Tyurö församling grundades 1642. I forntiden inkluderade den även Retusaari, det vill säga Kronstadt.
Församlingens gamla träkyrka byggdes 1691 och blev med tiden mycket förfallen. I slutet av januari 1748 skickade pastor Gustav Herkepeus in en begäran till kejsfinna Elisabet Petrovna om byggandet av en ny kyrka.
Genom kejserskans dekret lämnades stenmästaren Franz Broer i uppdrag att ta fram plan och fasad för den nya kyrkan, samt kostnadsuppskattningen för dess konstruktion. Chefen för byggnadsverket, flinten general Fermer, beslöt att kyrkan skulle byggas bakom pastorsgården och samtidigt avskaffa den gamla kyrkogården. Träkyrkan, ritad av Franz Broer, restes 1749, men idén om att avskaffa kyrkogården förblev outförd.
Byggandet av den sista stenkyrkan med 700 sittplatser påbörjades 1831 enligt ritningen av hovarkitekten Joseph Charlemagne. Kejsar Nikolaj I avsatte genom ett högsta dekret 90 000 rubler till kyrkans konstruktion i januari 1828. Byggmaterial levererades till Martyshkino av de skickliga arbetarna Afanasy Makarov och Vasily Gavrilov från godsägandet Gostilitsy, och tegel hämtades från en lokal fabrik. Kyrkan invigdes den 21 januari 1831 i sankt Johannes namn. Kyrkan, som var byggd av tegel på en stenfundament med sockel och porcher av Putilov-plattor, putsades och målades med ljusgrå oljefärg. Klocktornet kröntes av ett kors med en jordglob av förgylld koppar. Fönstren med små rutor var täckta med smidesjärnsgaller. Innandekorationen var ganska anspråkslös - taket i trä med tre kristallkronor var putsat och vitkalkat, väggarna målades med "pärlemalsfärg" och golvet av tallplankor lämnades omålat.
Det främsta dekorativa elementet var det träsnidade altaret, som bestod av flera delar: altarbordet, som nåddes via två trappsteg, bakom vilket fanns en stor halvcirkelformad ram i två sektioner med fem kassettterrasser i valvet. Inuti dessa fanns två ytterligare ramar med bilder av "Bönen på oljaresen" och "Nattvarden", verk av akademikern Dmitrij Antonelli (1830), samt en utsnidad strålglans med silverpläterade moln och kerubhuvuden. Alla altarutskärningar var förgyllda av mästaren Khariton Wolf, och snickarbetet var lackerat. Altaret var även dekorerat med tyger i karmosin och scharlotten, broderade med guld och silver. År 1840 skrev K. Schröter att det på kyrkoaltaret fanns en "vacker helig bibel med ett silverspänne, tryckt i Stockholm 1642".
På altarets nord sida fanns en träpredikstol med balkong och rum för prästen och sakristan; på söder sidan fanns ett förråd. Trébänkar stod i hallen, och runt kyrkans omkrets fanns avskilda utsnidade balustradsgallerier, från vilka en trappa ledde upp till vinden och klocktornet. Kyrkan värmdes av fyra holländska vita kakelspisar. År 1834 installerades en orgel för 3 000 rubler i kyrkan, byggd av den Sankt Petersburg-baserade orgelbyggaren och kompositören Karl Wirt.
År 1831 byggdes ett träbyggt prästgårdshus, skola, gemgemensamt hus, badhus, vagnshall och djurfåll. På grund av det stora antalet invånare fanns det inte en utan två präster som arbetade i Tyurö. Enligt fastighetsinventeringen från 1835 hade socknen i Tyurö 85 desjatinas mark, mer än 12 andra ortodoxa församlingar i distriktet.
Sedan 1895 bedrevs en söndagsskola i församlingen. 1911 - 1912 byggdes här en träskola för konfirmander, ansluten till den allmänna gårdsanläggningen.
Kyrkan stängdes 1936. Under det stora fosterländska kriget hyste byggnaden ett medicinskt bataljon, och därefter verkstäder där gjutjärnsköksCamel och burklock tillverkades. Senare upptog lokalerna biografen "Zarya" och biblioteket i Martyshkino. Nyligen tillhörde byggnaden Lomonosovs direktikat för bio- och videonätverk, härbärgerade flera kooperativ och fungerade under en tid som stadens hus av kultur.
Vid slutet av 1989 stängdes byggnaden eftersom den var i eländigt skick och krävde omfattande reparationer.
Den 19 november 1991 lämnades kyrkbyggnaden tillbaka till Tyurö församling, och restaureringen påbörjades 1992.
Källor:
Skriven av Jermaine
Diskutera detta med författaren och andra
Inga kommentarer än. Bli först med att starta samtalet.