Hus till Republiken ShKID

Historien om hus nummer 19/31, som tillhörde köpmannen M. Ya. Ponomarev fram till oktober, är intressant. Innan revolutionen fanns här en privat handelsskola, och under de tidiga åren av den sovjetiska makten låg här den första skolan för social-individuell utbildning vid namn F. M. Dostojevsky. Den leddes av den begåvade och originella läraren Viktor Nikolaevich Soroka-Rosinsky.

I september 1920 anlände de första sju trasiga, hungriga pojkarna hit. Vid den tiden, under förhållanden av svält och förödelse, fanns det många hemlösa barn i landet; i Petrograd ensamma 1920 hämtades mer än 9 000 in. Skolan som grundades på Petergof Avenue syftade till att uppfostra dem till användbara medlemmar av samhället. Soroka-Rosinskys pedagogiska metoder baserades på en djup förståelse för barnpsykologi och respekt för varje barns individualitet.

Skolan fostrade många värdiga medborgare i vårt land. Dess tidigare elever Alexej Jeremijev (pseudonym Leonid Pantelejev) och Griggorij Belych skrev en bok om skolans liv kallad "Republiken ShKID". Detta är en äventyrsfull, delvis självbiografisk barnberättelse om livet för hemlösa barn i Dostojevsky-skolekommunen (ShKID), skriven 1926 och publicerad 1927. Denna bok, som tryckts upp upprepade gånger och översatts till många språk över hela världen, mottog entusiastiska lovord från Maxim Gorkij. "För mig", skrev han till Makarenko, "är denna bok en fest; den bekräftar min tro på mänskligheten, den mest underbara, den största tingen på vår jord."

Karaktärerna, vars prototyper var författarna själva, bär namnen Griggorij Tjernyj (smeknamn - Janka) och Alexej Pantelejev (Jonka Pantelejev) i berättelsen.

Berättelsen skrevs av författarna tre år efter att de lämnat skolan, 1926, när Belykh var tjugo och Panteleev arton. Manuset skickades till avdelningen för allmän utbildning och vidarebefordrades sedan till redaktionskontoret för barn- och ungdomslitteratur på Gosizdat i Leningrad.

Redaktörerna för den första upplagan av "Republiken ShKID" var Evgenij Sjvarts och Samuil Marsjak. På sistnämares begär skrev Panteleev om kapitlet "Lyonka Panteleev", som ursprungligen var skrivet i rytmisk prosa. Boken gavs ut i början av 1927 och blev enormt populär.

År 1930 gav förlaget "Priboy" ut en annan roman om ShKID som fortsatte berättelsen om Belykh och Panteleev. Denna roman hette "Det sistaভরgymnasiet" och dess författare var de tidigare ShKID-studenterna Pavel Olchovskij och Konstantin Evstafjev. I "Republiken ShKID" framträder Olchovskij under namnet Pasha Jelkovskij (mer känd under smeknamnet "Sacha Pylnikov"), medan Konstantin Evstafjev (som kallades "Evgrafov" och hade smeknamnet "Kemist-mekaniker" i "Det sista gymnasiet") inte nämndes alls i "Republiken". Den nya romanen skilde sig i ton från "Republiken ShKID": ShKID-ordern och Vikniksor kritiserades skarpt i "Det sista gymnasiet". Denna bok var ouppopulär och trycktes aldrig igen.

Senare återkom Panteleev gång på gång till temat ShKID och skrev berättelser som "Magnolior" (1927), "Amerikansk gröt" (1932), "Gröna basker" (1962), samt en essayserie med titeln "De sista kaldéerna" (1931–1939). I slutet av 1935 blev Grigorij Belykh förtryckt på anklagelse om motrevolutionär verksamhet och dömdes till tre års fängelse, och i augusti 1938 dog han i tuberkulos i ett transitfängelse.

Fram till 1960-talet gavs "Republiken ShKID" inte ut igen.

En av de starkaste sovjetiska filmerna om ombildning - "ShKID:s republik" - hade många "föräldrar". Först och främst var läraren som porträtteras i filmen under namnet Vikniksor Viktor Soroka-Rosinsky, skaparen av Petrograds internat namngivet efter Dzerjinskij (förkortat ShKID),

som samlade de mest oberäkneliga hemlösa barnen på ett ställe. Sedan kom skolans elever, Grigory Belykh och Alexej Yeremejev (känd under pseudonymen L. Panteleev), som kort efter examen skrev en berättelse om sitt liv på denna skola; detta var i slutet av 1920-talet, den berömda filmen "Vägen till livet" släpptes lite senare - 1931, och "Den pedagogiska dikten" om Anton Makarenko - först 1955.

Förmodligen skulle "Republiken" ha filmatas ganska tidigt, men 1935 anklagades Belykh för anti-sovjetisk propaganda, arresterades. tre år senare dog han i tuberkulos på ett fängelsesjukhus. Och berättelsen ansågs vara "utanför systemet" - den publicerades inte, och filmer baserade på den var helt uteslutna, trots att den andra författaren fortsatte arbeta och överlevde belägringen av Leningrad. Först 1960 lyftes det inofficiella förbudet, och några år senare tog regissören Gennady Poloka sig an filmandet, vilket blev hans första oberoende verk.

1966 bearbetades berättelsen av Belykh och Panteleev till en film på Lenfilm-studion av regissören Gennady Poloka. 2013 inkluderades berättelsen i listan över "100 böcker" rekommenderade av utbildnings- och vetenskapsministeriet i Ryska federationen för självstudier för skolbarn. Dessutom gjorde dokumentärregissören Nika Strizhak en dokumentärfilm "Den främsta hemligheten. ShKID:s republik."

Filmkaraktärer:

Ella Andreevna Lumberg (Elanlyum) - riktigt namn Ella Luminskaya. Tysk lärare. Vikniksors hustru. Försvann, emigrerade till Tyskland eller dog under det stora fosterländska kriget.

Nikolai Gromonoscev (Gypsy) - riktigt namn Nikolai Pobedonostsev. Enligt Vikniksors beslut överfördes han till en jordbrukstekniskt skola i Peterhofs distrikt. Arbetade senare som agronom på en statlig gård.

Georgy Dzhaparidze (Dze) - riktigt namn Georgy Lagidze. Arbetade vid ett av Leningrads designbyråer. Dog av svält under blockadvintern 1941/42. Hans yngre bror, smeknamn "Dzyonish", studerade också vid ShKID men nämns inte i berättelsen på grund av utrymmesbrist.

Georgy Yeonin (Japanese) - riktigt namn Georgy Ionin. Efter skolan gick han med i polisen, ledde en klubb för polisen under en tid och tog sedan examen från teaterinstitutet regiutbildning. Arbetade med Dmitrij Sjostakovitj med librettot till operan "Näsan" baserad på Nikolaj Gogols verk. Efter examen arbetade han på teater för klassiska miniatyrer. Dog i scharlakansfeber.

Konstantin Finkelstein (Kobchik) - riktigt namn Konstantin Lichtenstein. Arbetade på en tidning, gav ut boken "Herr Flusts äventyr i handelshamnen". Dog 1942 vid fronten nära Leningrad. Panteleevs anteckningsböcker nämner att Konstantin Lichtenstein hade en son vid namn Jurij ("Dze föreläser för sin son och citerar Jurotja Lichtenstein som exempel").

Offenbach (Merchant) - riktigt efternamn Wolfram. Arbetade som ingenjör vid ett av Leningrads företag. Den sista ShKID-studenten dog 1995.

"Yakushka, republikens minsta medborgare" - riktigt efternamn Jakovlev. Arbetade som förare vid ett motordepå i staden Kalinin.

En film med samma namn gjordes baserat på denna bok, där skolans ledare Viktor Nikolaevich Soroka-Rosinsky framträder under namnet "Vikniksor". Idag husar den byggnad där "ShKID:s republik" en gång blomstrade en filial till Volodarsky Sewing Association.

(Från en artikel av S. Martyanov, biträdande direktör vid det statliga arkivet för litteratur och konst i Leningrad)

Det finns uppgifter om att ett vanligt barnhem låg här senare, före andra världskriget.

Viktor Nikolaevich Soroka-Rosinsky tog examen från den historiskt-filologiska fakulteten vid det kejserliga universitetet i Sankt Petersburg 1906. Han studerade i samma årskurs som Blok, skrev poesi och var intresserad av arkeologi. Efter examen blev han intresserad av psykologi - han arbetade i laboratoriet för experimentell psykologi vid den militärmedisinska akademin och gick på Bekhterevs föreläsningar, och skrev böcker. Samtidigt arbetade han vid flera gymnasier i Sankt Petersburg och undervisade i sju år vid Strelninskaja-gymnasiet nära Petersburg. Från 1918 till 1920 arbetade Soroka-Rosinsky vid Herzen-Putilov-skolan under Gerdas ledning. Här organiserades först en grupp för förlängd dagomsorg, skolmat till barn och andra innovationer. Från 1920 till 1925 skapade han vid Dostojevij-skolan en ursprunglig metod för att återuppfostra hemlösa och särskilt svårbehandlade ungdomar. Krupsjtaja och Makarenko kritiserade denna metod, och Soroka-Rosinsky förbjöds att arbeta i institutioner under Narcompros.

Senare arbetade han vid Peat Technical School, vid en experimentell skola för psykoneurotiska vid Pedological Institute, och därefter vid skola nr 210. V. N. Soroka-Rosinsky utvecklade och tillämpade olika didaktiska spel i utbildningsprocessen, vilket gav snabba och stabila resultat: underpresterande elever började få stabila treor, och de flesta eleverna – fyror och femmor. Samtidigt bedömde han mycket strängt: hans "trea" var värd en "fyra" från andra lärare. När han föreslog att bemästra didaktiska spel och tillämpa dem i deras klasser, skrattade kollegorna och tyckte att det var excentriskt. På så sätt gick dessa metodologiska upptäckter förlorade för alltid.

I slutet av 1950-talet gick Viktor Nikolaevich i pension men fortsatte sitt aktiva arbete: han skrev historien om sina pedagogiska åsikter, bidrog till tidningar och sammanställde metodiska manualer för skolor. Eftersom han inte kunde föreställa sig livet utan barn, ringde han närliggande skolor och bad dem skicka svåra elever som underpresterade till honom. Genom att ha skapat en hemklubb (som han skämtsamt kallade "Akademin") arbetade han med grupper på 4–5 elever tills de förbättrades och fick stabila treor. Sedan bad han om att nya elever skulle skickas.

Hans sista protejé var en flicka som varit sjuk under lång tid och hamnat efter i klassen. V. N. Soroka-Rosinsky arbetade med henne dagligen. När eleven fick sin första femma bestämde han sig för att fira händelsen och lovade att ta henne till en panoramabyggnad med bio. Han gick för att köpa biljetter och såg, på grund av mycket dålig syn och hörsel, inte spårvagnen i mörkret och hörde inte konduktörens klocka. Denna tragiska händelse inträffade den 1 oktober 1960 vid korsningen av Sadovaya och Makarenko gator.

Efter kriget tillhörde byggnaden Volodarsky-syateljfabriken, som nu kallas "Saint Petersburg Clothing Factory".

Sources:

https://ru.wikipedia.org/wiki/Республика_ШКИД

https://www.citywalls.ru/house3380.html