De mest kända exemplen på broar i södra Kaukasus är de antika Khudafarin-broarna. Den välkända arabiske resenärden och geografen Yaqut al-Hamawi, som besökte dessa platser under 1210- och 1220-talen, kallade Arasfloden för "en anmärkningsvärd flod".
Hamawi skrev: "Det sägs att det i Aran, längs Aras, fanns tusen städer." Även om antalet städer här är överdrivet, har ett nätverk av bosättningar funnits på båda sidor av floden sedan antiken. Han också, med hänvisning till en annan arabisk författare, skrev: "På Balasagan-steppen, där Arasfloden rinner ut, finns 5 000 övergivna byar vars kvarvarande murar och byggnader fortfarande står än idag. Det sägs att dessa bosättningar tillhörde Aras herrar, som nämndes av Allmosiga Allah i Koranen."
Att bygga broar över Aras var en naturlig nödvändighet, med tanke på dess tätbefolkade stränder. Viss information om konstruktionen av broar över denna flod, som rinner genom hela Azerbajhjans område från väst till öst, har bevarats i historiska källor.
Bland de många broarna över Arasfloden var de mest kända och hållbara Khudafarin-broarna. Detta beror på den gynnsamma geografiska placeringen av platsen där de byggdes, såväl som de nödvändiga naturliga förhållandena för antik brobyggnad. Dessa två monumentala broar med 15 respektive 11 bågar vittnar om att Khudafarin-skrevan vid Arasfloden var den huvudsakliga övergången mellan Karabach och Iran.
Eftersom det låg på transkontinentala rutter spelade Khudafarin-övergången en viktig roll i interna och mellanstatliga förhållanden. Khudafarin-broarna var en av de huvudsakliga knutpunkterna längs Sidenvägen och vann stor internationell betydelse. Dessa broar fungerade som huvudvägen för migrationen av olika styrkor och stammar som rörde sig från söder mot Arran och Karabakh. Källor noterar även broarnas stora militärstrategiska betydelse. Historiska händelser visar att ett stort antal trupper kunde passera genom Khudafarin-broarna på kort tid.
För det första är en bro en ingenjörskonstruktion. Styrkan och hållbarheten hos en bro under antiken berodde till stor del på platsen där den byggdes.
Under antiken och medeltiden var en viktig förutsättning för brobyggnad förekomsten av flodstenar för att stödja konstruktionen. Stödpelare och vågbrytare byggda på starka klippor fungerade som en garanti för broens styrka, genom vilken massor av människor och tunga karavaner passerade. Närvaron av stora flodstenar i Khudafarin-ravinen gjorde denna plats mycket gynnsam för brobyggnad.
På karavanvägen nära dagens Khudafarin fanns den mest bekväma övergången till den norra stranden av Araks. Erövrare av olika kaliber betraktade den som en brohuvud för invasion av södra Kaukasus, medan Karabakh-köpmän såg den som en väg till den vida världen. Under medeltiden och i modern tid reste människor längs den till Tabriz, Bombay, Damaskus och det europeiska Medelhavet, och förde med sig siden och mattor, grapevin och mullbärsvodka till avlägsna länder.
Enligt legenden byggdes den första bron på denna plats under Alexander den stores tid, vars trupper invaderade det achaimenidiska Persien 334 f.Kr. En betydligt senare "version" har dock överlåtits till oss, troligen från 600-talet under arabernas kampanj i södra Kaukasien. Bron var byggd av flodbruk. Den sträckte sig nästan 130 meter i längd och dess "rygg" var sex meter bred, vilket gjorde det möjligt för två stridsvagnar att passera fritt sida vid sida. Med sin fasad av fint huggna kalkstensplattor påminner bron om de monumentala strukturerna i Palmyra. Tiden har inte varit snäll mot den - av de elvavalv som fanns har endast tre överlevt.
Det finns mycket lite information om Khudafarin-broarna i historiska källor, vilket är fallet med många andra arkitektoniska monument i Azerbajdzjan. Det är tydligt att Khudafarin-broarna anlades under antiken. Det finns även en version enligt vilken de första broarna över denna berömda flodpassage byggdes under urartuperioden (400-talet f.Kr.).
Historikern Hamdullah Gazvini skrev på 1300-talet: "Nära Zangilan, över floden Aras, finns Khuda-Aferin-bron, som byggdes under det 15:e året i Hijra-kalendern (år 636 e.Kr.) av Bakr ibn Abdullah, en av profeten Muhammeds följeslagare."
Ainsi, befälhavaren Bukayr ibn Abdullah organiserade på order av kalifen Umar en militär kampanj till Azerbajdzjan 643-644 e.Kr. Den 19-century-historikern A. Bakikhanov beskrev händelserna under det 22:a året i Hijra-kalendern (år 644 e.Kr.) i sitt verk "Gyulustani-Iram" (Paradisets trädgård): "Under erövringen av Mughan-regionen byggde Bukayr ibn Abdullah Khudafarin-bron över floden Aras."
Forskare (A. Salamzade, K. Mamedzade), som baserat på dessa historiska data, antog att en ny bro anlades eller en gammal restaurerades under 700-talet för fri rörelse av arabiska trupper genom Khudafarin-ravinen. Seldsjuk-historikern Sadreddin Ali al-Husayni hävdade att sultan Alp Arslan år 1068, på väg tillbaka från kampanjen i Tbilisi, korsade floden Aras "utan skepp och sjömän" och nådde byn Laryanis (Lardjan, i söder om Khudafarin-ravinen). Han nämner dock inte Khudafarin-broarna.
Den andra bron, med femton spann, står ungefär en kilometer nedströms och slutar vid en övergiven by på norra stranden. Den påminner mycket om sin motsvarighet vid Drinafloden i Bosnien - precis den bro till vilken Nobelpristagaren Ivo Andrić vigde sin roman. Endast i Araks användes flodbäddens stenar som brostöd, vilket sparade byggarna från att behöva resa stödpilar i vattenflödet. För att anpassa sig till terrängen gjordes spannen i olika storlekar, och själva konstruktionen fick en viss kurvatur. Denna vackra bro är fullt bevarad. Om det inte vore för gränsen med oklar status, skulle den fortfarande användas för att korsa i båda riktningarna.
Baserat på all denna information och konstruktionernas arkitektoniska och strukturella drag, anser vissa europeiska och azerbajdzjaniska forskare att den 15-spanniga Khudafarin-bron anlades under atabegernas storhetstid under 1200-talet.
Detta antika monument har skadats vid flera tillfällen. Allvarliga skador uppstod under Qajar-eran - perioden då khanaten bildades i norra Azerbajdzhan. Om detta skrevte historikern Bakikhanov: "När Agha Muhammad Khan Qajar ville erövra Karabakh år 1795, restaurerade han Khudafarin-bron som hade förstörts av Ibrahim Khan."
Den iranska historikern Mansuri bekräftar också att Karabakh-hanen Ibrahim Khalil Javanshir förstörde Khudafarin-bron för att förhindra en attack från Agha Muhammad Khans Qajars armé. Författaren skriver: "Shahmen beordrade uppförandet av en ny Zovgerli nära Khudafarin-bron, samt restaureringen av den gamla. Javanshir-folket kunde inte förstöra stöden och rev endast ner brons valv. Shahmen beordrade att bron skulle byggas med endast de högsta kvalitetsmaterialen."
Forskare har undrat: varför byggdes en ny bro med 11 valv (eller snarare restaurerades den från gamla rester) bredvid den befintliga bron med 15 valv? Dess restaurering ägde rum under 1200-talet - under Ilkhanid-eran - och förknippas med förflyttningen av enorma människomassor vid den tiden. Faktum är att de militära aktionerna från Ilkhanid-staten mot den Gyllene horden ägde rum på områden belägna på den norra stranden av Aras, vilket skapade ett behov av att färja över numerosi trupper. Dessutom hittades lämningar av tältstaden "Aladag" med byggnader för adeln i norr. Från detta kan man dra slutsatsen att Ilkhaniderna gjorde övergångar över Aras på vintern, och inom en mycket kort tid (2–3 dagar) var de tvungna årligen att brådskande färja över stora människomassor, upp till hundra tusen; hästar, boskap och mycket mer till norr. På så sätt uppstod behovet av att restaurera den gamla bron bredvid den befintliga med 15 valv under 1200-talet. Broarna ligger 800 meter ifrån varandra. Bron med 15 valv är i bruk; den andra bron med 11 valv är ruinerad (endast tre mittvalv återstår) och kallas folkligt "synyq körpü" ("trasig bro").
Utöver sin stabila konstruktion utmärker sig Khudafarin-broarna genom sitt konstnärliga och estetiska uttryck. Byggarnas skicklighet förvandlade denna utilitaristiska struktur till ett monumentalt arkitektoniskt verk.
Ett stort hot tornade ut sig över dem 1990. Enligt ett avtal mellan Sovjetunionens design- och forskningsorganisation ”Hydroproject” och Iran, skulle två vattenkraftskomplex - ”Khudafarin” och ”Gyz Galasy” - byggas i Khudafarin-kanjonen med start från 1975. Deras konstruktion, som påbörjades 1990, hotade inte bara båda Khudafarin-broarna utan även de närmaste antika byarna och de många historiska och arkitektoniska monumenten i Aras-dalen. Detta orsakade en storm av allmän oro i republiken vid den tiden.
Med framväxten av Karabach-konflikten och ockupationen av azerbajdzjanσκο land av armeniska militära styrkor stoppades konstruktionsprojektet. Trots att detta var en ockupapad zon, tog den iranska regeringen upp frågan om att bygga vattenkraftskomplex igen år 2000, men fick detta gång på gång ett bestämt nej.
Källor:
Skriven av Jermaine
Diskutera detta med författaren och andra
Inga kommentarer än. Bli först med att starta samtalet.