Fort Krasnaya Gorka (Alekseevsky)

Fort "Krasnaya Gorka" (Alekseevsky) (omdöpt till "Krasnoflotsky" 1919) är ett av de två kraftfulla kustfForten i Kronstadt-positionen av Sankt Petersburgs sjöfästning (Peter den stores flotta). Det byggdes mellan 1909 och 1914 för att skydda mot ett eventuellt angrepp från Tyska rikets flotta. Det var en del av en stark min-artilleriposition som pålitligt försvarade ankomstvägarna till Kronstadt och Sankt Petersburg mot stora fientliga fartyg. Det uppkallades efter byn Krasnaya Gorka, som låg i närheten (nu bosättningen Fort Krasnaya Gorka i Lomonosov-distriktet i Leningrad oblast).

Projektet baserades på designen för "ryggfort" av K. I. Velichko. Batteripositionerna förbands med varandra genom underjordiska gångar och omgavs av underjordiska strukturer. Valven i betongkonstruktionerna nådde en tjocklek på 183 cm och var utrustade med täckskikt mot splitter av korrugerad plåt och I-balkar. Ammunitionsleverans skedde via järnväg. Fortets bakre del skyddades av ett kraftfullt bälte av fält- och permanenta fortificationer, ett minorikt område, trådstängsel och en vallgrav. Stor vikt lades vid kamouflage under konstruktionen - batteripositionerna täcktes av ett bälte av järn "buskar" målade för att matcha vegetationens färg.

Bygget, under ledning av överövertiteln Apollon Alekseevich Shishkin, påbörjades 1909 samtidigt med Fort Ino (Nikolaevsky) och färdigställdes 1915. Det uppkallades efter byn Krasnaya Gorka (nu bosättningen Fort Krasnaya Gorka), som låg i närheten.

Fortet blev i drift i början av 1914. Vid första världskrigets utbrott var fortets garnison bemannad enligt krigstida standarder (2 000 artillerister, 2 000 infanterister och fler än 500 soldater från andra vapenslag). Fortet deltog inte i stridshandlingar under världskriget.

I januari 1917 hade fortets garnison vuxit till 5 500 personer. 1918, på grund av den tyska arméns närhet, minades fortet. Explosionen avbröts, men sprängämnena togs inte bort. Den 19 augusti, under ett kraftigt åskväder, exploderade flera sprängämnen. Krutmagasinen till tre Canet-kanoner och fyra 254-mm-kanoner exploderade. Artilleribebehandlingen omkom, kanonerna skadades svårt och en av 254-mm-kanonerna förstördes.

Under inbördeskriget var fortet en del av de defensiva befästningarna i det ”röda” Petrograd. Vid denna tid hade fortet 25 kanoner med kaliber från 76 till 305 mm. Under striderna öppnade det eld mot fienden: den 20 november 1918 mot batteriet ”Pummola” som tagits av finnarna och som tidigare varit en del av fortet Inos befästningssystem, och den 29 juni 1919 mot ett fiendtligt transportfartyg.

Den 13 juni 1919, under Nordkårens offensiv mot Petrograd under ledning av general A. P. Rodzjanko, gjorde fortets garnison uppror mot bolsjevikerna, med stöd från forten ”Grå häst” och ”Obrutjev”. Den 16 juni slås upproret ner med eld och en landstigning från Östersjöflottans fartyg (fler än 600 projektiler på 12 tum avfyrades mot fortet). Upprorsmakarna försvarade sig genom att beskjuta Kronstadt och fartyg i den röda Östersjöflottan. Den 16 juni gick Röda arméns trupper in i fortet som upprorsmakarna övergivit. Den vita armén kunde inte dra nytta av fortets avhopp till deras sida eftersom de först fick kännedom om upproret på tredje dagen - dagen då det krossades. Fortets garnison flydde till de vita.

Den 30 oktober 1919 deltog fortet i en artilleriduell med det brittiska monitorfartyget "Erebus", som gav blyg och fördröjd eldunderstöd till den brittiska flottan för Yudenits armés offensiv.

1919 utsattes fortet för anfall från brittiskt flyg: från den 29 september till den 12 november 1919 genomfördes 13 räder (18 flygplan) mot fortets strukturer, där 176 bomber släpptes. Mindre skador på fortets inre strukturer noterades; inga träffar eller skador på kanonerna uppnåddes. Två personer dödades och 24 skadades i garnisonen.

1921 avfyrade kanonerna i "Krasnaya Gorka" mot Kronstadt och tystade det anti-bolsjevikiska upproret.

Under vinterkriget 1939 avfyrade kanonerna i "Krasnaya Gorka" mot finska positioner på motsatta stranden av viken. Den 26 februari 1940 bombarderade ett finskt ensamt "Blenheim"-bombfordon "Krasnaya Gorka".

I slutet av sommaren 1941 gick tyska trupper in i den effektiva skottdiametern för "Krasnaya Gorkas" huvudkaliberartilleri, och den 31 augusti öppnade 12-dm-batterierna eld mot fiendiska truppkoncentrationer nära Koporye. I september nådde tyskarna kusten vid Finska viken nära Strelna och bildade bry Puzzlean vid Oranienbaum. Fortets artilleriräckvidd var omkring 25 kilometer, medan brygghuvudets gränser låg ungefär 30 km från fortet. Artilleristerna i Krasnaya Gorka var ansvariga för att säkra farleden - de slogs mot finska batterier som kunde bombardera sovjetiska fartyg och ubåtar på uppdrag. På så sätt passerade två år av kontinuerliga stridshandlingar. Även pansartågen "Baltiets" och "För fosterlandet" färdades på järnvägsspåren runt "Krasnaya Gorka".

Under hösten 1943 påbörjades truppkoncentrationer vid brohuvudet för den fullständiga upplösningen av belägringen av Leningrad. Den 14 januari 1944 öppnade batterierna i "Krasnaya Gorka" eld mot motståndspunkter i byarna Gostilitsy och Dyatlitsy. Det intensiva arbetet upphörde först den 27 januari, när den inneslutna fiendegruppen Strelna-Peterhof upphörde att existera och de tysk-fascistiska trupperna förskjuts 65–100 km från Leningrad.

När hotet i söder eliminerats skiftade stridens fokus norrut – mot fiendens trupper på det karelska näset. Artilleriförberedelserna för att bryta igenom befästningslinjen på näset pågick från den 9 till den 16 juni 1944. Utöver batterierna elade järnvägsTRANSPORTÖRERNA TM-1-14 och TM-1-180, som förts hit från Leningrad, mot finländarna från fortets område. Fortets stridiga verksamhet tog slut med dessa salva.

De första åren efter kriget ägnades åt att återställa fortets anläggningar, byta ut de marinveteranerna – 6-dm Canet-kanonerna – mot moderna 130-mm B-13-kanoner, samt installera en radarstation vid fortet. År 1950 fick "Krasnaya Gorka" ett nytt eldfördelningssystem.

Fortet existerade som en militär enhet fram till början av 1960-talet, varpå det avväpnades och kanonerna samt utrustningen skickades för omsmältning. År 1975 skapades ett minnesmärke vid fortet; tre kanoner (100 mm, 130 mm och en 6-dm Canet-kanon) samt två järnvägsbatterier – TM-3-12 och TM-1-180 – installerades på det forna 6-dm-batteriet. I början av 1990-talet lämnade militären slutligen fortet, och minnesmärket plundrades. Fortet självt utsattes också för räder av "metallskroppsamlare", som inte ens tvekade att gräva upp de djupa underjordiska gångarna med sina pansrade grävmaskiner.

År 2006 var järnvägsförvaringen och 6-tums batteriet stadigt inhägnat av tre rader taggtråd som antagits vara för minröjning; allt var uppgrävt, skogen var avhuggen och nu står hela området uppgrävt och upprivet. 6-dm "Canet" skickades till Moskva för att smältas ner, 100-mm kanonens aktuella plats är okänd.

År 2012 var minröjningen av 6- och 10-dm batterierna klar, och taggtråden togs bort. Nu är det möjligt att gå där. Bland de dåliga nyheterna - matsalen, köket och klubben revs. Rivningen av de gamla barackerna har påbörjats.

Källor:

https://ru.wikipedia.org/wiki/Krasnaya_Gorka_(fort)

http://www.nortfort.ru/kgorka/