Golubac Fortress (Iron Gates)

Medeltida Golubac byggdes på resterna av en äldre romersk befästning. Från 803 till 1018 tillhörde detta territorium det första bulgariska riket, sedan det bysantinska riket fram till 1193, och det andra bulgariska riket fram till 1257. Dess goda strategiska läge erkändes av medeltida byggmästare, som använde fundamenten från gamla befästningar för att bygga nya fort. Det konstruerades på Donaubanken vid själva ingången till Đerdap-ravinen, på klipporna vid Radan Hill. På denna plats stod den romerska fortifikationen Vico Cuppe, och under medeltiden byggdes här en ny befästning som en militär fästning för närstrid och ett viktigt strategiskt fäste. Baserat på historiska, arkitektoniska och arkeologiska data tros staden ha grundats under andra hälften av 1200-talet till början av 1300-talet och byggts av serberna. Över tid förändrades fortets huvudsakliga utseende då det upprepade gånger utökades och anpassades efter artilleriets behov, men det fick sin nuvarande form i slutet av 1400-talet.

Golubac nämns första gången i ungerska källor daterade till 1335, 1337 och 1342. Enligt dessa källor var fortet förknippat med den ungerske kungen Louis I. Det är dock okänt när och av vem det byggdes, men dess grund, det vill säga ”Övre staden”, byggdes av en serber, det vill säga en ortodox adelsman, vilket bevisas av det ortodoxa kapellet i det fjärde tornet.

I slutet av 1400-talet erövrade det osmanska riket stora delar av Balkan och närmade sig de södra gränserna av Kungariket Ungern. Efter slaget vid Kosovofältet (1389) började osmanerna även hota Serbien. Därför ingick den serbiske despoten Stefan Lazarević 1426 ett avtal med den ungerske kungen Sigismund av Luxemburg: befästningarna i Belgrad och Golubac skulle överlämnas till Ungern i utbyte mot skydd av Serbien och att ungrerna erkände Georg Branković som Stefans efterföljare. Enligt fördraget från 1426 skulle staden överlämnas till ungrarna efter despotens död (Stefan dog 1427) tillsammans med Belgrad. Av okända skäl överlämnade dock stadens befälhavare, hertig Jeremia, den till turkarna. På grund av Golubac fästnings strategiska läge ville Sigismund inte acceptera att den överlämnades till turkarna. Under vintern 1427 byggde han fästningen Laslovar (nuvarande Colonia, Rumänien) på den motsatta sidan av Donau från Golubac. Denna fästning blev basen för kampanjen mot osmanerna. När invasionen började hade Sigismund omkring 15 000 - 20 000 soldater. Sigismunds armé inkluderade även litauiska och valachiska hjälpregementen under befäl av Zawisza Czarny och Dan II av Valachien.

I slutet av april anföll kristna styrkor Golubac. För första gången i den ungerska militärhistorien använde den ungerska armén artilleri i en militär konflikt. Soldater besköt fästningen med kanoner från Donauflottan och från murarna i Laslovar. De osmanska försvararna i Golubac gjorde modigt motstånd, men beskjutningen skadade murarna. Sigismund planerade en stormning, men i det ögonblicket anlände en betydande osmansk armé lett personligen av Murad II. Sigismund beslutade att undvika strid och föreslog en vapenvila: kristnarna upphörde sina attacker och började retirera.

Men när den kristna armén började korsa Donau bröt osmanerna, som vanligt, freden och lanserade ett plötsligt anfall. Under tillbakadrajandet dödades Sigismunds personliga livvakter0 komendant István Rozgonyi och befälhavaren för den litauiska kontingenten Zawisza Czarny, som täckte tillbakadrajandet för ungerska och valachiska trupper. Under belägringen av fästningen 1428 dog den polska riddaren, diplomaten och hjälten i Henryk Sienkiewiczs romaner "De teutoniska riddarna" och Andrzej Sapkowskis "Dårens torn", Zawisza Czarny, som anses vara en modell för riddarisk ära. Zawisza Czarny är för polacker vad Jelja Muromets är för ryssar.

Fram till 1900-talet styrdes Golubac av turkarna. Under en tid hölls det av österrikarna (1688-1690) och serbiska rebeller under Kočina Krajina och det första serbiska upproret. Serberna återtog Golubac under det andra serbiska upproret. Trots detta överlämnades staden Golubac slutligen till serbisk administration först 1868. Vid den tiden lämnade den turkiska garnisonen staden 1867 tillsammans med flera andra serbiska städer, som då överlämnades till den serbiska prinsen Mihailo Obrenović.

Golubacs geometri är oregelbunden; den är konsekvent integrerad i terrängens konfiguration. Fästningen, uthuggen i klippan, utgör utan tvekan ett av de svåraste hindren för fiendliga invasioner från norr. De högsta punkterna på fortificationerna, de östra och södra, var svåra att nå på grund av den steniga terrängen, och den lättaste åtkomsten var från den västra sidan. Väggar och torn var sammankopplade, och från varje torn kunde man nå försvarsmuren. Golubac var skyddat av nio huvudsakligen kvadratiska torn. Framför den lägsta delen av befästningen fanns en vattengrav, över vilken en bro ledde genom porten in i staden. Staden hade inre och yttre befästningar.

Golubac är byggt i en solfjädersform och består av tre delar: stadens främre, bakre och övre del (med citadellen). Totalt består den av 10 (9+1) torn och två stora portar. Senare förstärktes tornen av turkarna, omgjordes till artilleritorn, och ytterligare ett torn lades till omkring 1480. Framför staden finns den främre muren, som bildar den yttre muren till vallgraven, vilken troligen var fylld med vatten och ansluten till Donau. Staden var förbinden med en tung kedja till Baba Kai-klippan (som fortfarande sticker upp ur vattnet mitt i Donau), vilket gav full kontroll över både land- och flodtrafik genom Đerdap-klyftan. Framför fästningen låg en civilbosättning, varav endast några delvis utforskade byggnader återstår idag.

Den främre staden består av en övre och en nedre del, åtskilda av en mur. Ingången är i den nedre delen, bevakad av två artilleritorn. I stadens ände finns det sista tornet, tillagt av turkarna som ett lågt artilleritorn. Det kontrollerar passagen genom Donau och tillträdet till stadens hamn; det är förbindet till den huvudsakliga fästningen med en låg mur. Mittemot ingången fanns transportportar som ledde till den bakre staden. På muren som skiljer den övre delen från den nedre finns portar genom vilka man kan träda in i den övre staden.

Den bakre staden är åtskild från den övre staden av en mur och en vass klippa på 3 till 4 meter höjd. Ingången till den övre staden är genom portar, varifrån en väg löper parallellt med muren till citadellens entré.

Under denna väg ligger flera byggnader, mellan vilka en stig leder ner genom portar till tornen och muren ovanför den bakre staden. I berget där tornet står har en reservoar huggits ut, som fylldes med regnvatten. På muren mellan tornet och portarna finns en utstickande terrass.

Citadellen har i sig en rektangulär, nästan kvadratisk bas, genom vilken en stig löper mellan yttermuren och berget där tornet står, mot den sista fästningen – donjoncitadellen. Den sista delen av stigen, som är mindre än en meter bred, avgränsas av vassa klippor som på ena sidan faller ner i citadellen ca 5-6 meter nedåt, och på den andra sidan faller flera tiotals meter nedåt, nästan ner till Donau-nivå. En konstant vind som blåser genom ravinen ger denna passage en speciell karaktär.

Tornen i fästningen har trägolv och trappor inomhus, medan trapporna som leder upp till dem är av sten. Trappstegens bredd är mindre än 60 centimeter. Hälften av tornen är av sten på alla sidor; resten är av sten på tre sidor, med den fjärde sidan vänd inåt utan sten. Donjonen har en oktogonal bas, varifrån en rund topp reser sig med en kvadratisk interiör i mitten. Ingången är genom en dörr som leder till en terrass skyddad av konsoler, varifrån man går in i tornets runda del. Stentrappor leder runt den kvadratiska interiören upp till toppen.

Många legender omger fästningen, varav den mest populära lyder:

Enligt en legend fick fästningen namnet Golubac (Duvstaden) efter den bysantinska prinsessan Helena, som hölls fången i det huvudsakliga tornet. För att lindra hennes lidande och ensamhet började prinsessan mata duvor, vilka tjänade som hennes budbärare, vilket gav staden dess namn.

Enligt en annan legend giftes en vacker serbisk prinsessa med en hänsynslös turkisk pasha som befullmaktiade fortet. Prinsessan var hemligt kär i en ung man från en närliggande by. På grund av detta svek fängslade pashan prinsessan i det högsta tornet. Prinsessans enda vänner i cellen var duvorna som hon matade i fönstret. En morgon bestämde sig turken för att avsluta allt. Han tog ut henne ur källaren, satte henne i en båt och rodade till en klippa mitt i floden. Han lämnade henne i bojor vid stenen och skrek "Baba kai!", vilket betyder "Ångra dig!". Han lovade att föra henne tillbaka till Golubac om hon blev en trogen hustru. Prinsessan ångrade sig inte. Hon förblev bunden vid klippan, och duvorna tog med mat till henne. Fiskare säger att prinsessans ande fortfarande flyger över vattenytan, och att duvorna alltid kommer med mat till klippan som kallas Baba Kai.

Det finns även berättelser som hävdar att staden fick sitt namn efter formen på dess torn, vilka liknar duvor på klippan. Andra legender säger att vilda duvor boade på klipporna, och att fortet fick sitt namn efter dem.

Omedelbart efter första världskriget anlades huvudvägen genom klippan där fortet står, den passerade direkt genom fortet och använde både fortets vagnportar.

Huvudportarna rivs; denna väg är den kortaste förbindelsen mellan Serbien och de östra delarna av Balkanhalvön, så tunga lastbilar passerade ofta genom fortet och lyckades knappt ta sig igenom portarna. Precis före fortets rekonstruktion byggdes en ny tunnel 20–30 meter utanför fortet, och den befintliga stängdes av för trafiken.

Med byggandet av vattenkraftverket på Donau steg dess vattennivå nära Golubac, vilket ledde till att de lägsta delarna av staden översvämmades. Under år med svår torka, eller när vattenkraftverket släpper ut stora mängder vatten på grund av översvämningsvågor, kan man ta sig in i en byggnad djupt inne i staden med båt, medan båtar vid normala vattennivåer knappt kan passera genom byggnadens valvformade rester. De nedsänkta delarna av murarna, tillsammans med det tionde tornet, erbjuder stora möjligheter för hängivna fiskentusiaster som alltid hittas i fästningens lägsta delar.

Tack vare sin historiska betydelse och sitt exceptionella arkitektoniska värde förklarades Golubac-fästningen till ett monument av exceptionell betydelse 1979. Vetenskaplig forskning och konserveringsarbete påbörjades 1969 och avslutades 1987 på grund av bristande finansiering.

I början av 2000-talet var alla delar av befästningen ovanför vägen, inklusive vallgraven, helt igenvuxna med nässlor, hallon, björnbär och liknande vegetation, vilket gjorde det praktiskt taget omöjligt att förflytta sig längs de övre delarna av befästningen utom via en liten smal stig som ledde till Donjon-tornen. Våren 2005 vidtogs åtgärder för att röja bort denna vegetation från vallgravarna och förorten. En renoverad fontän restes i vallgraven (tidigare dold av hög vegetation) till ära för den polske riddaren Zawisza Czarny.

År 2012 påbörjades ett projekt för att återupplivera fästningen, inom vilket en förbigående väg och en tunnel byggdes.

Källor:

https://en.wikipedia.org/wiki/Golubac_Fortress

https://sr.wikipedia.org/wiki/Голубачки_град

https://resolbi.ru/krepost-golubats-golubachka-serbia/