Bron ersatte troligen en tidigare träkonstruktion på samma plats. Dess längd är 21,4 meter och dess bredd är 6,2 meter. Två bågar i båda ändar, var och en 7 meter höga med ett stort spännvidd, är byggda av samma lokala sten som bron och är bredare vid basen än vid toppen. I bågarnas hörn finns räfflade korintiska pilastrar, på vars toppar örnar är uthuggna. Akantusblad sträcker sig delvis längs frisen, i mitten av vilken finns en inskription som lyder: ”Lucius Donnius, son av Gaius Flavos, präst för Rom och Augustus, lät i sitt testamente att detta monument byggas under uppsyn av Gavius Donnius Vena och Gaius Attius Rufius.”
Lucius Donnius Flavos var uppenbarligen en ganska viktig person och ägde sannolikt mark i direkt anslutning till bron. Han var en romaniserad galler, troligen en aristokrat av Avatici, en lokal gallisk stam. Han var också troligen en betydande aktör i angelägenheterna i den närliggande staden Arelate (Arles), då han tjänade den kejserliga kulten, mest troligen i ett av stadens tempel. Han kan ha byggt sitt mausoleum i närheten, även om dess plats förblir okänd.
Som inskriptionen anger byggdes bron efter Flavos död, och dess stilmässiga element är typiska för gravmonument. Bågfrisen, dekorerad med ett vågmönster, symboliserar livets eviga förnyelse. Örnarna som är uthuggna ovanför kapitänderna och paren av fristående lejon ovanpå bågarna är också vanliga drag hos gravar och, i lejonens fall, var populära i Provence under den senare hälften av det första århundradet f.Kr. Kombinationen av bågar och bro kan ha avsetts symbolisera livets gång. Eftersom Flavos bro var privat var dess bågar inte klassiska triumfbågar som vanligt förknippas med romerska bågar, och det finns inga bilder av Flavos på den.
På 20-talet f.Kr. genomförde Marcus Vipsanius Agrippa ett vägbyggnadsprogram i Provence å kejsar Augustus vägnar och konstruerade Via Julia Augusta. Detta gav Flavos möjligheten att lämna sitt avtryck ganska tydligt genom att proklamera lojalitet mot romerska värderingar och betona vikten av sin egen person. Med tanke på den möjliga dateringen av de stilmässiga elementen byggdes den flaviska bron troligen någon gång mellan 20 och 10 f.Kr.
Bron användes aktivt fram till slutet av 1900-talet. Under dessa år blev den kraftigt sliten och lider stor skada; vid antikens slut hade vägen blivit så nedsliten av konstant vagnstrafik att bågstenarna blottades. För att förhindra att bron skulle kollapsa täcktes den upprepat med ny sten och avväggningen ersattes. Bron var en traditionell rastplats för Compagnons du Tour de France, gesäller inom murarsaker som reste runt landets kända monument och lämnade sin graffiti (inklusive signaturer och personliga symboler som hästskor och fallos) på bron.
Den västra bågen förstördes minst två gånger; första gången under 1700-talet, då stenlejonen på dess topp förstördes. Den återställdes 1763 av Jean Chastel, som också återställde skulpturerna (den enda kvarvarande originallejonen finns på höger sida av den östra bågen). Det andra raset skedde under andra världskriget, då bågen först skadades av en tysk stridsvagn som kraschade in i den, och sedan rasade när en amerikansk lastbil kraschade in i den 1945. Den återställdes 1949, och några år senare byggdes en modern bro 50 meter söderut för att förbi gå den. Den flaviska bron används nu endast av fotgängare. 1977, före anlagningen av det omgivande området, utfördes arkeologiska utgrävningar av Antiquités Historiques de Provence under ledning av Anne Roth Congés.
Källor:
https://en.wikipedia.org/wiki/Pont_Flavien
https://ru.frwiki.wiki/wiki/Pont_Flavien
Skriven av Jermaine
Diskutera detta med författaren och andra
Inga kommentarer än. Bli först med att starta samtalet.