Krustpils slott (Kreutzburg)

Den första omnämnandet av Krustpils slott härstammar från 1237. Vid den tiden byggde Rigas biskop Nikolaus de Magdeburg von Nauen Kreutzburg slott, som blev korsfararnas första befästning i Latgale. Med tiden fanns olika namnvarianter: Kreicburg, Kreutzburg, Cruszeborg. Latvlands bönder kallade det helt enkelt för Krisburg. I latinska krönikor refererades till Krustpils som Crutzeborch, av tyskarna som Kreutzburg och av de slaviska folken som Kryzhborg eller Krushbark. 

Vanligtvis blir människor som kommer från andra städer något förvånade över att det i Cēsis finns Cēsis slott, i Bauska – Bauska slott. Du anländer till Jēkabpils, men här är Krustpils slott. Detta beror på att det fram till 1962 fanns två olika städer här. Den här sidan var Krustpils, och på andra sidan floden låg staden Jēkabpils. En liknande situation rådde i Daugavpils, där staden Grīva på Daugavas vänstra bank var en separat stad och slogs samman med Daugavpils 1952.

När bron över Daugava byggdes 1962 uppstod ett dilemma om vad staden skulle heta. Eftersom Krustpils var dubbelt så gammalt som Jēkabpils, men eftersom ordet "kors" inte var särskilt välviljigt vid den tiden, bestämdes det att staden inte fick heta så. De ville döpa staden till Jēkabpils eftersom hertig Jēkabs var tysk, allt runtomkring var tyskt, så staden förblev Jēkabpils, säger Inese Berķe, ledare för Jēkabpils historiska museum.

Å 1318 nämns slottet första gången i officiella dokument. Det året markerade slutet på kriget mellan ärkebiskopen i Riga och Livlands landsmästare från Teckupska orden. Kriget varade i 21 år, från 1297 till 1318. Slottet nämns även 1354 i ett dokument som klargör gränserna för ägendomen till ärkebiskop Fromhold Fifhusen och hans vasaller, bröderna Tiesenhausen. En klagan från samma ärkebiskop till påve Innocent VI 1359 är känd, där det anförs att den livländska orden återigen hade ockuperat sju ärkebiskopliga slott (Turaida, Koknese, Limbaži, Vainīši, Smiltene, Lielvārde och Krustpils), vilket berövade honom inkomster på 6 830 Riga-marker och 66 000 guldgulder. Livlands landsmästare Gerhard von York lovade att återlämna de beslagtagna ärkebiskopliga slotten. Inte frivilligt, förstås, utan påven tvingade honom. Slotten måste återlämnas, inklusive Kreutzburg. 

Under vintern 1375 härjade Kęstutis (Kastetis), storhertig av Litauen, med sin armé i Tiesenhausens len i Krustpils, Pļaviņas, Berzaune, Ergli, Piebalga, Cesvaine och Baltava i åtta dagar. Enligt vittnesmål från sex tillfångatagna litauaner förlorade de mer än 1 000 hästar och 50 män på grund av dåligt väder och djup snö under räden; ytterligare 50 föll genom isen i Daugava nära Ersiki slott (castrum Geretzeke). 

Å 1416 tog krigartake klostermunkar återigen Kreutzburg från den nuvarande ärkebiskopen och höll det i tio år, fram till 1426, och samlade in skatt från de omgivande områdena under den tiden.  

År 1479 ockuperade ordensmästare Berndt von der Borch 13 borgar (inklusive Krustpils) i ärkebiskopsdömets område under de storskaliga striderna i den så kallade "prästekriget" (Pfaffen-Krieg) i 14 dagar. År 1484 var borgen fortfarande i ordens händer. Det här kriget kunde ha slutat med en fullständig seger för riddarmunkarna och ärkebiskopens underkastelse under den tyska riddarordenen. Men av någon anledning gick landmesteren även ut för att plundra Pskov, där han besegrades helt, och 1483 avskedade påven von der Borch från hans ämbete.

Under medeltiden bildades en borgby nära Krustpils slott, likt många andra borgar, troligen ursprungligen belägen nära den nuvarande kyrkan mellan Daugava och Dzirnupīte eller Donaviņa. Krustpils borgby nämndes första gången i dokument 1511, då ärkebiskopen i Riga, Jasper Linde, uthireda en plats för en korskog till en viss Johann Asherman.

År 1558 började det livländska kriget. Kreutzburg hade också otur här. Den intogs tre gånger av ryska trupper, eller snarare tre och en halv gånger. Ingen försvarade dock borgen särskilt. Den var inte ens bevakat. I februari 1559 korsade en rysk korps om ungefär 10 000 man Daugava och intog Kreutzburg, bokstavligen bara i förbifarten. Ryssarna satte eld på borgen och fortsatte sina ärenden.

År 1561 intog den ryska armén återigen Kreutzburg, men sedan inträffade ett vapenstillestånd, en kort paus i det långa kriget, och borgen var tvungen att överges enligt freden i Vilnius, tillsammans med andra befästningar i Latgale. Kreutzburg blev den polska kungens egendom och kom in i det polsk-litauiska samväldet.

Därefter ockuperades slottet av armén under Magnus, konung av Livland. Magnus, som trots att han var en dansk prins, var en protégé och juniorallierad till Ivan den förskräckliga, och var till och med gift med t्सarens näkting. 1577 hamnade Magnus i konflikt med Ivan och började etablera kontakter med Polen. Ivan skickade en armé mot honom. Magnuse mans sprängde Kreutzburg och drog sig tillbaka. Slottet ockuperades då av t्सarens armé. Ryssarna reparerade Kreutzburg och lämnade en liten garnison i slottet.

1582, under vapenvilan i Jamsapolsky, var den ryska armén tvungen att lämna Livland, inklusive Kreutzburg. Enligt etiketten sprängde ryssarna slottet innan de lämnade det.

Den nästföljande ägaren av Krustpils, Nikolai V (1585–1659), son till Nikolai IV och Gertrude von Korff (född von Rosen), var en överst i den polska armén och vojvod för Wenden-distriktet (Cēsis). Han började förbättra slottet 1622, men svenskarna tog över slottet och skadade befästningarna. Under det polskt-svenska kriget 1626 utkämpades ett stridigt slag nära Krustpils. Aleksander Gonsewski, med stöd av Lew Sapieha (prins Lew Ivanovitj Sapieha), den STORE litauiska hetmanen, tvingade den svenska generalen Horn och kung Gustav II Adolf att reträda mot slottet Dahlen (Dole). Det sägs att polska soldater nära slottet rev av hjälmen från den svenska kungen Gustav II Adolfs huvud, och att han endast i sista sekunden knappt lyckades fly från slagfältet.

Den polska kungen Stefan Báthory gav slottet och de omgivande markerna som ett len till Nikolai Korff eftersom baron Korff hjälpt honom att erövra Daugavpils i strid. Korff skrev att han troligen var den enda lutheranen i den polska armén som fick ett sådant slott. Han var mycket stolt över detta. Korff-familjen ägde det fram till början av 1900-talet. I 300 år ägde Korff-dynastin Kreutzburg slott.

Det var först 1602 som von Korff fick ett privilegium från den nya kungen Sigismund III om evigt ägande av Kreutzburg. Självfallet gav de omgivande landområdena god inkomst, men själva slottet förblev i ruiner. 

Nästa ägare av Krustpils, Nikolai V (1585–1659), son till Nikolai IV och Gertrude von Korff (född von Rosen), var en överste i den polska armén och vojvode i Wenden (Cēsis)-distriktet. Han började förbättra slottet 1622, men svenskarna tog över slottet och skadade befästningarna. Under det polsk-svenska kriget 1626 ägde ett våldsamt slag rum nära Krustpils. Aleksander Gonsewski, stöttad av Lew Sapieha (prins Lew Ivanovitj Sapieha), den store litauiska hetmanen, tvingade den svenska generalen Horn och kung Gustav II Adolf på reträtt mot Dahlen (Dole) slott. Det sägs att polska soldater nära slottet drog av hjälmen från den svenska kungens huvud, och först i sista sekunden lyckades han precis fly från slagfältet.

Efter detta var Kreutzburg slott en del av Sverige under en kort tid. Genom freden i Oliva 1660 återlämnades det till det polsk-litauiska samväldet. Nära slottet stod en kyrka byggd mellan 1683 och 1685, vars torn kröns av en barockhjälm och en lanternin med en spira ovanpå.  

Självfallet nådde svenskarna Kreutzburg, erövrade slottet, och det fanns inget sätt att undvika förluster och förstörelse, vare sig av misstag eller avsiktligt. 

Kreutzburg återgick till von Korffs ägande först 1630. Det tycktes finnas en kort paus i de polsk-svenska krigen, och Nikolaus återupptog restaureringen av slottet. 

Under hösten 1771, efter avslutningen av den militära kampanjen mot Bar-konfederationen, vistade sig den ryska befälhavaren A. V. Suvorov i slottet. År 1772 skedde den första delningen av det polsk-litauiska samväldet, och Inflanty-voivodeskapet, som inkluderade Kreutzburg, införlivades i Ryssland. Korff-familjen började tjäna det ryska imperiet och gjorde det med stor framgång; många blev generaler.

På platsen där den gamla kyrkan stod står en ny, byggd 1818 i rysk empirestil, men det gamla tornet överlevde mirakulöst.

År 1849 inledde en annan Nikolaus (Nikolai) von Korff en omfattande rekonstruktion av Kreutzburg slott. Efter detta såg slottet ungefär ut som det gör idag. Större delen av slottet blev en bostad för baronen och hans familj, medan den nedre delen husade förrådsrum för tjänstefolket. En vattentank installerades i slottstornet, och kammaren hade varmvatten och en spolstol (vid en tid då detta var en sällsynthet även i Västeuropa).

År 1902 installerade Nikolai Korff, som varit kammarherre vid det ryska hovet sedan 1894, en telefonlinje till slottet. 

Krustpils slott var ganska lyckosamt eftersom det byggdes upp efter varje krig och inte bytte ägare på 300 år. Och eftersom Korff-familjen hade en tradition av att döpa sin äldsta son till Nikolai, bodde 13 Nikolaier i detta slott under tre århundraden.

Slottet var inte tomt under 1900-talet heller. År 1919 lämnade baronen slottet, och i 20 år var den lettiska armén bosatt här, mer specifikt Latgales artilleriregemente. Om någon av er har sett den delade filmen "Den långa vägen i dynerna", så filmades de avsnitt där Arturs var i armén precis här, i vår slottstrakt, förmodligen för att göra miljön mer autentisk.

Senare, efter kriget, var den sovjetiska armén här i 50 år, så slottet var ett militärobjekt i 70 år. 1994 lämnade armén slottet. Lettland blev självständigt 1990, men på grund av mellanstatliga avtal lämnade armén det först 1994. Armén visste redan att de skulle lämna och underhöll inte slottet särskilt. Det var outrustat med uppvärmning och elementen sprack.

1994 överfördes Krustpils slott till Jēkabpils historiska museum (en undersökning som genomfördes då visade att invånarna ville ha ett museum här), och en period av noggrann restaurering påbörjades. 

Krustpils slott har, som förväntat, sina spöken och legender. Det sägs att under baronens tid, i byggnaden med femton gästrum, ville ingen bo i något av dem - folk sa att det var rastlöst där. Det finns också en sorglig och något överraskande historia om slottets spöke, Den bruna damen, med olika versioner.

"För flera år sedan kom en äldre kvinna till oss och sa att hon var storbarnbarn till vår Bruna dam. Detta var första gången någon hävdade att vara en släkting till spöket, om man så vill säga. Vi ifrågasatte naturligt henne om detaljerna. Det visade sig att i hennes familj hade en legend förts vidare från generation till generation om att en tjänsteflicka i mitten av 1800-talet blev gravid av baronen. Hon födde en son men var skämskuld och bestämde sig för att hoppa i Daugava av skam. Hon gav barnet till sin väninna som fick uppfostra det. Barnet växte upp, och kvinnan som kom till oss var hans storbarnbarn," sa museichefen. Det finns en annan version av denna historia. 

Baronen von Korffs son föll i kärlek med en fattig flicka som arbetade i köket. Så mycket att han bestämde sig för att gifta sig med henne. Något var tvunget att göras åt detta. Den fattiga flickan lockades ner i källaren och murades in där. Så hon vandrar fortfarande genom slottet, försöker ibland återgå till sina sysslor i köket och skramlar med porslinet där. Eftersom tjänsteflickan bar hemslöjd, kallades hon för Kvinnan i brunt. Alla som dock såg henne hävdade att spöket var vitt. 

Många har sett henne. En bartendare, som stannade över natten i slottet, sade till och med till flickan att gå undan eftersom hon störde hans sömn. Spöket gick iväg, men på morgonen rasade slottets dörr till baren och den gick inte att öppna; de var tvungna att bryta sig in. Inte ett särskilt skadligt spöke, men hon kräver respektfull behandling. Ibland knuffar spöket ner glas från bordet. Det verkar som att de faller av sig själva. Men hon gör det inte av ondskefullhet, utan bara av slarv.

Flera legender är förknippade med slottet:  

Krustpils slott byggdes för länge sedan av en mycket rik baron. Han hade några missförstånd med djävulen, men baronen trodde att eftersom han hade så mycket pengar, kunde inte ens djävulen stoppa honom. Allt dock som byggarna reste under dagen, monterade djävulen ner på natten och kastade stenar i Daugava, så mycket att en ganska stor ö bildades där. Baronen insåg att han var tvungen att lösa problemet eftersom botten på kistan där han förvarade sina pengar redan syntes. Genom att följa användbar råd lockade baronen in en polsk arbetare i det bortre tornet, gav honom alkohol och beordrade sina män att mura in honom i tornets vägg. Djävulen gillade detta; han slutade ställa till med problem, förstörde inte längre slottet, men började betrakta det bortre tornet som sin bostad och stannade där ibland.

En annan legend säger att det i ett av slottsrummen, som förr var baronensnen boudoir, finns en magisk spegel. Den är kvar än idag. Denna spegel, som man kan förstå, tjänade inte bara en baroness utan många, och gick i arv från svärmor till svärdos. Om en baroness tittade i den här spegeln före en bal, var hon garanterad överväldigande framgång med kavallerna. Om baronen på bröllopsdagen såg sin bruds spegelbild i den här spegeln, skulle han se henne som ung och vacker hela sitt liv. Hemligheten är enkel: von Korff-familjen gifte sig vanligtvis med mycket unga kvinnor när de själva redan var ganska gamla. Så fram till dess att maken dog hade baronessorna inte åldrats särskilt mycket.

Slottsinteriören under 1800- och 1900-talen kan bedömas utifrån resterna av dess forna prakt. Många år som olika arméer tillbringat här tog sin spik - väggar målades om, golv ersattes, rum delades upp, och den vackra trätrappan som leder till andra våningen förstördes eftersom det inte var lätt att gå i tunga stövlar på en skör trätrappa.

Men trappan har restaurerats. Efterkomare till korff-baronerna hjälpte till att lära ut information om inredning, möbler, rumslayout och syfte genom att skicka fotografier från familjearkivet. Korff-slottet hade tur igen, eftersom många andra slott och gods är mycket svåra att restaurera helt enkelt för att det inte finns några teckningar eller fotografier som visar hur byggnaden såg ut för ens 100 år sedan. Matsalen där familjen och gästerna åt har också restaurerats baserat på fotografier.

Under den lettiska och sovjetiska arméns närvaro var denna sal en danssal. Golvet var, så skulle man säga, nedslitet av dansande klackar. Tänk efter, armén var här i 70 år.

Fontänen som syns från grevens balkong har nu restaurerats. Nästa är parkens landskapets utformning, och stadens invånare kommer redan hit för att slappna av.

Självklart är slottets stolthet den stora salen. Under de senaste åren har taket, golvet, fjorton fönstren och så självfallet den vackra ljuskrona restaurerats.