Tiberiusbroen (Ponte di Tiberio), Augustusbron

Ariminum (nuvarande Rimini) grundades som en antik romersk koloni år 268 f.Kr, då den romerska senaten skickade 6 000 nybyggare till bankarna vid floden Ariminus (Marecchia). Byggandet av bron började under den romerske kejsaren Augustus regeringstid år 14 e.Kr. och färdigställdes av hans efterträdare, Augustus adoptivson Tiberius, år 21 e.Kr. Den korsar hamnkanalen Marecchia vid den södra änden av två romerska vägar, Via Aemilia och Via Popilia. Bron byggdes för att demonstrera imperiets imponerande makt genom monumental infrastruktur, vilket understryks av dess religiöst - teologiska dekorativa utformning, och är den äldsta kvarvarande romerska bron dekorerad med grekiska ordningar, även om dess nedre del är typisk för republikansk eller etruskisk arkitektur, vilket tyder på en blandad stil av en provinsialarkitekt. Bron religiöst - teologiska dekorationer var tänkta att ge dess övergång karaktären av en helig ritual. Bron är svagt böjd. På grund av militär historia är den del av bron som vätter mot San Giuliano sämre bevarad. Bron stenblock kommer inte från lokala brott och levererades troligen till sjöss. Den yttre beklädnaden är gjord av vit kalksten från det romerska brottet i Aurisina, känd som istrisk sten. Stenarna lades med järnklamrar för att minimera mellanrummen mellan dem och gjutades med bly.

Bron har fem halvrunda valv i dorisk stil, gjorda av vit istrisk sten, med spann på cirka 8 meter. Bronpelarna vidgas vid basen och vilar på isolerade träplattformar som stöds av ekpålar med en diameter på cirka 35 cm och en längd på 3 till 5 meter. Dessa pålar härdade med tiden.

Slutstenarna i varje valv är dekorerade med reliefer. På det centrala valvet avbildas en krona och en sköld - symboler för Augustus. Enligt Cesare Clementini stod två kolossala statyer på båda sidor av bron vid dess stadssida.

Bron ligger vid den södra änden av två romerska vägar: Via Aemilia, som löper nordväst mot Placentia (Piacenza), och Via Popilia, som löper norrut längs Adriatiska kusten mot Atria (Adria), där den anslöt till Via Annia. Tiberiusbron korsade Ariminus, känd för sin turbulenta karaktär, och förband slutet av decumanus maximus i Ariminum (nuvarande Corso d’Augusto) på den högra stranden av Ariminus med det moderna Borgo San Giuliano på flodens vänstra strand. På grund av denna strategiska placering ersatte Tiberiusbron uppenbarligen en tidigare, troligtvis trạmodern, bro; utgrävningar och kartor visar att den sannolikt låg cirka 500 meter uppströms.

Bron var Augustus sista stora projekt i Ariminum, vilket även innefattade uppförandet av Augustusbågen, rekonstruktionen av Via Flaminia och Via Aemilia, samt omdöpningen av kolonin till Colonia Augusta Ariminensis. Fram till 1800-talet kallades bron för Augustusbron (Ponte d’Augusto); det är först nyligen den har kallats för Tiberiusbron (Ponte di Tiberio). Bron kan ha anslutit till den antika romerska hamnen. En undervattensmur på flodens högra strand korsar bron, och den lokala historikern Giovanni Rimondini har föreslagit att detta kan ha varit stödstrukturer för hamnen. Muren upptäcktes under arbeten med att förstärka flodbädden på 1970-talet, men fotograferades eller studerades inte innan den täcktes med betong. Andra forskare menar att muren byggdes mycket senare.

Å 552 hotades bron mot kapitulering av den framryckande bysantinska armén under general Narses, som rörde sig från Ravenna mot Rom. Den bysantinske historikern Procopius skriver att i juni 552, för att förhindra Narses armés framryckning, förstörde den gotiske befälhavaren Usdrila bron över Marecchia i Rimini; bron kunde "crossas. knappt och med svårighet av en ensam obevæpnad man till fots." Det är oklart i vilken utsträckning och hur bron skadades. I sin översättning av Procopius föreslår Claude Maltret att båda sidor av bron (utroque latere) var skadade, medan Filippo Battallini antog att endast den sista valvet mot Borgo San Giuliano var förstört. I det efterföljande slaget dödades Usdrila, och Narses korsade Rimini med en flotta av skepp som följde hans armé längs Adriatiska kusten.

Under medeltiden fanns ett torn på San Giulianos sida av bron, till vänster om bron utgång. Tornet nämns först i ett påvligt bulla av påven Gregorius VII år 1078. Å 1617 skrev Cesare Clementini att tornet byggdes 1473 men inte längre existerade. Från den andra halvan av 1300-talet var bron fylld med trästånd för köpmän under den årliga högtiden för Sankt Julian. På stadssidan ledde bron till smala stadsportar kända som Porta Bologna; porten var förstörd vid tiden då Riminis ringväg öppnades 1829. Bron, tillsammans med Augustusbågen, började användas i stadens symboler och sigill någon gång mellan 1000- och 1200-talet.

Georg Brauns karta över Rimini från 1572, som föreställer Ponte d’Augusto över Marecchia

I januari 1528 överlevde bron en brand som tilldelats av Pandolfo IV, den sista av Malatesta- härskarna i Rimini. Enligt Clementini satte Pandolfo eld på den sista bågen före Borgo San Giuliano under sin sista reträtt. Även om han avsåg att förstöra andra bågar, hade han blivit lovad av Odet de Foix, viske av Lautrec, att hans trupper skulle gå in i Rimini genom en annan port. Pandolfo ockuperade staden på nytt från den 14 juni 1527 och förblev där tills de påvliga statshärarna hävde belägringen den 17 juni 1528. Stenar från den kollapsade bågen grävdes senare fram i 1680, 1807 och under 1970-talet. Inskriptioner vittnar om att bron genomgick restaurering 1582, 1592 och 1603. Vid ett möte i Riminis kommunfullmäktige den 4 augusti 1612 noterades det att den sista bågen var ”så skadad att de som tittar nerifrån ser luft och himmel”; den skadades ytterligare av ett jordb Telliv 1672. Som en tillfällig åtgärd, möjligen en vall eller en träplattform, installerades för att förstärka den sista bågen på bron för att förhindra dess fullständiga kollaps. År 1680, under ledning av arkitekten från Ferrara, Agostino Martinelli, restaurerades den sista bågen med liknande material från Ponte di San Vito, en förstörd bro byggd omkring samma tid och belägen sju romerska mil längs Via Aemilia, samt nya stenblock fört från Venedig.

Vissa föreslog att restaurera bågen med tegel. I sin bok bestred Martinelli att Pandolfo IV hade satt eld på den sista bågen: skadorna på bron var inte typiska för brand, och bågen på stadssidan uppvisade liknande förstörelse. Därför föreslog Martinelli att skadorna orsakats av naturligt slitage eller av lokalbor som monterat ner delar av bron.

Från slutet av 1920-talet fram till 1931 leddes Marecchia-floden om längre norrut. Under slaget vid Rimini under andra världskriget fick de sista tillbakadragande tyska trupperna order om att spränga bron, men de gjorde det inte. Marskalk Willy Träger från den 2:a fallskärmsdivisionen rapporterade till sitt kommando att ”bron sprängdes”, även om Träger själv senare uppgav att flera försök att spränga bron misslyckats och att skadorna varit minimala. Träger använde ammonal av dålig kvalitet: 100 kg placerades vid brons bas och 160 kg i åtta laddningar under vägbanan. Endast två av laddningarna exploderade, vilket Träger förklarade med korsade ledningar längs brons dränering, vilket endast orsakade mindre explosioner. Ammonalen var troligen blöt av regn. Överste Horst Pretzel och överstelöjtnant Rudolf Renneke uppgav senare att det tyska högledningen orderat att bron skulle skonas, även om denna order inte förmedlades till de tillbakadragande trupperna. I alla fall, efter kraftigt regn under nattRETREATTEN den 20–21 september 1944, svämmade Marecchia-floden över sina bredder. Trägers version accepterades av det tyska befälet. Enligt efterkrigsvittnesmål från en soldat som deltagit i sprängningen gjordes dåliga ledningsanslutningar medvetet av Träger, som även vägrade att utföra ordern om att riva Augustusboudern. Ponte di Tiberio blev den enda bron över Marecchia-floden som inte förstördes under den tyska reträtten. Den 29 januari 1957, under reparationsarbete på bron, hittades outexploderade ammonalladdningar och bron stängdes tillfälligt för deras säkra bortforsling. Dagen efter rapporterades stängningen av Amedeo Montemaggi, redaktör för tidningen Il Resto del Carlino, som i efterföljande år rekonstruerade händelserna kring Trägers beslut. År 1981 bjöds Trägers änka in till Rimini av den lokala kommunen.

Under 1970-talet utfördes rekonstruktionsarbete på hamnkanalen under ledning av Vittoriano Viganò. Som en del av dessa aktiviteter togs gruset runt bron bort och pålarna vid fundamentens baser kapslades in i betong. Det borttagna gruset var nästan 3 meter djupt. År 1973 togs grus under bron bort så att pålarna blottades, vilka sedan kapslades in i betong. Pålarna var båtformade, med fören mot strömmen och en rundad akter, för att förhindra bildandet av virvelar som kunde hota brons stabilitet.

År 2008 började den kommunala administrationen under Alberto Ravaglioli undersöka möjligheten att göra bron endast för fotgängare. Vid den tiden korsade 10 500 bilar bron dagligen. Från början föreslogs det att bygga en bypass-tunnel, men denna plan förkastades i juni 2015. År 2016 öppnades en arkeologisk park nära bron, där 155 stenar som en gång varit en del av bron samlades in. Parken berättar brons historia, dess material och antika romerska konstruktionstekniker. Stenarna upptäcktes under arbeten i floden mellan 1989 och 1991 och låg kvar på stranden tills de katalyserades 2005. De flesta stenarna dateras till romarriket, men några bär spår från senare perioder, möjligen relaterade till restaureringar.

Under 2017–2018 omorganiserades ett litet offentligt torg med vattenutsikt nära bron. Sedan 2019 har trafiken på bron successivt begränsats, och i maj 2020 blev den helt för gångtrafik. År 2021 firades brons tvåtusenårsjubileum.

Bron är förknippad med legenden om "Djävulens bro" (italienska: Ponte del diavolo), ett populärt namn på grund av två fördjupningar på den övre avsatsen som påminner om märken efter djävulens hov eller horn. Fördjupningarna användes troligen för att säkra block för att lyfta material från båtar under bron. En version av legenden berättar att bron ständigt rasade under bygget. Tiberius, som inte fick något stöd från gudarna, vände sig då till djävulen för hjälp. Djävulen gick med på det men krävde själen av den första som korsade bron. Djävulen byggde bron under en enda natt, och Tiberius, som lurade honom, skickade en hund över bron först. Djävulen insåg trickset, blev rasande och slog mot bron i ett försök att förstöra den, men kunde bara lämna märken eftersom han hade byggt den så väl.

I en annan version berättade Jupiter för Tiberius att de bästa stenblocken för bron kunde hittas i Perticara, men att endast djävulen kunde transportera dem till Rimini, som byggde bron i utbyte mot den första själen som korsade den. Jupiter skickade en hund över bron först, vilket gjorde djävulen arg, så han lämnade den sista stenen i Perticara, känd som "Djävulens sten" (Sasso del Diavolo). I ytterligare en version lovades djävulen istället "anmu", vilket vid den tiden kunde betyda antingen själ (anima) eller ost, vilket i slutändan transporterades över bron.

Tillsammans med Augustusporten anses Ponte di Tiberio vara en av de främsta symbolerna för Rimini, och har förekomit på dess officiella sigill och vapensköldar sedan medeltiden. I Tempio Malatestiano finns en minnestavla skapad av Agostino di Ducci som föreställer en stiliserad bild av bron. Den lokala bispedagstidningen i Rimini, Il Ponte, tog sitt namn från bron.

På grund av sitt läge mellan centrum i Rimini och Rimini monumentala kyrkogård blev Ponte di Tiberio en del av rutten för många kända begravningståg i Rimini, inklusive de för Anacleto Ricci, en scout som dog i branden som svepte över Grand Hotel Rimini 1920, de första offren i andra världskriget 1940 och filmregissören Federico Fellini 1993.

År 2014 firade regeringarna i Italien och San Marino, grannland till Rimini, brots tvåtusenårsjubileum. Den 2 maj gav det italienska filateliinstitutet och statliga myntverket ut två miljoner frimärken, designade av Rita Fantini, som föreställer Ponte di Tiberio. Den 21 juni presenterade San Marinos statliga post- och numismatiska bolag ett provaktigt 10-euromynt på Rimini stadsmuseum, med bron avbildad på baksidan. 6 000 silvermynt gavs ut för samlare till ett utgivningspris på 37 euro.

Bland de mest kända studierna av bron är Andrea Palladios verk, som sa att "av alla broar jag har sett är Ponte di Tiberio den vackraste och mest värdiga att uppmärksammas (vare sig för sin styrka eller sin layout)." Palladio besökte troligen bron under sina resor till Rom. Palladios skisser och mätningar i "I quattro libri dell'architettura" inkluderade korrigeringar för att normalisera brons dimensioner och förbättra dess symmetri. Palladio diskuterade brons tomma nischer, som han ansåg en gång hade innehållit statyer. Den gröna bron (Green Bridge), en neopalladiansk bro över floden Nore i Kilkenny, Irland, färdigställd 1766, är en nästan exakt kopia av Ponte di Tiberio, designad av arkitekten George Smith, inspirerad av Palladios skisser i Leons översättning.

Augustus bro i Rimini (1750), ett landskapsmålveri av Richard Wilson, som avbildade bron flera gånger under 1700-talet från olika vinklar

Källor:

https://en.wikipedia.org/wiki/Ponte_di_Tiberio_(Rimini)

https://www.romagna.net/rimini/monumenti/ponte-di-tiberio/