I två hundra år var gatuförsäljare och kringgångare en integrerande del av livet i Sankt Petersburg. Det var mjölkkvinnorna från Okhta som levererade sina produkter till stadens välställda invånare (endast de hade råd med mjölk och mejeriprodukter i en storstad långt från landsbygdens bosättningar under 1700- och 1800-talen).
Sedan Petri den stores tid var Okhta känt för sin mejerinäring. Enligt legenden var det själv Petri Alekseevich som, bekymrad över mjölkförsörjningen till den nya huvudstaden, beordrade att här ska härföra rasrena kor. Hans order riktades till ryska nybyggare (främst från dagens regioner Arkhangelsk, Vologda, Kostroma och Yaroslavl), som kom hit för att arbeta vid statens varv. Medan männen arbetade som timmermän ägnade sig kvinnorna, officiellt sett, åt mejeridrift.
Det finns dock en version som säger att kor hölls i Okhta redan tidigare av de finska ingrianerna, som inte övergav mejerihandeln när de bytte från svenskt till ryskt medborgarskap. Intressant nog köpte de företagsamma kvinnorna i Okhta, vars verksamheter var särskilt framgångsrika i staden, mjölk från samma chukhon-folk (detta obehagligt klingande ord användes då för att syfta på de ursprungliga invånarna i dessa land) vid "Gorushka" - Okhtas huvudsakliga handelsplats (marknaden låg nära hus nummer 14 på dagens Bolshaya Okhtinskaya Avenue). Med tiden uppstod en grupp mjölkkvinnor i Okhta som uteslutande ägnade sig åt handel och inte ens ägde egna kor.
Varje morgon, när de vaknade klockan 04.00, skyndade sig kvinnorna från Okhta till övergångarna över Neva. På sommaren korsade de vattnet med ångbåtar och pråmar; på vintern färjades mjölkmedorna, med sina tunga kannor, över isen till vänstra stranden, där deras dagliga rutt genom staden började. Mjölkmedornas arbete var högt respekterat, då handeln var av stor betydelse för det materiella välbefinnandet hos alla invånare i Okhta. Gradvis skapades en tydlig och igenkännbar bild av en självständig kvinna, familjens försörjare. Okhta-kvinnan vid den tiden var en sann affärskvinna! Hennes individualitet uttryckte sig både i hennes uppförande och i hennes utseende. Okhta-kvinnan bar sig själv modigt och självständigt, hon var stark, livlig och högljudd. Så här beskrevs Okta-mjölkmedan av författaren till den första hälften av 1700-talet, Pavel Vasiljevيتj Efebovskij, i essän "Petersburgs kringresande försäljare": "Se hur flörtigt Okhta-kvinnan går i vintern, medan hon drar sina slädar lastade med kannor av mjölk och grädde bakom sig. Hennes klädsel, särskilt med det vackra, friska ansiktet rött av frosten, är mycket vacker: en jacka kantad och ofta fodrad med harepäls, som mycket väl framhäver den smala midjan; en bomullskjol och blå strumpor med olika dekorativa mönster och ränder. Allt detta, tillsammans med de vackra ansiktena, möter du bland unga kvinnor från Okhta" (citerat ur: E. V. Pervuschina, Petersborgs kvinnor under 1800-talet).
Bilden av Okhta-mjölkmedan, fångad i skulpturen nära "Neva"-trädgården, är en sammansättning. Den bygger på beskrivningar, teckningar och graveringar. Inspirationen kom från raderna av Alexander Sergejevitsj Pusjkin ur det första kapitlet i versromanen "Onegin":
Köpmannen reser sig, kringresande försäljaren går,
Kocken begegens mot borsen,
Med en kanna Okhta-kvinnan skyndar,
Under henne knarrar morgonens snö.
Idén att skapa ”Okhtenka” föddes 1999, när Alexander Pusjkins 200-årsjubileum firades. Skulptörerna Yan Janovitj Neiman och Valentin Dmitrijevitj Svesjnikov, tillsammans med arkitekterna Stanislav Makarovitj Korolenko och Vladimir Ivanovitj Morozov, deltog i arbetet med monumentet. Fyra år senare blev idén verklighet. Monumentet ”Okhtenka” avtäcktes 2003, under Sankt Petersburg 300-årsjubileum, i närheten av Neva-trädgården, inte långt från korsningen av Sredneohtinskij Avenue och Revolyutsii Highway. Den högtidliga ceremonin ägde rum den 6 juni, på den store ryska poetens födelsedag.
Det är värt att notera att ansiktet på ”Okhtenka” fick drag som liknade en specifik person – skulptören Valentin Dmitrijevitj Svesjnikovs fru. Vaxmodellen av skulpturen skapades inom Akademins väggar, och medlen för den kostsamma gjutningen i brons tilldelades av en sponsor.
Figuren av mjölkkonan från Okhta placerades på en granitpedestal, vars ytbehandling liknar den där knarriga snön. Området runt monumentet stenlades med plattor. Och ”Okhtenka” skyndar på, precis som förr, mot övergången över Nevan.
Källor:
Skriven av Jermaine
Diskutera detta med författaren och andra
Inga kommentarer än. Bli först med att starta samtalet.