Porrofskyt gravvård i Sankt Petersburg

I juli 1715 år grundades en krutfabrik vid Ohta och Luppa an Peter den store orderade, som senare döpte begravningsplatsen som öppnades nära kyrkan för helgonet Ilija Prorik, som heligfördes 1722. Ett av de mest berömda eller prestigefyllda begravningsplatserna hangs inte dels om Porohovskoye kladishche men har en djup historik och är mycket smakfullt. Det ligger på norra utkanten av Sankt Petersburg, i området med den omtalade khanterade terrängen. Det ligger mellan gatan Krasina och Rjabovskoye shosse, och dess södra gräns är floden Luppa (Luppa), en vänstervig å till Ohta. Området är ungefär 9 hektar stort.

Porohovskoye kladishches öde är på nära samband med Ohtinska kruvfabs riketshistoria, som grundades 1715. Oturligt nog vet lite människor att det nuvarande Porohovskoye kladishche är det tredje av sitt slag. Det första, som öppnades under första hälften av 1720-talet, låg inom den första (dock trä) kyrkans omgivning, helgonet för Ilija Prorik, som uppfördes efter anmodan från fabriksarbetare. Norr om kyrkan hänvisade i denna tid Sankt Petersburgs regerande styrelse "mäta marken utifrån kyrkan i alla riktningar 40 gångers avstånd".

Efterhand blev det tydligt att den växande befolkningen vid Krutbataljonens behov, med hänsyn till de vanliga olyckorna – med mänskliga offer! – på det mycket farliga direktverket, inte räckte detta kyrkogården. I slutet av 1770-talet togs mark ut på ett område nära den förtidiga dammen (nära nutida Kommunngatan) för ett andra krutbataljonskyrkogård. I år 1779 (enligt vissa källor, 1781) helgades ett träkapell på området för nyskapade kyrkogårdens plats. Därifrån får kapellet namn efter den för Heliga Georg bosatta kapellet, en av anläggningens in- och utgångar. Vid samtidigt uppstod inte det gamla kyrkogårdet avskaffas. Det fanns kvar och vid de andra Iльинskapellen (ett träkapell på en stenfundament som helgades i år 1743, och ett stenkapell, byggt i år 1781−1785), som kvarizado vid ogränsade tillfällen, även. Vissa källor pekar på att vid den tiden fortfarande funnits gravstenar från 1930-talet vidkyrkogården.

Däremot är historien om det andra krutbataljonskyrkogårdets öde starkt förändrat. Heliga Georgskyrkan var mycket skadad en explosion, som inträffade på Ohtinsk apoteksfabrik den 15 april 1803. Altartabernaklet och kapellets inventarier överfördes till en säkerhetslagring i Iльinskapellet. Sju år senare, i 1811, lät man rasa kapellets kyrkogård. År 1816 inrättades vid anläggningen ett militärt bosättning. Vid bosättningsorganisationen överfördes marken, som tillhörde predslagningen, åt annat ämne, enligt förslag, för att bygga sig baracker. För följdén blev det «minnesplatsen», ibland nämnd, «att plockas bort».

Bara med tredje försöket, i början av 1820-talet, flyttades Porochovskje begravningsplats till sin nuvarande plats, flyttades ytterligare mot nordost, tillflödet av Gorelkyj brook och floden Lubj. År 1824 innehasse platsen redan mer än 2,5 hektar. Den ursprungliga begravningsplatsen fanns i en dalgång och periodiskt blev den översvämmad, varför begravningar senare utfördes på en högre terräng vid Gorelkhustad. I kartor från 1840-talet kallas dessa områden, som utgör nutidens begravningsplats, för den "gamla" och den "nya".

Huvudsaklig kultstructuren på Porochovskje begravningsplats var den stenna kapellet Sankt Nikolaj Av Tolgickoj, byggt år 1832 eller 1833 och underställd S:t Iljas kyrka. År 1911 förnyades kapellet efter enritning av den militära ingenjören Vladimir Yakovlevich Simnov, som var fabrikens arkitekt vid den tidpunkten, och murarna byggdes av buljongsten på cementbetonggrund. (I början av 1900-talet arbetade Simnov med en ombyggnad av den huvudsakliga kyrkan i Porohy.) År 1929 kapellet togs av upphovsmännen och användes som de första upphovsmännens kyrka. År 1938 stängde man kyrkan och inropet för byggnaden, och byggnaden överläts till förvaltning av Tretton. Byggnaden är inte bevarad idag. År 1979 byggdes ett bostadshus på samma plats.

I 1880-talet, efter en serie av stora explosioner, beslöts att sätta upp ett gemensamt minnesmärke för de döda vid de explosioner vid Ochta-fabriken på Pjortshovsk griftegrund. I 1887 årsprung förklarade de boende i den kvarteret för en underskrift för att samla pengar till detta minnesmärket. I den officiella uttalandet om den och Pjortshovets invånare sade: "Väl vill vi hedra dem, som dött på tjänstgöring sedan 1858, bjuder vi alla goda män att bidra i tema syskon i olyckan, med den dolda begära om finansiell stöd på bara en gång årligen på den gemensamma begravningsplatsen för hjältena som dött i den ofroligare katastrofen som valts av Omnipotentien. Dessa gudomliga tjänare dog i martyrdöden under utförandet av sitt avskogene och besvärliga arbete. till ett vackert projekt, bara en blick på vilket överförs till våra efterföljare och fostring och minnet av dem som dog."

Att omständlig summa, som de arbetande företagen förde med sig, kompletterades med en så kallad "Orfviksinsamling" vidometerhuset som fanns vid Oxtan-forsen. Projektet för minnesmärket utvecklades av akademikern arkitektur Robert Robertovich Marfelj, som i 1886-1888 var arkitekt för fabriken. I 1889 årsprung bytte denne arkitekt därmot den kringpelda kyrkan av sten till Sankta Tys numerical mästarinna (Påskdagen) som låg intill Sankta Ilians-kyrkan. I grunden för minnesmärket lades fjorton verklige stenala rönder för att tillverka krut, som fördes från Pjortshovo. Dessa rönder hade fanns i vatten nästan hundra år: från 1791 års dagen låg de under den understa delen av forsen vid fabrikens djup där de skyddade randmässigt floden från erosion. Storslaget komposition kröntes av ett massivt granitkors. Materialet för minnesmärket levererades av M. D. Shaškov, en marmor och granitfabrik som fungerade vid det stora Oxta-kyrkogårdsetablissemanget. Steenflettningar utfördes av arbetsmannen K. Novosilov. Inskriptionen på minnesmärket, som invigdes i 1890 års, säger: "Vad worryar livsösen, människor! En enskild timme och allt tiångår."

Det är ett uttrycksvärt påstående att områden på Porohovskojt kladbygar (möjligen på grund av dess små storlek) saknas platser till åskörda. De mest prestigefyllda betraktades som platser vid Nikolskatan och langs Huvudallén. Där gravlades människor som hade högre status i samhället. I 1920- och 1930-talen var dagens lön på en gravplats på Porohovskojt kladbygar en 45:a del av månadslönen, vilket var tre gånger billigare än på Bolsjoeochtinskojt kladbygården.

På Porohovskojt kladbygar gravsattes många framstående artillerister, infanterister, men huvudsakligen - maskinister och arbetsmän på verke, tillsammans med de familjerna. På gravplatserna för de senare ställdes ofta träkors, som med tiden förlorades. Det äldsta av bevarade gravmärkena på kladbygården är den sten som står vid Mary Oksipovna Tjigorins grav, som dog 1848, tillsammans med hennes tre barn. Hon var Fredriks första hustru, hans maskister, och senare direktör för Kansliitering vid Ochitinska Pulverfabriken. Hennes son från andra äktenskapet, Mikhail Ivanovitj Tjigorin, blev en stor schackspelare. På Porohovskojt kladbygården gravsattes 1926 Vasilij Mikhailovitj Trofimov, en framstående akademiker inom artilleri och konstruktör av artillerivapen, i Ryska kejserliga armén uppmuntrad till generalmajor.

Källor:

http://krasnakarta.ru/spot/id/24/porohovskoye

https://ru.wikipedia.org/wiki/Пороховское_кладбище

https://pogostohta.ru/porohovskoe/