Inte långt från "Lenfilm" hänger kanske den mest absurda minnestavlan i Sankt Petersburg: "Gatan är uppkallad efter regissörerna bröderna Vasilyev", och bredvid den - en gatuskylt: "Malaya Posadskaya". Regissörerna själva intog en liknande märklig position på filmens Olympus.
Men deras huvudfilm - "Chapaev" - blev en av symbolerna för den inhemska biografin. 1964, vid 30-årsjubileet av premiären av filmen "Chapaev", omdöptes Malaya Posadskaya-gatan i Petrogradskij-distriktet till deras ära. Symboliskt börjar den vid "Lenfilm"-studion och slutar vid Chapaev-gatan. 1989 bytte Vasilyev-gatan tillbaka till Malaya Posadskaya. Det finns en viss kulturell orättvisa i detta. Eftersom bröderna Vasilyev inte gjorde något dåligt för vårt folk. De gjorde helt enkelt utmärkta filmer som hela landet tittade på.
Kanske är det enda faktumet om bröderna Vasilyevs biografi som är känt för den genomsnittlige tittaren att de faktiskt inte var bröder. Men även innan de trädde in i filmen var deras öden lika. Till exempel, till skillnad från alla andra regissörer av den "revolutionära ropet", föddes Vasilyevs i generalers familjer. I början av 1920-talet arbetade båda på Moskows filmkontor - med oredigering av västerländska filmer. 1924 publicerade Georgy en artikel i tidningen "Life of Art" signerad "redaktör-redaktör Vasilyev". Sergey, som läst artikeln och såg sitt namn under en text helt okänd för honom, blev rasande och gick för att ta reda på vad som pågick. Det var så de möttes.
Utländska filmer ansågs ofta vara "ideologiskt främmande" för massorna. Därför var det nödvändigt att infoga socialt korrekta titlar, klippa bort överskottligt "borgerliga" delar och ibland till och med döda (eller tvärtom, återuppväcka) vissa av karaktärerna - påstått för att visa det verkliga förhållandet i den kapitalistiska världen. Såklart, med en sådan handlingsfrihet, underhöll de unga redaktörerna sig så gott de kunde, och omformade ibland filmen bortom igenkänning. Men tack vare detta blev de "Banditbröder", som de ofta kallades, till förstaklassespecialister i slutet av 1920-talet.
I början av 1930-talet rekommenderade ett stort antal möten om filmfrågor starkt att vända sig mot det nya socialistiska livet, mot "vardagslivet i de stora konstruktionsprojekten". Därför möttes manuset om en hjälte från inbördeskriget utan någon entusiasm av ledningen på "Lenfilm". Dessutom beslutades det att göra "Chapaev" till en stumfilm. För det första, av landets trettio tusen bioinstallationer var endast femhundra (det vill säga en och en halv procent) utrustade med ljud; för det andra var det omöjligt att överlägga den dyra produktionen av en ljudfilm till regissörer som tycktes ännu inte bevisat sig. Först tack vare stödet från den konstnärliga ledaren för "Lenfilm", Adrian Ivanovitj Piotrovskij, gavs tillstånd att göra en ljudfilm.
Vasilyjeviserna arbetade förvånansvärt noggrant. För filmen som helhet och för varje scen för sig konstruerade de "kurvor av emotionell påverkan". Kollegor och kritiker betraktade dessa kurvor med uppenbar ironi, men publikens reaktion blev ett tydligt bevis på regissörernas beräkningars korrekthet.
Bland annat balanserade dessa kurvor tydligt ut de pompösa, dramatiska scenerna med humoristiska. Generellt sett var humor och excentricitet alltid Vasilyev-brödernas starka sida. Det är ingen slump att de, samtidigt som de beundrade Eisenstein och Griffith, framför allt älskade amerikanska äventyrsfilmer med 1920-talets publikidol Douglas Fairbanks. När de gjorde "Chapaev" hämtade de definitivt inspiration från dessa filmer. Valet av den skarpt karaktäriserade teaterskådespelaren Boris Babochkin för huvudrollen var heller ingen slump (förresten, från början var det avsett att han skulle spela Petka).
Mycket har skrivits om filmens oöverträffade publikframgång. Självklart spelade reaktionen från en mycket specifik tittare den avgörande rollen i filmens öde. Vid halv nio på kvällen fördes flera nya filmer dagligen till Kremlen för Stalin, som tittade på dem i fyra till fem timmar och sedan utfärdade ett domslut. Stalin bad ibland om att få se en film igen, ibland, eller i extrema fall, två gånger. Den 4 november 1934 såg Stalin "Chapaev" för första gången. Sedan beställde han filmen den 7:e, sedan den 8:e, 9:e (två gånger!), 10:e (igen två gånger!). Under den första månad och ett halvt såg nationernas fader filmen sexton gånger. Filmens öde var slutligen avgjort.
På ett ögonblick erkändes de tidigare okända regissörerna okillkorat som klassiker inom sovjetisk film. Från och med då betraktades vartenda av deras nya verk som en stor händelse inom sovjetisk konst.
Men en märklig sak! Efter att ha skapat filmer efter ”Chapaev” som blev svagare för varje ny, försökte inte Vasilyev-bröderna förändra sin stil radikalt, vilken med varje ny film blev allt mer formel. Genom att ha satt ribban för högt tvingades de att ”rättfärdiga” och ”anpassa” sig. ”Vi födde en elefant”, sa Georgy en gång, ”och nu måste vi mata den resten av våra liv!”
Grigory Kozintsev arbetanteckningar har bevarats, i vilka han reflekterar över sanningen i konsten; det finns anteckningar av Eisenstein, som funderar över den filosofiska innebörden av varje bildruta. Vasilyev-brödernas arbetanteckningar påminner antingen om en redovisningsrapport eller ett memorandum. Som om film var en plikt för dem, som de utförde ärligt och samvetsgrannaktigt, men inget mer.
Trots att de skapat ett harmoniskt kreativt tandem var Vasilyev-bröderna helt olika personer. ‹…› Den lugne och allvarsamma Sergey balanserade något den expansiva Georgy. ‹…› 1946 avled Georgy Nikolaevitj. Han var fyrtiosex år gammal.
Efter sin kamrats död kastade sig Sergey Dmitrievitj huvudrittande in i administrativt arbete. Under den mest eländiga tiden (det är ordet som oftast används av veteranerna), i slutet av 1940-talet – början av 1950-talet, var han direktör och sedan konstnärlig ledare för ”Lenfilm”. Och han uppförde sig anmärkningsvärt anständig och modigt.
1949 kallades han till Moskva som en av de främsta anklagarna mot rötella kosmopoliter inom filmkonsten och, i strid med alla förväntningar, försvarade den ordentlige sovjetiske filmtjänstemannen, som föredrevs av myndigheterna och össades med utmärkelser, ihopfärdigt de som han var menad att anklaga.
Men, förmodligen är det viktigaste att "töväret" på "Lenfilm" uppstod till stor del tack vare Sergey Vasilyev. Det var under honom som författarna Viktor Nekrasov, Alexander Volodin, Daniil Granin, och regisörerna Mikhail Schweitzer, Vladimir Vengerov kom till filmvärlden. Det var under honom som filmerna "Chuzhaya rodnya" ("Andras släktingar"), "Delo Rumyantseva" ("Rumyantsev-fallet"), "Soldaty" ("Soldater"), "Don Quixote" gavs ut. Vasilyev själv var vid den tiden samman med att filma "V dni Oktyabrya" ("Under oktoberns dagar") - en film bestående av klichéer och som såg minst instinktivt märklig ut 1958. Och han gjorde denna film med samma samvetsgrannhet och hängivenhet som en gång "Chapaev". Och han förberedde allvarligt för att filma en andra serie i samma anda. Han hann inte.
När man ser tillbaka verkar det som att Vasiljev-bröderna aldrig riktigt förstod sitt eget arbete. Men att förstå det är verkligen svårt. Generellt kan deras kreativa biografi sammanfattas i en mening: de gjorde samvetsgrannat och allvarligt film efter film. En av dessa filmer visade sig vara "Chapaev". Och mästerverk skapas inte av en slump.
Källor:
https://chapaev.media/articles/8481
Text av Petr Bagrov
Skriven av Jermaine
Diskutera detta med författaren och andra
Inga kommentarer än. Bli först med att starta samtalet.