Fort Ino (Nikolaevsky) (svenska: Ino fästning) är en av de huvudsakliga befästningsstrukturer som skyddade Sankt Petersburg från havet och land (som en del av Kronstadsställningen i kejsar Peter den stores flottfästning). Den byggdes mellan 1909 och 1916 för att försvara mot en möjlig attack av tyska kejsardömets flotta. Den förstördes 1921 i enlighet med Tartu-fördraget. Den låg på Inoniemi-halvön (den norra kusten av Finska viken), nära byn Ino (nu bosättningen Privetninskoye).
1909 godkände generalstaben en plan för att skapa en framskjuten minor-artilleriposition 60 km väster om Sankt Petersburg vid förträngningen i Finska viken - Stirsudden-sundet. Dess kärna bestod av två nya kustfort, var och ett kapabelt att framgångsrikt delta i artilleridueller med en slagshiplotta och förhindra minröjning. På vikens södra strand påbörjades konstruktionen av Fort Alekseevsky på en kustnära höjd nära byn Krasnaya Gorka; på den norra stranden, på udden nära bosättningen Ino (Privetninskoye), byggdes Fort Nikolaevsky. Deras framskjutna batterier på Cape Gray Horse på den södra stranden och nära bosättningen Pumala (Peski) på den norra stranden var placerade 6 km längre västerut.
Forten "Nikolaevsky" och "Alekseevsky" utformades med hänsyn till de modernaste framstegen inom rysk ingenjörskonst och uppvisade flera nyckelfunktioner hos det så kallade "ryska fortet" av den framstående befästningsingenjören K. I. Velichko. En betydande skillnad mellan Fort Ino-projektet och det klassiska Velichko-fortet var förekomsten av storkalibrig artilleri (faktum är att detta var just syftet med dess konstruktion). Dessutom användes 305-millimeterstora kanoner för första gången i kustbefästningar.
Byn Ino var den största byn i Uusikirkko-distriktet i Viborgs län i Storfurstendömet Finland. En typisk finsk by bestod av dussintals gårdar utspridda över ett stort område. Dessutom byggdes dachor här (före revolutionen fanns 68 dachor och villor ägda av invånare i Petersburg; bland de mest kända dacha-ägarna ingick akademikern V. M. Bekhterev och konstnären V. A. Serov). Endast Milyukov och Maté överlät frivilligt sina dachor till statskassan vid byggstarten av fortet. Valentin Serovs tomt ingick inte inom fortets territorium, och hans dacha rivs under konstruktionen av järnvägen till fortet. Markförvärvet kostade statskassan 418 379 rubler. Dachorna användes för att hysa fortets garnison.
Vid olika tidpunkter mellan 1909 och 1918 utfördes arbetet på fortet av de militära ingenjörerna överstelöjtnant Smirnov, kapten Lobanov, kapten Poplavsky, kapten (senare överstelöjtnant) Budkevich, överstelöjtnant Krasovsky och ingenjören Rosenthal.
Fästningen hade två kustbatterier med fyra 152-millimeters Canet-kanoner (på flankerna), ett batteri med åtta 254-millimeters kanoner och ett batteri med åtta 279-millimeters haubitser som kunde skjuta på avstånd om 15 - 18 kilometer. Runt kanonerna fanns ett helt underjordiskt komplex täckt med ett två meter tjockt lager betong, utformat för att motstå träffar från tunga marina artillerigrenar. Det fanns ammunitionmagasin, kaserner, en järnväg för leverans av granater till kanonerna samt befäls- och observationsposter. Positionerna skyddades av en 3 meter hög betongparapet. Fästningen var omgiven av en infanterivall med betongförstärkta punkter och var anpassad för försvar åt alla håll.
År 1912 påbörjades bygget av två batterier med fyra 305-millimeters kanoner vid fästningen - ett tornbatteri och ett öppet batteri. Tornbatteriet var en betongkonstruktion med två dubbelpipiga torn designade av A. G. Dukelsky och utgjorde den senaste tekniska bedriften vid den tiden. Inuti fanns kasematter, ammunitionsmagasin, kaserner, en underjordisk järnväg där granater transporterades med vagnar och en elektrisk hiss. Ångvärme installerades. År 1916 var båda batterierna i stridsberedskap. Runt dem fanns betongförstärkta skyttegravar med skyddsrum för kanoner och infanteri, vilka var anslutna till tornbatteriet med underjordiska gångar.
Enligt projektet fastställdes den minsta garnisonen till 2 kompanier befästingsartilleri och 2 kompanier infanteri, men vid behov kunde fortet rymma upp till 2 bataljoner artillerister och 1 bataljon infanteri. Vid början av första världskriget var garnisonen bemannad enligt krigstidsplaner. Det fanns 2 000 artillerister, samma antal infanterister, mer än 500 andra militärer (gruvarbetare, sappörer, kosacker, etc.) och milis. I januari 1917 uppgick garnisonen till 5 500 personer.
År 1915 sattes fortet i stridsberedskap trots att inte allt byggarbete var färdigställt. År 1917 bestod dess tränade och sammanhållna garnison av nästan fem tusen personer. Vid årsskiftet 1916/1917 var alla fortets artilleribatterier färdigställda och stridsredo.
I december 1917 fick Storfurstendömet Finland sin självständighet. Gränsen mellan de nya staterna gick längs Storfurstendömets gamla administrativa gräns, vilket lämnade Pechenga kvar hos Ryssland, då det villkorat hade överförts till Storfurstendömet Finland 1864. För att lösa frågan om detta territorium och officiellt utmärka gränsen skapades en specialkommission. Dock bildades endast dess finska del - den ryska delen bildades inte på grund av inbördeskriget som började i Finland i slutet av januari 1918.
Revolutionen började i Helsingfors under ledning av Socialdemokratiska partiet och Fackföreningsorganisationen. Den revolutionära regeringen -olkoret av folkkommissärer- med Kullervo Manner i spetsen upprättade omedelbart vänskapliga relationer med SovjetRyssland. På råd av rådet skapades en gemensam kommission för att förbereda ett utkast till ett sovjetisk-finska fördrag. Den 1 mars i Petrograd undertecknades fördraget om "vänskap och broderskap" mellan RSFSR och den finska socialistiska arbetarekommunen (så kallad i fördragstexten på Lenins förslag). Fördraget innebar ömsesidigt utbyte av territorier - Fort Ino skulle överlämnas till SovjetRyssland i utbyte mot Petsamo-området (Pechenga) med en året-runt isfri hamn i norr.
Revolutionen i Finland slog dock tillbaka, och parterna var tvungna att börja om.
Men revolutionen bröt ut och blandade inte bara begreppen gott och ont utan även statsgränser. Våren 1918 gjorde det nyligen självständiga Finland anspråk på Ino med all dess egendom. Uppmuntrade av tyskarna förde finländarna trupper dit, om än få - omkring 2 000 män.
Kommandanten för Kronstadt-fortet, Artamonov, rapporterade den 24 april 1918 till den militära befälhavaren för försvaret av Petrograd, Schwarz, att hela fortet endast hade 150 stridsklar försvarare.
I januari-februari 1918, när den arbetare- och bonde-röda armén precis började bildas, bemannade en skvadron av röda gardister från Sestroretsk Fort Ino i Finland. Den gamla armén demobiliserade kaotiskt och lämnade fortet åt ödet. Skvadronen från Sestroretsk fann fortet nästan tomt. Endast en liten grupp revolutionära sjömän fördröjde den oordnade flykten av demoraliserade soldater.
Den 24 april belägrade finska trupper fortet Ino. De vita finländarna och tyskarna förföljde den finska röda garden som drog sig tillbaka mot de sovjetiska gränserna, omringade fortet och föreslog att inleda förhandlingar om omedelbar kapitulation. Men de belägrade, som var väl utrustade med stora mängder ammunition och mat, vägrade kapitulera utan order från den sovjetiska regeringen.
I april började utrustning och ammunition tas bort från fortet. Den 24 april 1918, under förberedelserna för kapitulationen, togs låsarna från kanonerna bort och transporterades till Kronstadt, och batterierna förbereddes för sprängning. Moskva fruktade att försvaret av fortet skulle kunna leda till ett brott mot freden i Brest.
Trotsky beordrade att befästningarna i Ino skulle sprängas och att trupperna skulle dra sig tillbaka. Texten i Trotskijs telegram lyder ordagrant: "Beordra garnisonen i Ino att spränga befästningarna. Assistera dem med fartyget 'Respublika'. Ta med garnisonen från Ino ombord. Undvik om möjligt sjöstrid och återvänd till Kronstadt. Trotskij."
Det bokstavliga citatet är viktigt av just den anledningen. Senare uppgav Trotskij något helt annorlunda: "När jag efter en tid fick en rapport från Shchastnyj från Kronstadt om faran som hotade Fort Ino från en påstådd plötsch framträtt tysk flotta, svarade jag enligt den allmänna direktiven att om situationen blev hopplös skulle fortet skulle sprängas. Vad gjorde Shchastnyj? Han förmedlade detta villkorade direktiv som min direkta order att spränga fortet, trots att det inte fanns något behov av rivning. Incidenten vid Fort Ino blev en av anklagelserna i målet mot flottkommandanten för Östersjölarméen, Shchastnyj. Genom att jämföra citaten ser vi att "revolutionens vänstra flank" vid rättegången utelämnade sin egen order att spränga fortet. Shchastnyj ignorerade denna order. Det var dock nödvändigt att avgöra vad som skulle göras med fortet nu. Finnerna hänvisade till fredsvillkoren i Brest-Litovsk och krävde att fortet skulle kapituleras. Fortet kapitulerade inte, och sammanstickningar började på vägarna framåt. Nya enheter anlände till försvararna, men den 13 maj kom ett nytt telegram från Trotskij:
Det är förbjudet att stödja Fort Ino med garnisoner eller fartyg från Östersjölarméen. Fortet måste hållas av sina egna styrkor. Om det är omöjligt att hålla på grund av det faktiska trycket från fienden måste fortet sprängas med all artilleri."
Den 5 maj 1918 krävde Tyskland att fortet skulle lämnas över till Finland.
Detaljen höll försvaret tills en isbrytare och ett krigsskepp från Kronstadt bröt igenom med en myndighetskommission som föreslog att spränga fortet för att förhindra att en tungt befäst militärbas hamnade i fiendens händer.
Under den andra halvan av maj kom Fort Inos sista dagar. När detaljen lämnade dess stränder slukade ljusa flammor de trämålade byggnaderna, köken och barackerna. Eftersom de befann sig långt från kusten hörde Röda arméns soldater flera kraftiga explosioner. Fortets befästningar föll inte i fiendens händer.
I slutändan fattades beslutet att spränga Ino av befälhavaren för Kronstadt-fästningen, Artamonov, som förklarade sina handlingar enligt följande: "Den 14 maj klockan 23:30 sprängdes Fort Ino på mitt personliga uppdrag. Jag fattade beslutet att spränga fortet baserat på följande överväganden: operativa, politiska och civila. Den 24 april omringades fortet av finska trupper, vars avancerade poster låg ungefär 250 steg från tornet batteriet på ena sidan och 100 steg från hamnen på den andra."
Som svar på den finska ledarens krav på att överge fortet nekades han, och åtgärder vidtogs för att skapa ett försvar för fortet, varför anlände det 6:e lettiska Tukums-regementet - omkring 400 bajonetter, Novgorod Röda arméns pluton - omkring 400 bajonetter, Vyborg Röda arméns pluton - omkring 200 bajonetter, och 125 kulsprutskyttar från 1:a kulsprutregementet till fortet. Av dessa enheter var endast det lettiska regementet en organiserad militär enhet; de andra var disciplinlösa, dåligt tränade grupper som inte var vana vid att följa stridsorder utan frågande. Dessutom fanns omkring 250 personer från den 2:a Kronstadt artilleridivisionen vid fortet, varav personal för två batterier (Canet) organiserades. De 12- och 10-tums batterierna lämnades utan besättning, och det fanns ingen som kunde ta över dem på grund av den totala avsaknaden av utbildad personal. På grund av oförmågan att använda dessa batterier avlägsnades deras lås och fördes till Kronstadt så att, i händelse av ett plötsligt intag av fortet av den Vita garden, dessa kanoner inte kunde användas mot Kronstadt. På så sätt neutraliserades fortets betydelse vad gäller förmågan att bekämpa fiendens flotta. Hela frågan handlade om att köpa tid för en möjlig fullständig evakuering av egendom från fortet. Erfarenheten visade att, givet arbetarnas nuvarande tillstånd, hade arbetsproduktiviteten sjunkit så mycket att det skulle ta många månader att avlägsna de tunga kanonerna. Fortets garnison var upptagen med att sätta upp taggtrådshinder och gräva skyttegravar på fortets östra fasad, som saknade alla befästningar. Fortet minerades med sprängladdningar på sammanlagt 300 poods pyroxylin; 24 poods pyroxylin placerades under tornens baser. Explosionen skulle användas som en sista utväg för att förhindra att fortet föll i Vita gardens händer. På grund av den övergripande politiska situationen var det tydligt för mig att om den tyska regeringen utfärdade ett ultimatum om att lämna över fortet med all dess beväpning, skulle ett sådant ultimatum uppfyllas, och därför skulle jag behöva spränga fortet mot order uppifrån, eftersom jag inte ansåg det möjligt att överge det utan förstörelse. Därför beslöt jag att genomföra explosionen utan att vänta på order om kapitulation, och därmed lösa frågan om Fort Ino och spara Utrikeskommissariatet från att återigen behöva gå med på tyska krav.
Jag trodde att jag genom att spränga fortet på eget initiativ tog på mig ett mycket allvarligt ansvar, men samtidigt berövade tyskarna helt möjligheten att ta tag i fortets kanoner på något sätt. Jag tänkte att de oändliga eftergifter som gjordes till den tyska regeringen skulle vänja den vid tanken att det inte längre fanns människor i Ryssland kapabla att orsaka den verkliga problem, och därför ansåg jag det som min plikt som rysk medborgare att gripa chansen att bevisa motsatsen.
Den 14 maj 1918, klockan 23:30, sprängdes Fort Inos tornbatterier av personalen, och själva fortet erövrades av finländarna, som Artamonov K. A. skrev i sin rapport.
Snart visade det sig dock att fortets tre huvudsakliga batterier med de kraftfullaste kanonerna, på grund av en märklig sammàning (som fortfarande debatteras av historiker), endast skadades svagt av explosionen. Därför hade finländarna stora planer för det tidigare imperiets fästning som kom till dem så lätt. Men det var otur igen. 1921, i enlighet med villkoren i fredsfördraget i Tartu, sprängde de nya ägarna själva resterna av fortet, vilket visade på deras karaktäristiska noggrannhet i frågan efter att tidigare ha bortforskat absolut allt som var på något sätt användbart. Detta gäller inte bara metallbalkar från kasetternas tak eller kanoner (ett av Inos pansartorn med två 305-millimeterstora "monster", installerat på ön Kuivasaari, fungerar fortfarande och avfyrar tomelpipor en gång om året för allmänhetens nöje). Trophéerna inkluderar också 17 000 metallpålar för taggtråd och nästan två kilometer pansarsköldar för infanteri, som senare installerades på den beryktade Mannerheimlinjen.
"Men det viktigaste är inte ens detta," noterar militärhistorikern Alexander Ivanovitj Senotrusov, "fyra av ingenjörerna som byggde Ino, långt ifrån de minst viktiga, gick till finländarna. Det innebär att ovärderlig erfarenhet av befästningsbyggande också hamnade där."
Fortets kanoner användes senare i Finlands kustförsvar - till exempel installerades 305/52-millimeters kanoner i ett pansrat torn (från det ofullbordade 14-tumsbatteriet i Myakiluoto) på ön Kuivasaari.
Det mycket lidande fortet bytte ägare flera gånger till. Efter vinterkriget blev det sovjetiskt. 1941 återerövrade finländarna det och sköt mot Kronstadt med fångade ryska armekanoner från fronten, och från den överlevande ”kejserliga” observationsposten övervakade de Peterhof, Lomonosov och till och med Leningrad. För övrigt menar vissa experter att om fortet hade förblivit i våra händer 1918, skulle den norra gränsen för stadens blockeringslinje ha tryckts tillbaka med minst 30 kilometer. Efter krigets slut blev Ino återigen en del av Sovjetunionen.
Under sovjettiden byggdes ett 152-millimeters batteri på fortets område, men det togs ur bruk i början av 1960-talet.
Under 1950-talet slog militären sig ner där igen. Kapet delades upp mellan luftvärnskårerna, det tekniska universitetet och ett speciellt laboratorium som studerade strålningens effekter på levande organismer. Ja, det låg verkligen där, men det betyder inte, som ryktena säger, att hela Ino-området var en testbana för det, vilket ska ha lett till påstådda observationer av mutanthundar i bosättningen.
Denna del var naturligtvis strikt hemligstämplad, och än idag är lite tillförlitlig information känd om dess verksamhet.
Fram till mitten av 1980-talet var territoriet under ett stängt regim. Inträde skedde endast med tillstånd. Detta berodde på närvaron av militära enheter, en gränspost i fortområdet, och främst på grund av att en högst hemlig testbana existerade under efterkrigstiden i det forna Fort Ino-området. Enligt lokalbefolkningen som underhöll det underjordiska komplexet genomfördes där experiment för att studera effekterna av intensiv strålning på djur. Testbanan avvecklades senare, men tillträdet till fortet förblev stängt. Fram till slutet av 1900-talet var Fort Ino bebott av en militär enhet och det centrala forskningsinstitutet vid det ryska försvarsministeriet.
En sak är tydlig: efter den allmänna förstörelsen under de turbulenta 1990-talen, när militären lämnade fortet, återstod en bevakat "område" på ungefär en kvadratkilometer, där en ordentligt utrustad lagringsanläggning för förbrukade material är belägen.
"Alla rykten om krypande strålning från fortet har spridits i många år av 'special' personer och medier som förföljer sina egna mål", delar St. Petersburgs fortexpert Alim "Technogen". "Bakgrundsstrålningen där är bra. Utanför denna zon finns inga hotspots förutom på platsen där fyren en gång stod. Plundrare monterade ner den för metall, och lampan med en radioisotopkraftkälla kastades på stranden. Där kan man, om man önskar, hitta en svag ökning av strålningsnivåerna."
Detta bekräftas även av den långvarige fortforskaren och lokalboenten Yuri Khomyzhenko: "Det maximum jag mätte vid Ino är detsamma som på vallarna i St. Petersburg. Och i skogen nära begravningsplatsen är det ännu mindre."
Plundrare verkar fortfarande i ruinerna och försöker hitta fragment av rustningar och metallkonstruktioner under betongruiner, vilka med rättma kan betraktas som unika artefakter. År 2017 erkändes en del av fortets område som ett kulturarv som ingår i UNESCO:s världsarvslista. Men "metalljägare" verkar inte veta detta, eftersom det inte finns någon motsvarande information eller säkerhet vid Ino.
För flera år sedan fick området under militrövarengeniörernas jurisdiktion på udden liv igen. Kadetter började till och med rensa bort jord och skräp från en relativt välbevarad del av en av kanonbatterierna, vilket ger en tydligare bild av hur detta olyckosamma fort såg ut under sin korta maktperiod.
Allt är igenväxt av skog. Metall har monterats ner där det var möjligt. De enorma vallgravarna vid punkt 1 och 2 är välbevarade; vid punkt 7 och 8 är positionernas glacis-formade profil tydligt synlig. Trappan till den tidigare Kurapatkin-dachan, som under första världskriget byggts om till ett tillfälligt sjukhus, kvarstår. Trappan leder ner till viken. Ren sand, stora blockstenar och i horisonten en kedja av tankaccumulatorer som fungerar som flytande oljetransitbaser. År 2020 tog Militära ingenjörsinstitutet vid Akademin för materiell och teknisk support vid det ryska försvarsdepartementet fram ett projekt för att återuppliva Fort Ino.
Sources:
https://spbdnevnik.ru/news/2020-02-10/fort-ino-mesto-nevezeniya-ili-102-goda-zhizni-posle-smerti
https://ru.wikipedia.org/wiki/Ино_%28форт%29#Уничтожение
https://sputnikipogrom.com/history/72686/the-other-civil-war-2/
Skriven av Jermaine
Diskutera detta med författaren och andra
Inga kommentarer än. Bli först med att starta samtalet.