Saltykov-huset (Groten-huset) - Universitetet för kultur och konst

Under 1780-talet började den ryska kejserskan Katarina II dela ut mark längs Nevan flod mellan Lebyazjij-kanalen och tjänsteflörigen vid Marmerpalatset till framstående hovmän. Den första tomten (precis bredvid sommarträdgården) gavs till Betskij. År 1784 fördelades nästa tomt mellan palatskajen och Tsaritsyn-ängen till statssekreteraren Pyotr Soymonov; adelsmannen vägrade dock att bebygga den tilldelade marken – uppenbarligen kom gåvan med förpliktelsen att ägaren skulle bygga på den inom fem år, annars skulle tomten tillfalla statskassan. Nästa ägare av marken var köpmannen F. I. Groten, för vilken en herrmansgård uppfördes enligt en ritning av Giacomo Quarenghi, vars exteriör har överlevt till idag med mindre ändringar. Vid utformningen av huset ställde Quarenghi inför en viktig planeringsutmaning - han var tvungen att avgöra vilken sida byggnadens huvudfasad skulle vända sig mot. Den italienske arkitekten bestämde sig för att orientera byggnaden norrut, mot palatskajen, eftersom de andra sidorna var olämpliga för en formell fasad: i söder gränsade Grotens tomt mot den obebyggda Tsaritsyn-ängen och portarna till Betskis hus, och i väster (från dagens Suvorov-torgs sida) låg gränsen till Vorontsovs gods, som senare avyttrade sin mark i området. Byggnaden vände sig mot Tsaritsyn-ängen med två våningar och mot Neva med tre, och den var inhägnad från både floden och ängen. Väster om herrmansgården anlades en trädgård som sträckte sig ända till tjänsteflörigen vid Marrmerpalatset. Den västra fasaden var "blind" - den hade inga fönster eftersom man antog att en annan byggnad skulle uppföras precis intill.

I juli 1790 köpte den framstående Sankt Petersburg-medborgaren Sivers herrgården från Groten för 30 000 rubler - en summa som uppenbarligen översteg kostnaden för byggnation och inredning. I mars 1793 gjorde Sivers en mycket lönsam affär och sålde huset för 82 875 rubler till prinsessan Ekaterina Petrovna Baryatinskaya (född prinsessa Holstein-Beck). Tillsammans med sin make, prins Ivan Sergeyevich Baryatinsky, en framstående rysk diplomat och statsman under Katarinas era, tillhörde familjen de mest adliga i huvudstaden. Tre år senare, 1796, började prinsessan hyra ut lägenheter i huset. Trots annonsen som publicerades den 1 februari i "Sankt Petersburgsbulletin" ("Prinsessan Ekaterina Petrovna Baryatinskayas hus nära Sommarssolvån erbjuds ut i hyra."), var uthyrningsbostäderna i herrgården opopulära bland potentiella hyresgäster på grund av en stadsvidd legend om att herrgården var bebodd av spöket från Peter I och en ung dam, där kejsaren skällde ut henne på mycket tydliga villkor. Annonsen märktes vid hovet, och två dagar senare köpte skattkammaren tillbaka herrgården och gav den som gåva till den framstående ryska statsmannen och fältmarskalken Nikolai Ivanovich Saltykov för hans förtjänster i uppfostran av Katarina II:s älskade barnbarn, storhertig Konstantin Pavlovich.

chefen för det militära kollegiet, Nikolai Saltykov, hade ett något tvetydigt rykte. Vissa ansåg honom vara den ideala hovmannen, medan andra såg honom endast som en intelligent favorit. Det var i hans vård som Katarina anförtrodde tronföljaren Pavel i tio år, och senare storgravarna Alexander och Konstantin. Huset på Palace Embankment fungerade som en materiell uppskattning för uppfostran av Alexander. Från 1812 till 1816 innehade Saltykov posterna som ord HAVE i statsrådet och ministerkommittén. Historiker noterar att det var i hans hus som mötet ägde rum där Kutuzov utsågs till överbefälhavare för den ryska armén 1812. Mellan 1818 och 1823 installerades en praktfull trappa och en huskyrka i huset; ombyggnaden var även kopplad till skapandet av Suvorov-torget enligt Carlo Rossis design: det var då den tidigare blinda västväggen fick en arkitektonisk behandling.

Alexander Suvorov var en frekvent gäst. Under sommaren 1812, i detta hus, i kontoret för presidenten för det militära kollegiet, fältmarskalk Saltykov, utsågs Kutuzov till överbefälhavare för den ryska armén.

Ursprungligen hade byggnaden tre våningar på Neva-sidan och två på sidan av Marsfältet. Eftersom det under byggandet antogs att en annan byggnad förr eller senare skulle byggas precis bredvid på Marblespalats-sidan, hade den västra fasaden inga fönster och vände mot en trädgård som upptog hela ytan fram till tjänstebydan vid Marblespalatset, avskild från Tsaritsyn-ängen och Neva-banken av ett staket. Men 1818, enligt Rossis projekt, skapades Suvorov-torget på trädgårdens plats, och fasaden som vände mot det byggdes om. Mellan 1818 och 1823 byggdes om palatsets praktfulla trappa och entréhall.

Den 10 september 1797 vigde överprästen Pavel Ozereckovsky kyrkan Kristus uppståndelse i huset. I april 1818 flyttades kyrkan till en annan plats på grund av byggnadens rekonstruktion. Efter att arbetet var klart flyttades kyrkan tillbaka till herrgården och vigdes på nytt den 8 april 1823. Kyrkan stängdes 1828.

Många av herrgårdens interiörer har överlevt till dagarna: förhallen, den ståtliga trappan, Den vita salen. På sidan mot Suvorov-torget anslöt en veranda till byggnaden. Under hela 1800-talet försökte Saltykovs ättlingar upprepade gånger renovera huset. Exempelvis ändrades herrgården av Bosse 1843–1844. Bland de interiörer som påverkades fanns Den vita salen. År 1881 utbyggde arkitekten Lorentzen flygeln längs Millionnaya-gatan.

Saltykovs ättlingar hade äganderätt till huset fram till 1917, men de bodde inte där utan hyrde ut det. I 90 år låg utländska ambassader i byggnaden. Från 1829 till 1855 låg den österrikiska ambassaden där, under ledning av greve Ficquelmont. Från 1855 upptog baron Otto Plessen, den danska ambassadören, tredje och fjärde våningen. Från 1863 till 1918 hyrde den brittiska ambassaden byggnaden. Efter att ambassaderna flyttat till Moskva användes byggnaden som lager för konfiskerade möbler och konstverk.

Efter oktoberrevolutionen inhyste byggnaden Institutet för utomskolisk utbildning, och från 1925 öppnade det kommunistiska politiska och pedagogiska institutet vid Krupskajas namn där (senare Leningrads biblioteksinstitut, nu Sankt Petersburgs statliga institut för kultur och konst). Det är förbundet med interna gångar med den angränsande Betsky-huset, som också har tillhört kulturinstitutet sedan 1960-talet.

Mellan 1818 och 1828 hade huset en huskyrka. Många av herrgårdens interiörer har överlevt till idag: entrén, den stora trappan, den vita salen. På sidan mot Suvorovskaja-torget var byggnaden försedd med en veranda. Genom hela 1800-talet försökte Saltykovs ättlingar upprepade gånger renovera huset. Till exempel ändrades herrgården av Bosse 1843–1844. Bland de interiörer som påverkades var den vita salen. År 1881 utbyggde arkitekten Lorentzen flygeln längs Milljonnaja-gatan.

Nära huset har två minnestavlor installerats. Den första placerades 1970–1971 till minne av de anställda vid Kulturakademien som dog i det stora fosterländska kriget. Den andra, daterad från 1760-talet, var en inskription "1767" uthuggen i ett granitblock på fasaden mot Dvorjetskaja-kajen.

Under krigsåren inhyste byggnaden ett sjukhus.

Sources:

https://www.citywalls.ru/house1923.html

https://ru.wikipedia.org/wiki/Дом_Салтыкова