Belgrades fästning eller Kalemegdan

I början av 300-talet f.Kr. invaderade kelterna Balkan, och en keltisk stam kallad scordisci bosatte sig i det nuvarande Belgrads territorium. Deras befästade bosättning kallades Singidunum. Enligt en version betyder namnet "rund stad". Enligt en annan version var detta land vid kelternas ankomst bebott av den thrakiska stammen Sings, efter vilken kelterna namngav den nya staden. Förutom nekropolerna som hittats i Karaburma och Rospi-Čuprija från den perioden finns det ingen annan information om Singidunum under kelternas tid. Enligt arkeologiska utgrävningar låg den keltiska befästningen i området där dagens Karaburma ligger.

Vid basen av murarna i Belgrads fästning upptäcktes rester av romerska castrum-befästningar. Under 100-talet f.Kr. inledde romarna sin framryckning mot de illyriska stammarna och scordisci från Macedoniens territorium. Gaius Scribonius Curio, proconsul i Makedonien, genomförde en kampanj djupt in i halvön och nådde Donau. Lite är känt om erövringen av denna del av Balkan, men under flera år till försökte lokalbefolkningen göra motstånd mot Rom. Makedoniens proconsul, Marcus Licinius Crassus, slog ner motståndet från bastarnae här år 29 f.Kr. Det är inte exakt känt när dessa landområden omvandlades till den romerska provinsen Moesia. Enligt Dio Cassius existerade Moesia som provins redan i början av 100-talet och styrdes vid den tiden av Cecina Severus.

I början av den romerska härskningen bestod Singidunums befästningar av vallar med palisader. Snart byggdes ett castrum, som mätte 560 meter i längd och 350 meter i bredd. Det låg på platsen för dagens Övre staden och en del av Kalemegdan fram till Paris Street.

Singidunum betydelse som ett militärt centrum i regionen ökade under 200-talet när romarna, på grund av invasioner från goter och andra barbarstammar, övergav Dakien och gränsen kom att gå längs Donau. Singidunum blev därmed återigen en fästning vid rikets gräns. Den berömda vägen Via Militaris gick också genom staden, och längs denna byggdes en serie befästningar. Efter delningen av det romerska riket år 395 e.Kr. blev Singidunum en del av det östromerska riket.

Delningen av riket skedde under de stora folkvandringarna. Som en gränsfästning blev Singidunum ett mål för många stammar som invaderade det östromerska riket. Under första hälften av 400-talet motstod staden upprepade gånger belägringar, men år 441 e.Kr. lyckades hunnerna storma den, varpå staden brändes. År 445 e.Kr. lyckades bysantinska (östromerska) trupper återta den, men snart togs den av sarmaterna. År 470 e.Kr. erövrades Singidunum av ostrogoterna. År 488 e.Kr. togs den av gepiderna, men år 504 e.Kr. återerövrade ostrogoterna staden. Några år senare, enligt ett fredsfördrag, lämnade de tillbaka den till Bysans. År 512 e.Kr. beslutade kejsaren att bosätta heruler där för att skydda rikets gräns mot attacker från gepiderna på andra sidan Donau.

Under Justinian I uppfördes mäktiga stenförsvar runt Singidunum. År 584 e.Kr. erövrades och plundrades staden av avarer och slovener, men de lämnade den snart och Singidunum upptogs åter av en bysantinsk garnison. Vid 600-talets slut var staden en bysantinsk utpost under kejsar Mauretius fälttåg mot slovener och avarer. År 602 e.Kr. stormade avarerna åter Singidunum och plundrade den. Runt år 630 bosatte sig serber i dess närhet. Det bör anmärkas att den upprepat förstörda staden hade vid den tiden förlorat sin militära betydelse. Efter det nämns den inte i källorna på mer än två sekler. Först år 878 e.Kr, i ett brev från påven till den bulgariske fursten Vladimir-Michael, nämns staden åter, men redan under sitt slaviska namn Belgrade. Vid den tiden var den en del av det första bulgariska riket. Belgrade intogs från bulgarerna av ungrer, men efter en tid lyckades Bulgarien återerövra staden. År 1018 e.Kr. blev staden en del av Bysans och spelade åter rollen som en viktig gränsfästning för riket.

År 1040 e.Kr. bröt ett antibysantinskt uppror ut i regionen Pomoravlje under ledning av Peter Delyan. Bland de städer rebellerna erövrade var Belgrade, där Delyan utropade sig till barngutsons till den bulgariske tsaren Samuel och utropades till bulgarisk tsar under namnet Peter II. År 1041 e.Kr. slogs upproret ned av bysantinerna. Under 1100- och 1200-talen var staden en scen för stridiga strider mellan Bysans och Ungern. Förutom arméerna från dessa stater plundrades den flera gånger av korsfarare som passerade genom området på väg till det heliga landet.

År 1284 fick Serbiens kung Dragutin regionen Mačva med Belgrad som ett län av sin ungerska kung Ladislaus IV. Han lät aktivt bosätta serber där, och den serbiska ortodoxa kyrkans inflytande i staden växte. Nya byggprojekt genomfördes aktivt. År 1319, bara några år efter Dragutins död, erövrade och förstörde den ungerska armén staden. Under hela 1400-talet var det en gränspost som de ungerska kungarna såg som ett hinder som förhindrade Serbien från att expandera norrut.

Efter turkarnas ankomst till Balkan och slaget vid Kosovofältet överlämnade ungrarna Belgrad till den serbiska despoten Stefan Lazarević, i hopp om att försvara Donau med utländska händer. Han byggde upp staden igen och uppförde mäktiga fortificationer där. Belgrad delades upp i två delar - Övre staden och Nedre staden.

Stefans arvtagare Đurađ (Georg) Branković tvingades återlämna staden till Ungern. Han följde modellen från Belgrad fästning och byggde fortificationer i Smederevo. Samtidigt förlorade Belgrad under ungerskt styre snabbt sin ekonomiska och kulturella roll. Vidare hade den ungerska nationalpolitiken en negativ inverkan - kung Sigismund bosatte ungrar i staden och serber förbjöds att träda in i dess centrala del.

För det osmanska riket var erövringen av Belgrad en viktig uppgift, då fästningen blockerade vägen till Ungern och hindrade turkarna från att föra offensiva kampanjer i den riktningen. År 1440 bel suffered den turkiska armén på 100 000 man under sultan Murad II Belgrad. De misslyckades med att inta staden, men på toppen av Avala, på platsen för den serbiska fortificationen Žrnov, byggde turkarna en fästning och stationerade en stor garnison där, vilken blev en bas för efterföljande attacker mot Belgrad. År 1456 genomförde turkarna ytterligare en misslyckad belägring av staden. Hårda strider fortsatte runt den fram till seklets slut. År 1521 erövrade sultan Suleiman Belgrad.

Efter nederlaget i Wien 1683 började turkarna förlora sina europeiska innehav, och 1688 erövrades staden av österrikarna. De påbörjade omedelbart byggandet av en ny modern fästning ritad av András Kőnig. Två år senare återerövrade den turkiska armén Belgrad. Under belägringen skadades ett av tornen i slottet i den övre staden av en kanonkula. En brand bröt ut i fästningen, vilket fick krutmagasinet att explodera. Mer än tusen personer omkom och Despot Stefans slott förstördes. Efter att ha tagit fästningen fortsatte turkarna bygget av befästningarna enligt Kőnigs ritning, då han gick in i deras tjänst.

Under flera år var staden en turkisk gränsfästning, men 1717 togs den åter av det österrikiska imperiets trupper. Fästningen byggdes upp enligt en modern konstruktion och befästningarna omgav hela staden. Under österrikiskt styre upplevde Belgrad en kortvarig blomstringstid. Många nya byggnader reses och handeln blomstrade. Bland invånarna fanns många ungrar, tyskar, fransmän, tjecker och andra. Som ett resultat av ett annat krig mot Turkiet tvingades Österrike avträda Belgrad efter fredsfördraget som undertecknades där 1739. Den turkiska garnisonen rev de yttre befästningarna, kasernerna och andra byggnader som uppförts av österrikarna. Flera kristna kyrkor gjordes om till moskéer.

Under ett annat krig mot det Osmanska riket erövrade österrikarna staden 1789 men lämnade den efter att ha undertecknat Systova-fördraget. Samtidigt var Belgrad stängt för janitsjarerna, som hade förbud att besöka staden. Efter Mustapha Pashas död 1801 lyckades janitsjarerna ta makten i staden och dess omgivningar. Deras laglöshet och terror ledde till det första serbiska upproret.

Upproret som började 1804 hade bland sina mål befrielsen av Belgrad. 1807 lyckades den serbiska armén under ledning av Karađorđe inta staden. Upproriskannen fann den i dåligt skick; staden var i förfall och många byggnader var helt eller delvis förstörda. Karađorđe utropade Belgrad till landets huvudstad och påbörjade dess restaurering. Huvudstadens utveckling avbröts av upprorets nederlag 1813. Den turkiska garnisonen som ockuperade Belgrad genomförde förtryck, vilket ledde till det andra serbiska upproret som började 1815. Dess ledare Miloš Obrenović lyckades med ryskt stöd uppnå autonomi för Serbien inom Osmanska riket.

Den 19 april 1867 lämnade den turkiska garnisonen Belgrad efter långa förhandlingar, och staden blev återigen Serbiens huvudstad. Från det ögonblicket förlorade fästningen sin militära betydelse. Under första världskriget förstördes alla byggnader inuti befästningarna, och murar och torn skadades allvarligt. Efter andra världskriget förvandlades fästningen till en turistattraktion och en rekreationsyta för Belgrads invånare. Idag hålls kulturella och sportevenemang regelbundet på dess område och i den intilliggande Kalemegdan-parken.

Källor:

https://ru.wikipedia.org/wiki/Калемегдан