Huset för stadsinstitutioner (City House)

Huset för stadsinstitutioner (även känt som "City House") är ett arkitektoniskt monument och en administrationsbyggnad belägen i centrum av Sankt Petersburg vid Sadovaya Street, 55–57 och Voznesensky Prospect, 40–42. Byggnaden har en dubbel adress eftersom den uppfördes på marken från två olika fastigheter. Arkitekten var Alexander Lvovich Lishnevsky, och stuckaturdekorationen utfördes i verkstäderna hos Zhilkin och Egorov. Det byggdes mellan 1904 och 1906 för att rymma ett antal stadsinstitutioner. Under sin existens har varken den volymetriska rumsliga strukturen eller den ursprungliga fasaddekorationen genomgått några betydande förändringar. Huset är utformat i en blandstil, där vissa fasadelement tillskrivs jugendstil, pseudogotik och andra stilriktningar. Idag husar byggnaden kontor för olika organisationer och stadsinstitutioner, inklusive det statliga multifunktionella centret för tillhandahållande av statliga tjänster.

I början av 1800-talet upptogs den plats där dagens House of City Institutions står av två tomter. Fram till 1815 tillhörde huset på nuvarande adress Sadovaya Street, 55 den titulære rådmannen Ivan Petrovich Milov och var registrerat som nummer 216 i den tredje kvadranten av den tredje amiralitetsdistriktet i Sankt Petersburg. Huset var en trevåningshuvudbyggnad med intilliggande sidobygnader som saknade gatuentréer. Källaren var bostäder med en huvudentré och två rektangulära sidopassager i den centrala delen av fasaden. Den senare var dekorerad med en korintisk portik med fyra kolonner, placerade i andra våningens nivå, samt en balkong med ett dekorativt metallräcke som sträckte sig över portikens hela bredd. Fasaderna på bottenvåningen och källaren var rustiquerade, medan de släta "treaxliga" fasaderna på sidobyggnaderna krönades av trappstegsformade takvåningar. År 1826 köpte Sankt Petersburg City Society hus nummer 216 från Batashova (änkan efter kollegierådmannen Batashov). Från 1863 huserade byggnaden General Presence och First Department of the Charity Board. Efter upphörandet av den senare institutionen stod stadsmyndigheterna inför frågan om hur de lediga lokalerna skulle användas. Under en tid huserade byggnaden delvis guvernörens kontor, medan den tvärgående innergårdsflygeln och vissa rum mot Voznesensky Prospect innehöll polisarkivet och lägenheter för tjänstemän som arbetade i arkivet. I slutet av 1877 huserade den tredje våningen i flygeln mot Voznesensky Prospect ett tillfälligt sjukhus för syfilispatienter med 50 sängar och en vaccinationspunkt för smittkoppor.

År 1879, efter omfattande reparationer, placerades Orphan's Court och Address Expedition i byggnaden på order av Sankt Petersburg stadsduma. Det senare förblev kvar fram till sent 1880-tal och stängdes den 17 mars 1887. Under 1890-talet hade byggnaden och sidobygrelserna genomgått vissa förändringar: en av passageerna murades igen, huvudentrén utrustades med ett järntak och balkongen demonterades. Entréer från gatan gjordes i de centrala delarna av flyglarna. År 1901 inrättades storhertinna Tatiana Nikolaevnas stadsmoderhus i byggnaden.

Redan 1815 ägdes hörnhuset byggt på den tomt där den nuvarande byggnaden på Sadovaja Street 57 står av rådsherre Arseny Shabishev. Detta tegelhus i tre våningar i klassisk stil hade ett högt tak. Huvudfasaden mot Sadovaja Street var utformad som en risalit, som stack något ut bortom fasadlinjen. Risaliten kröntes med en fronton med ett halvcirkelformat (halvrunder) fönster. Vid hörnet sammanfogades sidofasaderna och bildade ett smalt avfasat hörn - en "treaxlig" fasad med huvudentré och trappa.

Från början av 1880-talet fram till 1894Ösade byggnaden krogen "Odessa", med sin ingång precis vid hörnet. Krogen tillhörde köpmannen Kirzhakov. Den innehöll två kök i första våningen och 11 rum i andra. På sidan mot Voznesensky Prospect fanns Rosenbergs kök i andra våningen, medan tredje våningen huserade Gutmans kök. Dessutom hyrdes rum ut i andra och tredje våningen. Första våningen var nästan helt upptagen av butiker. Dessutom stod ett litet trähus på hörntomten från 1885, känt för att ha varit mötesplats för medlemmar i en underjordisk krets ledd av sättaren Kolodnov. En deltagare i dessa möten, Mikhail Stepanovitj Alexandrov, tog senare efternamnet "Olminsky" och blev känd som revolutionär, författare och partifigur.

I juni 1900 erbjöd överlevande efterresolution av överste Arseny Shabishev stadsadministrationen att köpa hörnhuset vid Sadovaya Street, 57. Erbjudandet accepterades, och den 16 maj 1901 blev huset stadens egendom. Under tiden tillhörde huset vid Sadovaya Street, 55 redan staden. I början av 1900-talets Sãot Petersburg upplevde man en byggboom, med stadsutveckling inte bara på nyannekterade territorier utan även på länge etablerad mark. Det beslutades att bygga ett hus på de sammanslagna tomterna för att rymma flera stadsinstitutioner. Den kejserliga arkitektföreningen i Sãot Petersburg utlyste en tävling om byggnadens design. Tävlingsprogrammet och de föreslagna projekten publicerades 1903 i arkitekturmagasinet "Zodchiy".

Det vinnande projektet skapades av arkitekten Alexander Ivanovich Dmitriev, medan andraplatsen gick till Alexander Lvovich Lishnevskys design. Trots tävlingsresultatet beslutades det dock att bygget skulle fortgå enligt Lishnevskys plan. Dmitrievs design föreslog oacceptabla byggnadsparametrar för arrangörerna: den planerade höjden översteg den dåvarande ryska normen i Sankt Petersburg på 11 sazhen (ca 23,4 meter). Att minska byggnadens höjd för att följa stadens lagar skulle ha förändrat proportionerna och minskat byggnadens volym. Den 31 maj 1904 godkände stadens Duma projektet som föreslagits av Alexander Lishnevsky.

Bygget pågick i tre år och färdigställdes 1907. Byggnadens utseende påminner om europeiska medeltida rådhus. Det röda taket aningen på ett ovanligt takpannestil för Petersburg. Klockan på tornet förstärker bara den medeltida europeiska känslan. Förresten har klockorna restaurerats på senare tid men går av någon anledning inte. Våren det året besöktes den nybyggda byggnaden på en rundtur av medlemmar i Sankt Petersburg arkitektförening. En rapport om evenemanget, tillsammans med fotografier av den färdiga byggnaden och byggnadens konstruktionsritningar, publicerades särskilt i tidskriften "Zodchiy". På hösten samma år, under en tävling arrangerad av Sankt Petersburgs administration, jämfördes arkitektoniska lösningar för 30 nyligen uppförda kapitalbyggnader. Efter en detaljerad studie valdes fem nominerade ut och särskilt noterades: palatsen hos Kshesinskaya, Ida Lidval och Zarudnaya-Kavos, Singer-kompaniets hus och huset för stadens institutioner.

Efter färdigställandet av bygget husade den nya byggnaden ett antal organisationer och institutioner i enlighet med projektets avsedda användning. Bottenvåningen och källaren var avsedda att hyras ut till köpmän och rymde 22 butiker. Andra våningen huserade administrationen, huvudkontoret och förvaringen för Sankt Petersburg stadspandighus; mot Sadovaja-gatan låg det militära värnpliktskontoret i Sankt Petersburg (en institution där värnplikt hanterades och officerareförteckningar förts). Tredje och fjärde våningen var avsedda för stadens administrations verkställande kommissioner (med fönster mot Voznesenskij-prospektet): vattenförsörjning, offentlig utbildning, välgörenhet, stadens förråd och sjukhuskommissionen; Sankt Petersburg stadskontor för statistik under administrationen med arkiv och bokförvaring; samt handelsdelegationen. Femte våningen huserade stadens offentliga skolor som upptog 12 klassrum och en fritidssal (en kvinnlig skola med fyra klasser och två grundskolor med två klasser vardera); stadsmuseet; samt skolledarens bostad. Dessutom upptog vissa rum på andra, tredje och fjärde våningen stadens tryckeri som betjänade Sankt Petersburgs administrations behov (inklusive vissa rum i bakbyggnaden) och 6 av de 60 befintliga magistratskamrarna i Sankt Petersburg. Byggnaden innehöll även en tennverkstad för tillverkning av registreringsskyltar och lägenheter för lägre tjänstepersonal och de som ansvarade för byggnadens underhåll. Med tiden bytte interiörerna ägare och syfte flera gånger, men den funktionella belastningen förblev i stort sett som projektet avsett.

Samtida arkitekter hyllade Lishnevskys interiörplanering, vilket återspeglades i en särskilt förberedd publikation i den professionella tidskriften "Zodchiy". Särskilt noterades tryckeriet anordning: de olika delarna av tryckeriet var bekvämt placerade, sammankopplade med en hiss, och ordnade efter arbetsflödet: sättning på 4:e våningen, maskineri på 3:e och bindning på 2:e.

Lishnevsky kallade sina hus för sina barn (han hade faktiskt sex biologiska barn). Under byggandet av House of City Institutions besökte han ofta byggplatsen och övervakade arbetet. Det sägs att den hetlevande arkitekten sparkade på tegelstenar om han märkte slarvigt murverk. Han krävde högsta kvalitet från byggarna. Arkitekten var stolt över den ovanliga ovalformade innergården i huset. Tack vare detta blev kontoren mycket ljusare – institutionerna sparade på elektriciteten. Plötsligt, ett år och ett halvt efter att konstruktionen färdigställts, uppstod sprickor i House of City Institutions. En särskild kommission bildades, och en inspektör ifrågasatte arkitektens professionalism. Det är mycket troligt att han var en av dem som fruktade djävularbete på byggnader och misstänkte Lishnevsky för ett pakt med djävulen. Inspektören förklarade att han inte ens skulle lita på den här arkitekten för att bygga ett hundhus. När arkitekten hörde detta förlorade han tålamodet. "Det är mer troligt att dö än att det här huset ska rasa!" skrek Lishnevsky och lade till några hårda ord. Tvisten eskalerade till ett knytnävsbråk. Det blev plötsligt uppenbart att arkitekten kanade jiu-jitsu och fransk boxning. Inspektören och arkitekten skildrades, men journalister publicerade karikatyrer av Lishnevsky under lång tid, där han avbildades i rustning.

Kommissionen granskade byggnaden noggrant och drog slutsatsen att husets skick "inte ger anledning till oro gällande säkerheten". Sprickorna tillskrevs "ojämn sättning och de olika tider då delar av byggnaden med en komplex plan konstruerades". Lishnevskys rykte återställdes.

Den 12 december 1908 antogs, på initiativ av Samfälligheten för arkitekter och konstnärer, "Reglementet för museet", enligt vilket Museet för det gamla Sankt Petersburg etablerades i Pavel Julyevitj Syuzors hus i Kadetskaya Line, 21. Nästan samtidigt skapades Stadens administrationsmuseum, beläget i Huset för stadens institutioner. En av de främsta skillnaderna mellan de två samlingarna var att Museet för det gamla Sankt Petersburg var öppet för allmänheten, medan Stadens administrationsmuseum inte var det. Men 1918 skapades Stadsmuseet baserat på samlingarna från dessa och några andra departementsmuseer.

Efter oktoberrevolutionen förblev byggnadens funktionella belastning nästan på den nivå som avsågts i Lishnevskys projekt.

Under sovjettiden inhyste det tidigare Huset för stadens institutioner vid olika tillfällen den 32:a enade arbetsskolan (Mayorov Prospect, 40), Butik nr 3 till den 1:a statliga fabriken för oljeväv och granitol (3rd July Street, 55/57), kvällsskolan nr 105 i Leningsgrads oktoberdistrikt (Mayorov Prospect, 40). I många år var det hem åt kommunistpartiets lokalkommitté i oktoberdistriktet och verkställande kommitté för distriktets råd av folkkommissarier.

I mitten av 1990-talet genomgick byggnaden flera restaureringar. Arbetets kvalitet ansågs vara acceptabel, men de täckte inte hela monumentet och var snarast fragmentariska. År 2006 bedömdes byggnadens skick vara kritiskt, vilket ledde till en fasadrestaurering med återskapande av förlorade element baserat på historiskt material under 2006–2007. En större restaurering (i praktiken den första i byggnadens historia) påbörjades i juni 2007. Beställaren var den hel Sinkt Peterburger statsinstitutionen "Direktoratet för reparation och restaureringsarbeten på historiska och kulturella monument", som i det tekniska uppdraget beskrev arbetsomfattningen som fasadrestaurering med fullständig eliminering av skador och restaurering av flera förlorade element. Entreprenören var LLC "City Paints". Restaureringsprocessen pågick i inte mer än två år.

Klockorna i hörntornet restaurerades, men många yttre element och delar av klockmekanismen hade gått förlorade på ett oåterkalleligt sätt eller blivit kraftigt skadade, vilket ledde till beslutet att demontera klockans rester och restaurera dem under stationära förhållanden. Flera delar var tvungna att återskapas; i synnerhet var klockans ursprungliga, ursprungliga utseende vad gäller urtavla och visare inte exakt känt. Restauratörerna var tvungna att konsultera arkivdokument, fotografier, protokoll och studera arkitektoniska analoger. Av praktiska skäl ersattes de gamla klockmekanismerna med modern elektronik – mer pålitlig tack vare satellitkorrigering. Klockan slår varje halvtimme. De regelbundna slagen, även under natten, orsakade viss kontrovers bland lokala boende och distriktets administration. Därefter aviserades natliga slag. Noterbart är att det totala antalet slag per dag före avvivkningen av natliga slag nådde 78.

 År 2009 restaurerades tre ugglor på fasadens gavlar. Skulpturerna återskapades utifrån fotografier, skulpterades, formades, tillverkades och monterades (tillsammans med arkitektoniska element av björnliljor) av den arkitektoniska och konstnärliga verkstaden PANTEON. Ugglorna restaurerades av Pavel Ignatiev och Denis Prasolov.

Idag hyser byggnaden olika institutioner och organisationer. Dessa inkluderar: Socialförsäkringskollegiet för Admiralteysky-distriktet, den federala skattekontoret för Admiralteysky-distriktet, magistratsdomstolar i Oktober-domsagerskapen i Petersburg, det interdistriktala inspektoratet för den ryska federala skattemyndigheten nr 4 för Sankt Petersburg, Admiralteysky-avdelningen för expressservice vid arbetsförmedlingen och den statliga administrativa tekniska inspektionen. Här finns även kontoret för distriktets månatliga gratispress "Kolomna", med en upplaga på 6 000 exemplar, och den regionala filialen i Sankt Petersburg för det liberaldemokratiska partiet i Ryssland (LDPR).

I april 2010 öppnade det statliga multifunktionscentrumet för tillhandahållande av statliga tjänster i byggnaden. Innandanpassades efter dess behov: det finns en garderob, en väntsal (med lekrum för barn och en administratörsdisk), en mottagningshall utrustad med 22 servicefönster för medborgare som betjänas i allmän ordning, samt servicerum.

House of City Institutions är en femvåningsbyggnad med källare och vind. Huvudbyggnaden vätter mot Sadovaya-gatan och Voznesensky-prospektet. Det finns även gårdshus. Överlag har byggnaden bevarat sitt ursprungliga utseende (gårdens strukturer och byggnader endast delvis) - delvis tack vare restaureringar. Byggnaden hade en hiss. Dekorationen i entrén är särskilt anmärkningsvärd.

Byggnadens fasader är utförda i seneklektisk stil - historicism, som representerar en tydlig retrospektion, genom att kombinera element från jugend, gotik (främst dess engelska riktning, som påminner om Central Universal Department Store i Moskva, rysk pseudogotik), tysk renässans och motiv från medeltida arkitektur. Trots de många stiliserade elementen är perioden då huset byggdes tydligt definierad. Dekoren inkluderar olika element: flätverk, figurer av gripar, kimärer, ugglor (1,8 meter höga), tistlar (1 meter höga och breda) och spindlar. Fasaden accentueras av en rytmisk sekvens av torn, gavlar, burspråk och fönster i jugendstil.

Ugglorna som restaurerades 2009 är gjorda av konststen och är monterade på fasadens gavlar, där en vetter mot Sadovaja-gatan och två mot Voznesenskij-prospektet. De avsiktligt förstorade uggelfigurerna bär en symbolisk betydelse och, trots ”mysteriet” i de andra dekorativa elementen, är tänkta att symbolisera visdom och klokhet. Pavel Petrovich Ignatiev, som deltog i restaureringen av figurerna, kommenterade detta koncept:

Genom att vaka över allt som händer nedanför med sina enorma, nattseende ögon, blir den en assistent till stadens myndigheter.

I byggnadens hörn står ett högt torn ritat i medeltidens anda. Huset var avsett för stadens institutioner, och det beslutades därför att dekorera det med en referens - en blinkning till europeiska stadshus. Hörntornet är fasetterat med en komplex silhuett och ligger vid korsningen mellan stadens huvudleder: Sadovaja-gatan och Voznesensky-prospektet. Eftersom det syns på långt håll från perspektiven i dessa gator, markerar det deras mötespunkt, korsningen. Tidigare var statyer av "Frihet" och "Arbete" installerade i tornets nischer, och fasaderna var dekorerade med skulpturala vapensköldar för Sankt Petersburg. Trots den pittoreska fasaddekorationen är komplexets interiör funktionell och rationell: innergården är ovalformad, vilket gav en positiv effekt på belysningen av arbetsplatserna.

Hörntornet är integrerat i områdets arkitektoniska koncept, även om det är utformat för att uppfattas från ett visst avstånd. Voznesensky-prospektet börjar vid huvudbyggnadens spira i Amiralitetet, så "Amiralitetets nål" återspeglas av både Hörnhuset för stadens institutioner och av spirarna och tornen på byggnaderna vid korsningarna mellan Voznesensky-prospektet med Fontanka-floden och Izmailovsky-prospektet med 7:e Krasnoarmejskaja-gatan. Hörnhuset för stadens institutioner är visuellt kopplat till den stora trumman och den långsträckta kupolen på "Landlord"-partnerskapets hörnbostadshus, som ligger något bort från korsningen mellan Sadovaja och Voznesensky (Izmailovsky-prospektet, 16).

Den "unikhet" och särprägel som fasaddekorationen på Huset för kommunala institutioner besitter kopplar det till andra projekt av Alexander Lishnevsky, såsom huset vid Five Corners (Zagorodny Prospekt, 11; Rubinstein Gata, 40), Margolins hyreshus (Fontankaflodens strandpromenad, 131; Bolshaya Podyacheskaya Gata, 36) eller Lishnevskys egna hyreshus (Chkalovsky Prospekt, 31; Vsevolod Vishnevsky Gata, 10; Plutalova Gata, 2). Dessutom är Huset för kommunala institutioner inte en del av den övergripande dekorativa kompositionen vid korsningen, vilket också är karakteristiskt för Lishnevskys stil.

Källor:

https://ru.wikipedia.org/wiki/Дом_городских_учреждений

https://www.citywalls.ru/house1406.html