Radio House

Byggnaden på hörnet av Malaya Sadovaya och Italian Streets byggdes mellan 1912 och 1914 i nyklassisk stil för Saint Petersburg Noble Assembly, och ritades av arkitektbröderna Kosyakov - Vasily Antonovich, Vladimir Antonovich och Georgy Antonovich.

Under nästan de första 100 åren av sin existens ägdes huset av två köpmansfamiljer: först av köpmannen Sutugin och hans ättlingar, och sedan förvärvades det av köpmannen Yakov Gavrilovich Vasiliev. 1911 sålde sonen till köpmannen Vasiliev huset tillsammans med alla byggnader och tomten till Saint Petersburg Noble Assembly.

Den adliga församlingen (Noble Assembly) kan spåras tillbaka till Köpmannaförsamlingen, som etablerades 1782 av en grupp individer som lämnat Bürger Club. Namnet ändrades många gånger därefter. Vilken som helst medlem av samhället kunde ansluta sig till församlingen, "med undantag för militär personal över rangen av överste; detta undantag gällde inte civila grader." Under sina tidiga år kallades klubben för "Amerikaner" bland Sankt Petersburgs invånare, förmodligen på grund av att den tog emot alla samhällsklasser eller för att dess grundningsår sammanföll med året då Förenade staterna av Amerika förklarade sig självständiga. Människor kom dit för att spendera sin fritid: spela kort, biljard, dansa och organisera luncher eller middagar. I. GODA Georgy beskrev denna inrättning i sina verk från 1794 enligt följande: "Denna [klubb] ligger nu i Poggenpole-huset nära Sankt Isaacs kyrka och hade 500 medlemmar 1793." År 1792 nådde antalet medlemmar 550. Föreningens inkomster bestod av årliga medlemsavgifter (16 rubler) och intäkter från maskeradfester och baler (inträdesavgift - 5 rubler). Församlingen låg i olika byggnader över hela staden och flyttade ofta. Från 1822 låg församlingen i Tairov-huset på Millionnaya Street. Antalet medlemmar föll till 314 år 1822 och till 165 år 1824. Från 1824 bytte församlingen plats varje säsong. Sedan 1845 kallades den officiellt för Den adliga församlingen.

Gradvis förbättrades de ekonomiska förhållandena. Under 1870- och 1880-talen hölls litterära aftonpromenader i Den adliga församlingens lokaler med deltagande av I. S. Turgenev, M. E. Saltykov-Shchedrin och F. M. Dostojevsky.

Den arkitektoniska och konstnärliga utformningen av Saint Petersburgs adliga församlingsbyggnad innehåller drag, former och motiv från flera stilar samtidigt: jugend och klassicism. I fasadkompositionens kärna lyckades arkitekten förena två motstridiga principer: symmetri och asymmetri.

Tillsammans med fasadritningar och våningsplan upptäcktes tvärsnitt av Noble Assembly-byggnaden, vilka dokumenterade byggnadens konstruktionssystem. I det huvudsakliga tvärsnittet hade de flesta rummen på alla våningar valvgårdstak. Det största rummet var teatersalen på andra våningen med ett spegelvalv. Dessutom fångade detta tvärsnitt fönsteröppningar i byggnadens nordöstra del mot en liten innergård. På varje våningsplan bildade små kvadratiska fönster en rad om tre.

Längdsnittet gör det möjligt för oss att undersöka layouten för flera ytterligare salar på andra våningen: förhallen och förrummet. Förhallen var täckt med ett spegelvalv. På trappsidesidesen bildades en trespänd arkad, uppburdad av två pyloner.

Under första världskriget (1914-1918) rymde byggnaden ett sjukhus för Japanska Röda Korset. Det öppnade den 6 december 1914 med en medicinsk personal bestående av fyra läkare, sju sjuksköterskor, två apotekare, en chef och en ortodox präst, fader Pavel (Akira Morita), som var rektor för Epifanykyrkan i Tokyo. De flesta i detta team hade stridserfarenhet då de deltagit i rysk-japanska kriget (1904-1905).

Under denna tid lärde sig den japanska medicinska personalen ryska, en kunskap som senare visade sig vara användbar i Sankt Petersburg. De utrustade sitt sjukhus med avancerad utrustning och tog med sig alla nödvändiga mediciner.

I början upptog det japanska sjukhuset rum på fjärde våningen, men snart var man tvungen att öka antalet sängplatser. Därför tog sjukhuset över hela byggnaden med undantag för teatersalen och dess intilliggande rum (som förblev under det adliga sällskapets kontroll). I december 1915 etablerades en tillfällig ortodox kyrka tillägnad Sankt Nikolaus den underverkshörande på den lilla teatersalens matsal på andra våningen, där fader Pavel tjänstgjorde.

Tillsammans med den japanska personalen arbetade även ryska läkare på sjukhuset. Detta samarbete varade fram till april 1916, då det japanska teamet lämnade Sankt Petersburg. Fram till slutet av 1917 återstod endast det ryska sjukhuset i byggnaden. Vid denna tidpunkt hade det adliga sällskapet upphört att existera.

Från 1918 till 1933 huserade byggnaden Palatset för proletariatets kultur. Denna institution upptog endast en del av lokalerna. Resten lämnades över till andra organisationer. Exempelvis låg förlaget "Proletkult" här under 1923-1924; därefter, fram till 1940, huserade biografen "Koloss" i byggnaden och upptog den tidigare konsertsalen, väntrummet och foajén på andra våningen. Vid sidan av palatset och biografen upptogs flera lokaler av: produktkooperativet "Bolto-Glukhary", den masskulturella, utbildningsmässiga och litterära-konstnärliga organisationen för proletär amatörverksamhet under folkkommissariatet för utbildning "Leningrad Proletkult", Leningrad-avdelningen av det utländska arbetarförlaget i Sovjetunionen "Vegaar" och biografen "Mezhrabpom".

År 1933 lämnade Palatset för proletariatets kultur lokalerna. Istället etablerades här Kommittén för radiifiering och sändningar, som i dagligt tal kallades Radiohuset. Från denna tid började ett nytt kapitel i historien om den forna adliga sällskapets byggnad. Denna institution upptog Kosjakov-brödernas byggnad fram till 2020-talet. Namnet "Radiohuset" fastnade ordentligt vid denna byggnad.

En betydande ombyggnad under 1930-talet var nödvändig för House of Radios fungerande: här installerades speciella studios och ett radioutrustningsrum som kunde sända 10 radioprogram samtidigt. Under det stora fosterlandet kriget, "ginga sändningarna ut till staden härifrån," som Olga Berggolts skrev om House of Radio.

Högtalare, så kallade svarta "plattor", dök upp på gatorna. Blockadsändningarna avbröts inte en enda dag. Radion var en frälsande röst för Leningrads invånare. "Ingenstans betydde radio så mycket som i vår stad under krigsdagarna," skrev Olga Berggolts. Byggnaden beskjutades upprepat. Ett specialteam var i beredskap på taket på House of Radio för att släcka brandbomber. Under ett flyganfall genomborrades hela byggnaden av en bomb ända ner till första våningen, men den exploderade inte. Bombens effekt orsakade dock förstörelse av en av studiorna som låg på fjärde våningen.

Frågan om att restaurera House of Radio uppstod redan 1943. Exekutivkommittén för Leningrads regionala råd av deputerade och arbetare övervägde beräkningar för att reparera järntaket, reparera och installera spisar, återställa rummet på fjärde våningen som skadats av artilleribeskjutning, reparera vattenförsörjningssystemet, reparera fönsterkarmar och dörrar, samt täta källarna i House of Radio.

Efter kriget var det bara House of Radio som förblev kvar i byggnaden. Därför krävdes en storskalig renovering av byggnaden för att anpassa den till ett modernt sändningscenter. Detta innebar att byggnadens planlösning behövde ändras: nya studior och de tekniska rum som krävs för deras drift planerades in. Foyer och förhall på andra våningen skulle bevaras. Den tidigare biografsalongen skulle få sin ytfinish ändrad för att uppfylla de krävda akustiska egenskaperna. Rekonstruktionsprojektet för att anpassa byggnaden till House of Radio förbereddes 1947 av LENNIIPROEKT.

Vissa rum i House of Radio uppstod efter byggnadens restaurering från 1950 till 1954. På andra våningen placerades den huvudsakliga konsertsalen med 300 platser och en stor konsertstudio. Den stora konsertstudion låg i teatersalen. Dess akustiska behandling bestod av perforerade plywoodstrukturer fyllda med lös asbestfibercord. Taket behandlades på liknande sätt på 75 % av sin yta. Den stora konsertstudion skapades efter ombyggnaden av den tidigare teatermiddagssalen i Saint Petersburg Noble Assembly-byggnaden. Halvcylindriska plywoodytor placerades i väggpelarna. Taket var upphängt och kassetterat.

De flesta av de nya studiorna placerades på tredje våningen. Här fanns en enkammarstudio och fyra talstudior, samt studior för det litterära dramabล็cket. Alla rum hade samma akustiska väggbehandling: perforerade plywoodstrukturer. Taket i alla studior var perforerat. Det enda undantaget var huvudstudion i det litterära dramabล็cket: dess interiör kompletterades med kolumner och pilastrar, och taket var djupt kassetterat.

Lejonparten av ombyggnaden koncentrerades till rummen på 3:e och 4:e våningen och deras motsvarande mezzaniner.

I mars 2024 stängdes House of Radio för restaurering, vilket kommer att pågå fram till 2026.

Källor:

https://ru.wikipedia.org/wiki/Дом_Радио_(Санкт-Петербург)

https://www.ibgroup.ru/news/2024/01/25/740/