagda längs murverkets kanter, med mindre stenar packade inuti med kalkmurbruk. Dolomitkalksten användes som bindemedel. Två stenmurar som var över 8 meter långa med trükonstruktioner från 1200- och 1300-talen avtäcktes.

Dessutom var den södra terrassen på Aizkraukles borg skyddad av en försvarsmur av stockar som stöddes av stolpar neddrivna i marken. Bakom försvarsmuren på slottssidan fanns en lerplattform på cirka 1 meter bred, hårt packad och nedsänkt i marken, som kan ha varit en militärpassage.

Det bör noteras att dolomitkalkmurbruket i Vecaizkraukle och det senare byggda nya Aizkraukle-slottet för ordensriddarna är mycket lika. Frågan om början på stenarkitektur i den estniska kulturella och arkitektoniska historien förblir öppen eftersom tyska nykomlingar byggde på borgen i Aizkraukle och Lielvārde under 1100- och 1200-talen.

Slottet är byggt på en kulle som reser sig omkring 30 meter över Daugavas bank. Lutningen på kullen på Daugavas sida är mycket brant, med sin östra ände omfamnad av en djup ravin vid bäcken Ashkere. Kukkens övriga sidor omges av dalar som mjukt böjer sig längs de norra och västra sluttningarna ner mot Daugava. Detta bildade en naturlig kulle omkring 200 meter lång, uppdelad i mitten i två delar av en vallgrav. Slottets entré ledde genom denna vallgrav, som fortfarande är tydligt synlig. Vallgraven mitt på kullen skapar två platta toppar - det större huvudslottet på västra sidan och det mindre östra, som antagligen var förslottet. Runt den huvudsakliga toppen syns stenfundament, med enskilda stenar som sticker upp ur marken. Den större toppen är omkring 100 m lång och 45-65 m bred; den mindre är 35-40 m lång och 30-40 m bred. På förslottets sydöstra ände återstår en försvarsvall på omkring 2 meter höjd, och nära slottet, på omkring 4 meter höjd. Stentoppar syns i marken där.

Slottet Vecaizkraukle nämns i historiska dokument som Asscrade, Ascrade, Ascrath, Aschrate, Castrum Asscrad, Ascharad, Asscherat, Olde borch. Dokument och krönikor nämner också herrar och äldre från olika livländska regioner, kallade på latin "duces, principes, nobiles, meliores, and seniores." En av de mer kända bland dem är Vievaldis från Aizkraukle.

Rhymed-krönikan nämner att slottet i Aizkraukle vid 1219 hade blivit en betydande befästning där 13 riddarb👬eorderbröder bodde. Riddare bodde där tillsammans med lokalbefolkningen och bidrog till att stärka slottet. Henry av Lettlands krönika rapporterar att 1220 deltog livländska ledaren i Aizkraukle, Vievaldis, aktivt i den tyska militära kampanjen mot Mežotne. Enligt K. von Lewies från Menar var slottet 1234 residens för stormästare Bernhard.

Här skedde frekventa militära sammandrabbningar mellan korsfarare och litauer samt semigaller (inklusive de berömda semigalliska ledarna Viesturs och Namejs). År 1226 lyckades semigaller under ledning av Viesturs erövra borgen. Den rytande krönikan berättar att tyskarna omgav Viesturs när han återvände till Semigallia med krigsbyte. Det semigalliska ledaranspråket grep dock en brinnande stock ur elden, slog ut tänderna på Aizkraukles komtur Markward von Burbach, hoppade upp på en häst och flydde från förföljarna.

Den rytande krönikan nämner Markward åter igen i samband med militärkampanjen 1230. Historikern Benninghofen menar att Markward sannolikt tjänade som Aizkraukles komtur från 1211 till 1231. Markward nämns även som Markward från Burbach (Burbach), en plats i västra Tyskland några kilometer öster om Marburg. Han deltog i fredsfördragen med kuronerna 1230-31. Eftersom hans namn inte längre förekommer efter mitten av 1230-talet antas han ha fallit i slaget vid Saule.

Utdrag ur den rytande krönikan som nämner Aizkraukle:

Mästaren bbad bröderna,

Bad dem komma med råd.

Han sade: "Bröder, bestäm,

Kan vi undivera våra komtur

Och vogtar att de

Måste komma till oss nu."

Då sade bröderna: "Vi vill

Allt från hjärtat nu,

Att budbärare galoppera dag och natt

Till Sigulda och Aizkraukle

Och skynda till estniska land."

Det fanns ingen bestående fred i Livland: litauer och semigaller invaderade. 1279 ägde stora slag rum nära Aizkraukle, där Namejs besegrade ordenens trupper. I slaget nära Aizkraukle den 5 mars 1279 dog Livlands riddarordens stormästare Ernst von Ratzeburg. Detta följdes av ordenens "motattack", där hundra ledare för de upproriska stammarna från hela regionen, som bjudits in till förhandlingar vid slottet, sviktsamt mördades. Motsättningarna intensifierades bland tyskarna själva, särskilt mellan ärkebiskopen (kyrkan) och de militära styrkorna - ordenen. Många av ordenens riddare var viktiga vasaller.

Enligt vissa data grundades det nya stenbyggda order slottet redan 1224, men enligt andra först på 1300-talet, två kilometer öster om det gamla högstacket, på Daugavas bank vid Karikste-bäckens mynning. Redan 1240 nämner ett dokument om markdonation som ett län Aizkraukle slott och det närliggande gamla slottet (Olde borch). Båda slotten fungerade tillsammans och husade en tysk garnison som vaktade en strategiskt viktig övergång över Daugava på denna plats. Vid foten av Vecaizkraukle högstacket under 1200- till 1600-talen fanns en stenkyrka och en kyrkogård. Slottet hade ett kapell för ordenens bröder, och på Daugavas bank fanns en församlingskyrka. 1375 begravdes Livlands riddarordens marskalk Andreas Stenberg i kyrkan. 1939 spolade översvämningar bort kyrkans fundament. Inuti kyrkan fanns en kyrkogård, typisk för medeltida kyrkor. I den trånga ytan där de döda begravts i århundraden, mötte man varje gång en ny grav tidigare gravar, varifrån resterna vanligtvis avlägsnades och kastades i ett ossuarium (en speciell tillbyggnad på kyrkans norrsida).

Från 1971 till 1976 genomfördes arkeologiska utgrävningar vid borgberget under ledning av Vladislavs Urtāns, far till arkeologen Juris Urtāns. Många antika föremål hittades och berikade samlingarna i olika museum, till och med i Dresden. I en schakt som grävdes på Daugavas sida hittades inga rester av borgmuren. De kan ha rasat ut i Daugava eller förstörts under första världskriget när skyttegravar grävdes här. Borgens inhägnade område kan ha varit 50x110 m, det vill säga strax över en halv hektar.

Man kan tänka sig hur mäktig borgberget såg ut i forntiden, då även idag är kullets höjd över 40 meter. Men vilken upplevelse det måste ha varit i antiken! Mycket förändrades under 1900-talet: när vattenkraftverken i Ķegums och Pļaviņas byggdes steg vattennivån avsevärt och översvämmade de enorma, branta dolomitbankarna. Bakom borgberget, mellan motorvägen och Daugava, låg det lettiska vetenskapliga forskningsinstitutet för jordbruk och Skrīveris experimentstation. Stenar från den förstörda kyrkan samlades in under 1900-talet för att bygga ett studenthem vid Skrīveris jordbruksforskningsinstitut, och studenter störde gravar för att ta skallar och ben som souvenirer.

Borgberget Vecaizkraukle ligger nu i området för bosättningen Skrīveri. Själva bosättningen uppstod på platsen för den tidigare godset Roemershof, som 1634 blev egendom till sekreteraren för Kokenhusen-godset (Skrīveri, från svenska skreivet – ”att skriva”) Johann Nimeyer. Bosättningens nuvarande namn härstammar från detta. Bostadsområdet började bildas 1882 nära den nystartade stationen ”Roemershof” på järnvägen Riga–Orlov. År 1925 beviljades Skrīveri status som bosättning, och 1958, med befolkningsökningen, status som tätort, vilken den förlorade 1990.

Denna befästning kallas inte för en borgan eftersom 2 km österut ligger Aizkraukles borgan från ordenstiden med ruiner av stenmurar. Sådana fall, där närliggande borgan från den tyska eran fick sitt namn från äldre borgar, är inte ovanliga. "Augstie kalni" (Höga bergen) och "Kraukļu kalni" (Korpmarken) är listade i Aizkraukles socken, på mark som tillhör kyrkorådet, beläget på höger bank av Daugava, sydost om prästegårdens herrgård. "Augstie kalni" reser sig 40 meter över Daugavas nivå, med en mycket brant klippa på borgens södra sida. Den östra sidan bildas av en djup ravin vid Astiere- eller Ashkere-bäcken.

Före första världskriget plöjdes båda borgplattformarna. Under kriget grävdes skyttegravar längs plattformarnas kanter och på kullens sidor. Nu är de ifyllda igen, endast skärvor av lerkärl, träkol, bränd lera, ben och ibland järnbitar ligger utspridda i den svarta jorden. Det tros allmänt att det kulturella lagret på båda plattformarna är mycket tjockt och rikt på livsrester. Intressant nog löper en stenfundament sammanbundet med kalkmurbruk runt hela den stora plattformen. Stenarna togs inte från klipporna längs Daugavas stränder; dessa är rundade block. Ett liknande stenstaket är fortfarande synligt runt platsen där Lielvārdes slott stod, vilket skiljer sig betydligt från murarna i riddarslottet som finns där. Vid borgens fot, på ängen, finns en liten fyrkantig kulle kallad Kyrkhögen. På samma äng hittades bronsornament under skyttegravsgravning, varav några förvärvades till museet.

Källor:

https://www.castle.lv/latvija/aizkraukle1.html Projekt av Renāta Rimša