Vitebsky järnvägsstation

Vitebsky är den första järnvägsstationen i Sankt Petersburg och Ryssland, som ursprungligen kallades Sankt Petersburg station efter sin öppning. Från 1900 och framåt kallades den Tsarskoye Selo station på Moscow-Vindava-Rybinsk-järnvägen. 1918 bytte den namn till Detskoye Selo station, samtidigt som Tsarskoye Selo bytte namn till Detskoye Selo. Under 1920-talet använde referenspublikationer ibland det dubbla namnet Detskoye Selo (Vitebsky), och 1935 fick stationen namnet Vitebsky.

Inledningsvis, för stationen i Sankt Petersburg och den experimentella första järnvägen i Ryssland, Tsarskoye Selo-järnvägen, planerades det att bygga en stenbyggnad vid Fontanka-floden nära Obukhov-bron, men markägaren vägrade sälja marken. Den 7 juli 1836 hade byggnation av Pavlovsk station redan påbörjats. 1837 avsattes en liten markbit på Zagorodny Prospekt, och i augusti påbörjades byggandet av en tillfällig tvåvånings träbyggnad för stationen, avsedd för 1-2 års användning, vilken öppnades med startskottet för trafiken på sträckan Sankt Petersburg – Tsarskoye Selo den 30 oktober (11 november) 1837. Det första tåget som avgick från stationen var ångloket "Provorny" med järnvägsbyggchef och ingenjör Franz Gerstner som förare, tillsammans med hedersgäster bland annat kejsar Nikolaj I.

Mellan 1849 och 1851 byggdes en ny tvåvånings stationsbyggnad i sten, ritad av arkitekten K. A. Ton. År 1876 byggdes stationen om och förblev i den form fram till början av 1900-talet, då det blev tydligt att expansion och rekonstruktion var nödvändigt. I januari 1900 köpte Moscow-Vindava-Rybinsk Railway Company Tsarskoye Selo-järnvägen. En ny, mer representativ passagerarstationsbyggnad krävdes. Intill stationen utformades en kejserlig paviljong för kungafamiljens tåg. Som en tillfällig lösning byggdes en temporär stationsbyggnad i trä - den fjärde - som helt enkelt kallades för paviljongen. Först efter detta rivs den gamla stationsbyggnaden och den kejserliga paviljongen uppfördes, vilket färdigställdes i november 1901. 

Sedan 1900 tillhörde Tsarskoye Selo-linjen Moscow-Vindava-Rybinsk Railway, som byggde linjen till Vitebsk. Det planerades att flytta stationen bortom Obvodny-kanalen eller utöka dess territorium. Vid den tiden planerades det även att fylla igen Vvedensky-kanalen.  Men medlen räckte endast till att förvärva delar av Semenovsky Square och 1st Officer Regimental Wing, på vars plats järnvägsadministrationens byggnad uppfördes. Jordbanken höjdes, och vid korsningen med Obvodny-kanalen anlades tvåvåningsövergångar.

Från 1900 till 1904 uppfördes den nya Vitebsky-stationsbyggnaden enligt ritningen av Stanislav Antonovich Brzhozovsky. År 1901 lades grundstenen till huvudstationsbyggnaden. Den relativt korta längden på tomten längs Zagorodny Prospekt krävde att lokalernas djup ökade med aktiv användning av naturligt takljus.

I början av det året hölls en arkitektiktävling för att hitta den optimala volymetriska-spatiala lösningen baserad på Brzhozovskys plan. Inget av de 24 inskickade projekten accepterades. Brzhozovsky själv färdigställde designen med deltagande av civilingenjören Minash, som ansvarade för interiördekorationen. Bygget pågick från 1902 till 1904 under övervakning av civilingenjören Golubkov. Arbetet leddes av järnvägsingenjören Ostrovsky. Den 1 augusti 1904, klockan 17.00, lämnade det första tåget stationen på sträckningen Petersburg – Vitebsk. Samma kväll avgick ett pendeltåg till Vyritsa från stationen.

De stora volymerna är asymmetriskt grupperade med hänsyn till deras funktionella syfte. Byggnadens utsida reflekterar dess inre struktur.

Stationsbyggnaden är en av de första offentliga byggnaderna i jugendstil. Vid invigningen fick stationen entusiastiska recensioner från samtiden.

Stationens huvudsakliga norra fasad vätter mot Zagorodny Prospekt. Denna fasad sträcker sig från klocktornet på vänster sida till entrén och den halvcirkelformade övergången till den västra fasaden på höger sida. Övergången till den östra fasaden är dekorerad med kolonner av den romaliska doriska ordningen med räffling.  Den östra fasaden har ett bruksfunktionellt syfte och består av två volymer: komplexet av rum på den centrala fasaden krönt av klocktornet, och volymen för trapphuset och passagerarhissen. Efter att tunnelbanestationen på denna sida av byggnaden byggdes, använder huvudflödet av långväga passagerare denna trappa. Reliefer av ugglor är avbildade på klocktornet.

Stationens järnbalkongräcken är smidda med mönster som påminner om en lyra. Som noterades vid stationens öppnande har de ett "karaktäristiskt mönster". De ursprungliga genombrutna taken över de många stationsingångarna gjordes enligt individuella designer.

På höger sida finns en halvcirkelformad övergång till den västra fasaden. På höger sida finns en stor risalit med en stor sadelgång i målat glas, som rymmer förhallen med den storslagna trappan. Huvudinträdet är dekorerat med vapensköldarna för Sankt Petersburg och Vitebsk - slutpunkterna för Vitebsklinjen vid tiden för stationens uppbyggnad.

Stationens huvudsal är en enorm förhall med en storslagen trappa. Hallens höjd överstiger tjugo meter och kröns av en metaldom. Den storslagna trappan är rummets dominerande drag, dekorerad med marmorräcken med dekorativa bronsinslag. Hallen belyses med naturligt ljus: dagsljus faller in genom målat glas i fönster på alla väggar. Konstgjord belysning ges av elektriska lampor placerade längs hallens omkrets. De är gjorda av järn och målade svarta.

Fasadens halvcirkelformade sida är dekorerad med pelare stiliserade som doriska ordningen och balkonger med järnräcken. Stationens järnbalkongräcken är smidda med mönster som påminner om en lyra. De genombrutna taken över de många stationsingångarna gjordes enligt individuella designer. Nästan alla delar av stationen (balkonger, trappor och trappuppgångar, målat glas, lyktor) är dekorerade med konstnärligt smidesjärnsarbete.

Mellan fönstren i pirarna finns gipspaneler målade i färgen av gammal brons. De föreställer Merkurius huvud och kvinnohuvuden inramade av stiliserade växtornament. Detta val är inte en slump: Merkurius är gud för handel och resor.

På förhallens fasad finns en stor risalit med en stor glasmålad valvportal. Dess dekoration ekar valvet på Yeliseyev-brödernas butiksbyggnad på Nevsky Prospekt, uppförd enligt civilingenjör Baranovskys design 1902–1903.

Huvudentrén högst upp är dekorerad med vapensköldarna för Sankt Petersburg och Vitebsk, slutpunkterna för järnvägslinjen från Vitebsk vid stationens uppbyggnad. Utöver förhallen är byggnadens vertikala dominans det höga klocktornet, som har en imponerande pittoresk siluett.

Övergången mellan fasaderna är dekorerad med kolonner stiliserade som doriska ordningen.

Störödelen av fasaderna upptas av en trevalvad debarkader, designad av ingenjör Gerson.

Debarkadernas valv är av metall, nittade och ursprungligen täckta med glas. Räckena är gjorda av plåtjärn dekorerade med metallblommor. Debarkadern täcker inte plattformarna helt; ungefär en tredjedel av plattformarna är utomhus.

På den västra fasadsidan organiseras avgångar för pendeltåg; biljettkontor för pendeltåg finns i denna del av byggnaden. För att stödja driften av ett automatiserat avgiftskontrollsystem för pendeltågsresande installerades metallräcken, vilket avsevärt förändrade byggnadens övergripande utseende.

Stationen använde på bred front olika komplexa tekniska innovationer, många av vilka var banbrytande för sin tid:

hissar för bagage och passagerare;

transportband;

järnvägsspår belagda på andra våningen,

omfattande användning av elektricitet.

En minnestavla tillägnad Gerstner och lokomotivet Provorny är uppsatt på byggnadens fasad. Den är placerad på den böjda kolonnaden som binder samman de norra och västra fasaderna. På den västra fasadens sida organiseras avgångar för pendeltåg; där finns även biljettkontor för pendeltåg. Det trespanniga taket över perrongerna är det största exemplet på ”järnarkitektur” i Sankt Petersburg.

Bågar i avtäckningshallarna är av metall, nittade och täckta med glas. Räckena är av plåtfier med dekorationer i form av metallblommor. Avtäckningshallen täcker två tredjedelar av perronglängden; resten av perrongerna är öppna. Författaren är ingenjören V. S. Person.

Under bygget användes de senaste byggnadsteknikerna, inklusive omfattande metallarbete, elektricitet, hisar, en enorm avtäckningshall, och själva järnvägsspåren anlades på stationskomplexets andra våning.

Samtida till bygget skrev intressant:

 ”En arkitekturvisning för att besiktiga byggnaderna på Vitebsk-linjen på Moskva-Vindava-Rybinsk-järnvägen.

På vänlig inbjudan från chefen för första avdelningen för bygget av Vitebsk-linjen, F. I. Knorring, svarade ett betydande antal medlemmar av Arkitektförbundet och samlades iRESET förra söndagen, den 7 november, på perrongen vid Petersburg-stationen, vilken för närvarande utan tvekan representerar den mest intressanta bland våra huvudstads stationer.”

Den ankommande passageraren kliver in i förstaklassens förhall - ett praktfullt rum upp till 10 sazhen högt, krönt med en kupol och dekorerat med en byst av suveränen, samt två paneler med vyer över Sankt Petersburg från sidan av Vinterpalatset och Одесса hamn. All konstnärlig dekoration av förhallen, mottagningsrummen och första- och andraklasssalarna utfördes av de tidigare nämnda medlemmarna i Föreningen för ömsesidigt bistånd av ryska konstnärer. En bred marmortrappa med två stora ljusstakar på sidorna leder till salen och förstaklassens restaurang, som är belägen på andra våningen på byggnadens högra sida. Salen innehåller flera målningar som illustrerar historien om järnvägen i Tsarskoye Selo sedan dess grundande, när tsar Nikolaj I år 1837 gjorde sin första resa i en vagn placerad på en godsvagnsplattform, och avbildar vyer av stationerna i Sankt Petersburg, Tsarskoye Selo och Pavlovsk vid olika tillfällen. Restaurangen, som är ansluten till salen med valv och ett avrundat hörn, ger ett behagligt intryck av ljus; den kommer att målas om. Salen och restaurangen är utrustade med hisar: den första för allmänheten som inte önskar använda trappan, den andra för att leverera rätter från köket på våningen ovanför för att undvika lukt. I den senare drar man uppmärksamheten till automatiska spett för att rosta kött, drivna av elektricitet. Från salen går passageraren direkt ut på perrongen. Symmetriskt mot förstaklasssalen, på den vänstra sidan, ligger tredjeklasssalen, som för tillfället tjänar som temporär förstaklasssal. Det finns även en bred stentrappa, en rymlig tvåvåningssal, en restaurang och en utgång till perrongen. Rummen för tredje- och förstaklasspassagerare är anslutna på nedre våningen av en sal med en separat entré avsedd för bagageincheckning och biljettförsäljning. Bagage som föras hit transporteras på vagnar genom en lång tunnel som slutar i hisar, varigenom det levereras direkt till bagagevagnen på perrongen. Alla perronger är sammanförda av en tvärgående tunnel som löper under dem. Om inte alla fyra, så har åtminstone de två yttre perrongerna på sidan av Podyezdny Lane nyligen anslutits av en tunnel som leder ut till gränden. 

Utöver de tre entréerna från Zagorodny Prospekt som är avsedda för allmänheten, finns det två från kanalåter sidan. Den första är inrättad för postgång, vars arbete utförs på nedre våningen till höger; den andra leder till storfurstens rum, som består av två små salonger med en separat passage till perrongen. Passagerare som anländer till Sankt Petersburg går ut genom flera trappor direkt till entréerna från Semenovskijljtorget. 

Bland de olika anläggningarna drar man uppmärksamheten till värmekitteln (lågtrycksånga), en förbränningsugn för sopförbränning, ett elfördelningsrum, etc. Ventilationen är förstås elektrisk och fungerar med ett tvångssystem.

Enligt förklaringen från herr Knorring, som åtföljde utfläktarna, arbetade styrelserepredenten, ingenjören N. S. Ostrovsky, främst med bygget av stationen samt andra byggnader - inte bara som arkitekt utan även som konstnär som gjorde allt i sin makt för att ge de rent utilitaristiska byggnaderna ett konstnärligt utseende. Fasaden och planen tillhör S. A. Brzhozovsky, och interiördekorationen till S. I. Minash, som arbetade under ingenjör Ostrovskijs direkta uppsikt.

Den del av byggnaden som är specifikt avsedd för järnvägsdrift kommer att bestå av fyra perronger, från vilka sju spår utgår. Inledningsvis består taket av stora valv som rymmer perrongerna i par; därefter följer de så kallade paraplytaken. För närvarande är endast två perronger helt färdigställda.

Rubrik från Sankt Petersburg, på andra våningsplanet, delar sig två spår kraftigt och bildar ett brett område avsett för manövreringsspår. Detta undviker korsning med driftspår. Därefter, när de konvergerar igen, korsar spåren Obvodny-kanalen, bortom vilken ligger en omfattande godsterminal med ett vattentorn, och slutligen, vid den 6:e versten, en sorteringsstation som markerar slutet på utbyggnaden av spåren vid Sankt Petersburgs station.

I Tsarskoye Selo inspicerades stationen och den intilliggande storfurstliga paviljongen, som var ansluten till den andra perrongen med en undergrundstunnel, likt passagerarbyggnaden. De speciella markförhållandena, som krävde att tunnplattorna lades betydligt under grundvattennivån, nödvändiggjorde särskilt noggrann konstruktion; hela strukturen är försluten som om den vore i en ogenomtränglig blylåda, med betong som fyller utrymmet mellan metall- och tegelväggarna. Insidan är klädd med ljusa plattor. Paviljongen innehåller en salong lyxigt möblerad med modern redwoodmöbler, ett rum för sviten och toaletter. Själva byggnaden är av trä; fasaden och planritningen utvecklades av S. A. Brzhozovsky, medan interiördekorationen utfördes av S. I. Minash. Sistnämnde hade den tackslösa uppgiften att anpassa den stenska delen av den gamla stationsfasaden till den nya planen, vilket oundvikligen begränsade byggnaden. Utan att stanna vid beskrivningen av stationen, som redan öppnat för allmänheten i höst, bör det noteras att samma princip ligger till grund för dess plan som för Sankt Petersburgs station: serviceområden, bagage- och biljettkontor är placerade i mitten, med rymliga hallar och bufféer för passagerare av olika klasser på sidorna. Förutom tunnlar kan perrongerna tillfälligt anslutas med rörliga broar.

Vidare förgrenar sig Vitebsk-linjen från den gamla rutten mot Pavlovsk till höger och leder, efter att ha korsat Pavlovsk Highway via en viadukt, till den nya trästasjonen Pavlovsk II. Här dras uppmärksamheten till vattentornet, som byggdes enligt en formgiven fasad dekorerad med ett torn och en arkad, snarare än enligt en standardmodell.

Bortom denna station, vid den andra verst, var "Jaktpaviljongen" anordnad - den mest avlägsna av de inspekterade byggnaderna - uppförd i gammal rysk stil. Den konstnärliga delen, främst den stilrena ekmöbelutan, tillhör I. Ja. Bilibin, som arbetade hårt inte bara med ritningarna utan även med dess handgjorda dekorationer. Utifrån påminner paviljongen om ett terem (ett traditionellt ryskt trätornshus) med traditionella gavlar, som påstås vara täckta med träspån, och fönster med muselikt glas i täta ramar. I verkligheten är gavlarna gjorda av gjutjärn, spånen av målat zink och istället för muselikt glas används specialtillverkat glas. På ena sidan ansluter en veranda till temet, förbunden med två ekdörrar med pseudo-rustika järnbeslag. Innandörren, endast två rum utöver två förhallar, efterliknar ett rökta timmerhus med massiva bänkar, pallar och ett bord. Kakelugnarna är kaklade med lämpliga mönster. Oljemålningen ovanför dörrarna, med sina skepp, svampar etc, ger ett behagligt intryck. En viss dissonans skapas av parkettgolven och toaletterna som möter moderna hygienkrav. Det officiella fundamentet och den intilliggande plattformen, trots sin dekoration med stilrena lyktor, harmonierar inte heller. Men dessa mindre detaljer kan inte räknas emot den huvudsakliga oundvikliga dissonansen: Pullman-vagnen som levererats direkt till 1600-talets terem.

Byggandet av detta ursprungliga hus, utfört av företagets egna verkstäder enligt herr Bilibins ritningar, övervakades av A. G. Golubkov.

Utflykten bestod av att besiktiga de ovan beskrivna byggnaderna, med början från Jaktpaviljongen i omvänd ordning, och lämnade ett gynnsamt intryck på deltagarna, vilket uttrycktes av I. S. Kitner, som efter besiktningen, på uppdrag av Arkitektförbundet, uttryckte sin tacksamhet till de vänliga värdarna representerade av F. I. Knorring.

Till minnesmärket för det 150:e jubileet av den första ryska järnvägen installerades 1987 en modell av ångloket "Provorny", som gjorde den första ryska resan från Sankt Petersburg till Tsarskoye Selo 1837, på stationens område.

Stationen bytte namn till "Detskoye Selo" 1918. Under 1920-talet använde referenspublikationer ibland dubbelnamnet "Detskoye Selo (Vitebsky)", och sedan 1935 blev namnet "Vitebsky" officiellt.

Till Sankt Petersburg 300-årsjubileum 2001–2002 genomgick stationen en restaurering. Kupolen renoverades, stationens "historiska" färgschema återskapades, de ursprungliga fasadfönstren restaurerades, putsgarderingen förnyades, den ståtliga marmortrappan dekorerades om, "Imperial Café" återskapades, förlorade element från det ursprungliga projektet ersattes och metalldekorationerna återställdes. Interiören använde ett brett utbud av jugendstilens dekorativa element.

1987 installerades en modell av tåget lett av ångloket "Provorny", som gjorde den första resan från Sankt Petersburg till Tsarskoye Selo 1837, i en särskilt byggd glaspaviljong på en av plattformarna vid Vitebsky Station.

I samband med Sankt Petersburg 300-årsjubileum genomgick Vitebsky station en omfattande rekonstruktion. Först och främst ersattes tekniska nätverk, vattenförsörjning och värmesystem helt. Elnät, säkerhetssystem och brandlarm uppdaterades. Inne i byggnaden restaurerades entréhallar, väntrum och trappor, och taket reparerades. Den ursprungliga putsen och metaldekorationen på huvudfasaden restaurerades. Den stora kupolen och den dekorativa golvbeläggningen restaurerades också. Rekonstruktionen och restaureringen av gaslyktor utfördes. De storslagna trapporna på sidan mot Vinokurtsevsky Drive återfick sitt ursprungliga utseende.

Cirka tvåhundra filmer har filmats vid Vitebsky station. Vitebsky har spelat rollen som olika stationer i olika städer och länder. Scener relaterade till Londons stationer i Igor Maslennikovs Sherlock Holmes-filmserie filmades här. Scener från filmen "Station for Two" filmades i stationens interiörer.

Den senaste adaptationen av "Anna Karenina" regisserad av Karen Shakhnazarov filmades också här.

Källor:

https://www.citywalls.ru/house32267.html

https://ru.wikipedia.org/wiki/Витебский_вокзал