Fontankas historia

I folkräkningen för Vodskaya Pyatina från år 1500 nämns floden som Golodusha. Fram till 1712–1714 kallades den Erik eller Nameless Erik och var en kärrig flod som bildade öar och vikar längs sin löpning. Senare kallades den för Fountain River och slutligen, 1737, fick den sitt nuvarande namn. I beskrivningen av Sankt Petersburg från 1751 står det: ”Den kallas Fontanka eftersom rör drogs genom den, från Bassängen (vid början av den nuvarande Ligovsky Prospekt) till (Sommar) Trädgården för fontäner.”

Vid tiden för konstruktionen av den första bron över Nameless Erik var vattenbarriärens bredd cirka 200 meter, men i takt med att de grunda vattnen exploaterades för byggändamål minskade dess bredd avsevärt. 1714 ägde den första röjningen och rätningen av Fontankas stränder rum. Vid godsbyggnadernas platser förstärktes stränderna med träväggar. År 1727 var träförstärkningarna redan i dåligt skick. Mellan 1743 och 1752 genomgick Fontanka en grundlig röjning, fördjupning, rätning och strandfyllning. De första stenmurarna vid Fontanka dök upp på 1760-talet under ombyggnaden av Tvättbron i sten.

Fontankas vattenytas moderna konturer fick sin form efter att den röjts och fördjupats för en andra gång mellan 1780 och 1789, och dess stränder kläddes i granit. Stenmurar reses längs hela flodens sträckning, och stannar precis före dess mynning. Förstärkningsstrukturen bestod av en hög mur av krosssten på kalkmurbruk, klädd med massiva granitblock. Fundamentet för murarna bestod av träpålar i kors, främst bestående av två rader pålar.

Under 1600-talet var kanalen grund, träskig och på vissa ställen betydligt bredare än den moderna Fontanka. Trots detta var flodens djup tillräckliga för en framgångsrik sabotageoperation som involverade mer än ett dussin båtar. När två svenska skepp, Astrild och Gedan, gick in i Newa i maj 1703 kunde Peter I utnyttja det faktum att Nameless Erik, som har sin källa från Newa utanför Hare Island, rinner ut i den mycket längre nedströms, inte långt från Finska viken. En del av båtarna med muskötärer under befäl av översteprit Mensjikov stannade nära mynningen av den framtida Fontanka och gömde sig bakom Lammasari (Fårön), medan den andra halvan, ledd av bombardörkapten Peter Michailov, gick nedströms längs Nameless Erik till byn Kalinkina (Kalyula). Som ett resultat var de svenska skeppen fångade i en ”tång” vid gryningen, och dessutom stärktes vinden och ett kraftigt regn började, vilket minskade sikten avsevärt. Mensjikovs grupp kom fram från de övre delarna av Nameless Erik och attackerade svenskarna. Samtidigt närmade sig Peter Michailovs grupp bakifrån. Muskötärerna bordade fiendeskeppen och avrättade alla som gjorde motstånd. En minnesmedalj präglades för att fira den triumferande segern med inskriptionen: ”Det oförutsedda händer.”

Vid källan till Nameless Erik låg byarna Vralovshchina och Kanduya; på platsen för Alexandrinskij-teatern låg byn Usaditsa. I flodens nedre lopp låg en liten Izhora-by som varit känd sedan 1600-talet. På vissa gamla kartor är den märkt Kalyula, på andra – Kallina. Under de tidiga åren av Sankt Petersburgs konstruktion ryssifierades byns namn och den kom att kallas Kalinkina. Detta namn är bevarat i många ortsnamn, inklusive namnet på den gamla Kalinkina-bron.

För närvarande finns det 26 nedgångar vid Fontanka av två typer: gångstigar med två längsgående trappor och så kallade hästnedgångar med två ramper. Gångstigarna användes för att förtöja båtar, motorbåtar och bryggor; hästnedgångarna var till för att Transportera gods på vagnar som levererats av små flodfartyg och för att hämta vatten till tunnor från floden.

Under 1910-talet, på grund av utvecklingen av biltrafik och spårvagnar, tog vissa gång- och hästnedgångar bort - de fylldes igen eller monterades ned.

Vid 1925 hade många sektioner av stenmuren fallit i sådant tillstånd att de riskerade att rasa samman. Man påbörjade omfattande reparationer. Mellan 1947 och 1949 utfördes reparationer på sektionen mellan de egyptiska och gamla Kalinkina-broarna, samt på högra flodbanken nedanför den gamla Kalinkina-bron - ända fram till dammen. År 1962 antogs en ny reparationsmetod för bankväggarna - man monterade delvis ned muren i tjocklek och utförde arbetet under skydd av den kvarvarande delen. Inledningsvis tillämpades denna konstruktionsmetod på sektionen mellan Panteleimonovsky- och Belinsky-broarna på båda bankarna. Trästockar drevs ner till 1984, därefter ersattes de med armerad betong.

Räcket vid Fontanka består av granitpedestaler och enkla järngaller av smidesjärn, troligen tillverkade enligt en design av arkitekten J. Quarenghi och smidda vid Demidov-fabrikerna i Uralbergen.

Källor:

https://mostotrest-spb.ru/embankments/naberezhnaya-reki-fontanki

https://ru.wikipedia.org/wiki/Fontanka