Liviska orden andra slott, Asheraden, i Aizkraukle

Den livenska ordenes andra slott, Ascheraden, i Aizkraukle. Du kan läsa om det första Ascheraden-slottet på https://reveal.world/story/zamok-vetsajzkraukle-alt-ascheraden-dom-ved-my-spidoly-iz-lachplesisa.

Inga historiska dokument har bevarats gällande datumet och anledningen till byggandet av det nya slottet. De flesta kända historiska verk om ämnet tyder på att slottet grundades mellan 1224 och 1234. Armin Tuulse ansåg att slottet byggdes under det tidiga 1200-talet, då de typer av befästningar på platsen enligt honom motsvarade slott från den tidiga perioden. Ieva Ose anser, baserat på arkeologiska undersökningar, att slottets strukturer är mer karaktäristiska för 1300-talet. Endast vidare forskning kan klargöra denna fråga. Det är känt att båda slotten fungerade tillsammans fram till 1420 och huserade en tysk garnison som vakade över en strategiskt viktig övergång över floden Daugava på denna plats.

Slottet byggdes på en triangulär halvö mellan floderna Daugava och Karikste och var ursprungligen en rektangulär struktur med fyra flyglar av ekonomibyggnader som omgav en inre borggård och ett södra torn, kvadratiskt i plan. En sådan placering av ett torn inom slottets plan hittas inte i något annat känt livoniskt slott. Slottets ytterväggar sträckte sig upp till 60 meter, vilket tyder på att Aizkraukle-slottet var ett av de största slotten av sin typ.

En stor mängd dolomit från Daugavas stränder användes i slottets konstruktion. Fältstenar och röda tegelstenar finns på vissa ställen.

Arkeologiska undersökningar tyder på att interiörerna i slottets nordvästra flygel hade ribbade kryssvalv (möjligen till och med stjärnvalv). Väggarna var putsade och väggöppningarna kröntes av spetsbågar.

Slottets halvö var avskild från fastlandet av två vallgravar. Den första, 10 meter bred, grävdes cirka 150 meter från Karikstes mynning och skilde slottet från andra befästningar. Den andra vallgraven anlades 100 meter längre bort och delade den första och andra yttergården. Den andra yttergården var också avskild från landet av en vallgrav. På dess sydostliga sida skyddades den av en jordvall. Under medeltiden låg bosättningar för hantverkare och köpmän på yttergårdarnas område. Det antas att den norra delen av slottet på halvössidan var omgiven av en ytterligare mur. Här, i den nordöstra delen, fanns ingången till befästningarna. Några hundra meter uppströms längs Karikste byggdes en damm och kvarnar under medeltiden för slottets behov.

Här korsades rutter som ledde från Kurland genom Zemgale och Selija till Vidzeme, vilket avgjorde det nya slottets speciella position och höjde det bland ordens huvudslott. Vid den tiden fungerade Daugava som gräns mellan landområden som redan erövrats av korsriddarna på högra stranden och fortfarande fria territorier på vänstra stranden. Övergången nära Aizkraukle användes av litauiska och zemgaliska trupper som genomförde räder in i Vidzeme.

Det är ingen förvåning att militära strider mellan korsfararna och litauerne och zemgalerna (inklusive de berömda zemgaliska ledarna Viesturs och Namejs) var vanliga här. År 1226 lyckades zemgalerna under Viesturs ledning inta slottet. Den rimade krönikan berättar att tyskarna omringade Viesturs när han återvände till Zemgale med krigsbyte. Det zemgaliska ledarleddet grep dock tag i en brinnande stock från elden, slog ut tänderna på Aizkraukles komtur Markward von Burbach, hoppade på en häst och flydde sina förföljare.

Den rimade krönikan nämner Markward igen i samband med den militära kampanjen 1230. Historikern Benninghofen menar att Markward troligen innehade ämbetet komtur från 1211 till 1231.  År 1234 var slottet residensen för svärdsbrödrasklassens mästare Bernhard (ej att förväxla med svärdsbrödrisklassens högmästare!), en titel som motsvarar den senare titeln komtur i livlandiska orden. Det är känt att slottet från 1252 till 1480 styrdes av 21 komturer.

Nära Aizkraukle tillfångataprattes den litauiska prinsen Lengevinas - just den som terroriserade Vidzemes slott Garrisoner 1240-45.

Den 22 september 1236 ägde slaget vid Saule rum, där litauerne i allians med livländska stammar besegrade svärdsbrödrisordenen. Resterna av den riddarstyrka som förlorade anslöt sig till den teutoniska orden och bildade dess avdelning i Livland - den livländiska orden. Slaget vid Saule ägde rum på Sankte Mauritius dag, och på Aizkraukles komturs sigill från 1271 är också Sankte Mauritius avbildad! Både de teutoniska och livländiska riddarna hade en gemensam fiende som delade deras territorier - Storfurstendömet Litauen, den sista utposten för hedendom i Baltikum.

Från 1242 blev Mindaugas storfurste av Litauen. Som en smart och långsiktig politiker som enade Litauen under sitt styre, förstod Mindaugas faran från de tyska korsfararna. För att beröva dem den främsta förevändningen för att invadera Litauen, konverterade Mindaugas till kristendomen och kröndes. Han gjorde territoriella eftergifter och skänkte delar av land till Livlandsorden och ärkebiskopen av Riga i samband med sin kröning. Skänken bekräftades av påve Innocent IV den 21 augusti 1253. Under de följande tre åren fortsatte Mindaugas att avstå rättigheter till vissa gränsområden tills en slutgiltig överenskommelse nåddes 1256 mellan honom och Livlands överherrar. Detta fördrag, som bekräftades av påve Alexander IV den 13 juli 1257, överförde delar av markerna i Selija under jurisdiktionen för Aizkraukle slott till Livlandsorden.

Aizkraukle slott hade auktoritet över Altene slott som låg 15 kilometer öster om Aizkraukle, eftersom Aizkraukle komturdistrikt nu spände över båda sidorna av Daugava. De flesta av komturiet marker låg i Selija. Tack vare denna fördelaktiga överenskommelse kunde Livlandsordens mästare Anno von Sangerhausen bli den högsta mästaren för Teckelska orden och avstod från militära anspråk på Litauen.

Efter 1257 gick gränsen mellan ordensstaternas och ärkebiskopens ägor i Selija nära övergången vid Aizkraukle. För att säkra sig själv donerade ärkebiskop Albert samma år gränsmarker i sitt territorium nära Aizkraukle till det kvinnliga cisterciensklostret i Riga.

Efter att Mindaugas mördades 1263 blossade konflikterna mellan Litauen och ordenen upp på nytt. Våren 1273 besegrade lituanerna ordnens trupper nära Aizkraukle. Den zemgaliska ledaren Namejs, som var allierad med Litauen, ledde ett uppror som drog till sig ordnens huvudsakliga styrkor. Detta gjorde det möjligt för lituanerna att den 5 mars 1279 tillfoga Livländska orden ett krossande slag nära Aizkraukle. Hela riddarhielten gick förlorad - 71 korstårare och ordens mästare Ernst von Ratzeburg. Lituanerna tillfångatog även bannretet som avbildade Jungfru Maria och dödade fanaföraren Johann Tisenhausen.

En av Aizkraukles slotts komturar dog 1305 nära Dubene under en militärkampanj i Zemgale. I en kyrka nära slottet begravdes Livländska ordens biträdande mästare - landmarshall Andreas von Stenberg - 1375.

Ett dokument från 1420 nämner att två slott fanns i närheten vid den tiden - Aschraden och det gamla slottet Oldenborch. År 1451 var slottets komtur Johann Spor, som hade 7 riddare under sina förtroende. Runt 1469 tjänstgjorde den 19-årige Walter von Plettenberg, den framtida mästaren för Livländska orden, vid Aizkraukle.

År 1477 bannlyste Rigas ärkebiskop Silvester Stodewescher staden Riga tillsammans med Livländska orden från kyrkan. Den 7 oktober 1477 bekräftades bannlysningen vid landstingen i Valka, där ärkebiskopen fördömde Livländska ordens mästare, som hade beordrat Aizkraukles komtur att förgifta ärkebiskopen och bränna hans residens i Koknese.

År 1485 skickade ärkebiskop Michael Hildebrandt sändebud till Riga för att stadshuset och katedralkapitlet skulle erkänna hans utnämning till ärkebiskop; de gick med på att erkänna honom om han frigav katedralkapitlets krigare som tillfångatagits av Livlandsorden och återlämnade varor som riddarna konfiskerat vid Daugava. Som ett resultat sammankallades ett nytt landtag, men eftersom ärkebiskopen, orden och staden Riga inte kunde enas om fångarna i Aizkraukles slott bröt förhandlingarna samman, och orden började förbereda sig för ett nytt krig med Riga.

Under 1500-talet lades två torn avsedda för eldhandvapen till på slottets nordvästra och nordöstra hörn. Tornväggarna byggdes med den så kallade "skal-tekniken", det vill säga att dolomittplattor lades på utsidan och gliporna fylldes med små dolomittfragment eller tegel. De inre rummens väggar kläddes med tegel, och väggarnas ihåliga delar fylldes också med rasmassor och kalkmurbruk. Det östra tornets diameter var något mindre. Om det var runt eller halvcirkelformat, som visas på F. Kruses plan publicerad i början av detta kapitel, kan endast klargöras genom arkeologiska utgrävningar.

I slutet av 1400-talet fick slottet status som landmarskallens residens (ordens vice mästare). Eftersom slottet var landmarskallens residens - den näst högsta personen i Livlandsordens hierarki efter mästaren - kan det ha funnits ytterligare dekorativa element i slottets interiör, liknande de i mästarens kammare i Cēsis. Från 1519 till 1561 styrdes slottet av fem komturer utsedda av landmarskallen (Hauskomtur).

I januari 1559 inleddes en ny fas av Livlands krig. Ryska trupper under tsar Ivan den Grym försökte inta Riga men tvingades retirera mot Salaspils, Ikšķile och Aizkraukle, för att återvända till rysk territory i slutet av februari. Den krigsspekade livländska staten sökte hjälp och ekonomiska resurser för att kunna fortsätta kriget. Riddarordtens stormästare Gotthard Kettler och Rigas ärkebiskop Wilhelm av Brandenburg inledde förhandlingar med den polska kungen Sigismund August. Den 15 september 1559, i Vilnius, pantskapade ordet sina landområden längs Daugava från Druja till Aizkraukle mot en återköpsrätt för 600 000 gulder, och kungen lovade att stödja Livland med alla sina makter, återställa dess ägendares integritet och dela framtida erövrelser i Ryssland med ordnet som bröder.

År 1577 fick garnisonen i Aizkraukles borg ett skriftligt erbjudande om kapitulation från hertig Magnus. Eftersom han föredrog att kapitulera för den unge hertigen snarare än för hans allierade Ivan den Grym, accepterade landmarskalken Kaspar Münster erbjudandet. Men Ivan den Grym ogillade Magnus överdrivna självständighet och beslagtog hans borgar. Den 25 augusti intogs Aizkraukle. Den gamle landmarskalken Münster blev blindgjord och skjuten tills han dog. Hans släkting Johann Münster och de överlevande krigarna togs till fånga.

År 1581 tvingade polska trupper den ryska garnisonen att lämna borgen efter en två veckor lång belägring då matförsörjningen tagit slut. År 1599 noterade en inspektion av borgen att den delvis blivit förstörd av ryssarna, delvis av Stefan Báthory, och nu stod tom. Borgen återställdes inte eftersom den efter krutvapnens intåg blev sårbar från flera hundra meters avstånd på den motsatta höga banken vid Daugava. Under den polska tiden skapades ett starostwo (distrikt) på markerna i Aizkraukles komturskap, där den första starosten var en viss Dobinski, följd av Jan Kazinowski.

Den svenska kungen Gustaf II Adolf överlät 1630 slottets ruiner som skuldbetalning till artilleriöverlöjtnant Simon von Schulz. 1633 befästades slottet ytterligare, vilket nämns av den svenska rikskanslern Axel Oxenstierna i ett brev daterat 8 oktober från Frankfurt am Main. Efter Simon von Schultzs död, fram till 1638, förvaltades slottet av hans änka för deras söner.

Landägaren Martin von Schulz gjorde godsutrustningen till ett majorat 1674, och från dessamma tid blev hans familj känd som Schulz von Ascheraden. År 1680 var slottet nästan i ruin och lokalbefolkningen tog gradvis stenar till sina egna behov. 1694 byggdes en stenkyrka mindre än en kilometer från slottet, där stenar också hämtades från ruinerna.

1685 utsattes alla Schulz ägor för reduktion, och Karl Schulz gick från ägare till arrendator. Han deltog aktivt i Patkul-konspirationen och fängslades för det. År 1700, under det stora nordiska kriget, belägringade sachariska trupper under kung August II den starke Riga. Den 7 november ockuperade sacharerna Koknese. Kung August och Patkul anlände också och stannade hos baron Schulz i Aizkraukle, där de stationerade sin armé på närliggande gods. Efter 1710 återfick Schulz-familjen, likt annan livländ adel, sina gods.

Baron F. Schulz gick in i historien som den Landrat som åtföljde den ryska kejsarinnan Katarina II på hennes resa genom Vidzeme. Kejsarinnan beordrade förbättringar av böndernas villkor i Livland. Baron Schulz skrev, baserat på hennes rekommendationer, "Böndelagen", lät den översättas till lettiska och delade ut den till bönderna på sin egendom. Men "bonderättigheterna" väckte stort missnöje bland Vidzemes jordägare och fördes inte fram för Landtaget. En speciell kommission i Landtaget beordrade Schulz att återkalla alla kopior av "bonderättigheterna" som redan delats ut till folket. Först flera år senare, som en modell för utformning av lagar för privatägda gods, började jordägare använda baron Schulz lagar, vilka innehöll normer för böndernas skyldigheter på hans gods i Aizkraukle och Rimanmuiža.

Som fotografier tagna före andra världskriget visar, har slottsruinerna snabbt förfallit under de senaste 50 åren. Resterna av den södra tornet, som är cirka 6 meter högt, sprängdes 1946 och användes för motorvägsbyggen. Vissa fragment av slottets murar reser sig fortfarande upp till 10 meter över marken. Ett fragment når 15 meter i höjd; på Daugavas sida har kanten av en spiraltrappa, en väggnisch och en dörröppning med ett halvcirkelformat överljus bevarats; på Karikstes flodside återstår spår av en skorsten och ett ribbvälsad valv i muren. Det andra murfragmentet kommer från det runda nordvästra hörntornet, där en fjärdedel av muren återstår på tredje våningsplanet. I tornets första våning syns två skottglöjskanter och hål som går igenom väggarna, vilka möjligtvis användes för att ventilera skottkammaren.

Källor:

https://www.castle.lv/latvija/aizkraukle.html Projekt av Renāta Rimša