Vršac-fortifiket i Serbien från 1400-talet, vars ruiner reser sig på 399 meters höjd över havet på Vršac-banken ovanför staden.
Det tros att komplexet byggdes på order av Đurađ Branković efter Smederevos fall. Den bäst bevarade delen av fortifiket är donjontornet, men rester av fortifikets vallar, ett palats och ett halvcirkelformat torn har hittats och senare återställts. Under arkeologiska utgrävningar i slutet av 1900-talet upptäcktes ett stort antal fynd.
Tornet blev ofta föremål för erövringar och förstörelse, särskilt under 1500- och 1700-talen, så omfattande restaurerings- och rekonstruktionsarbeten utfördes i slutet av 1900-talet och början av 2000-talet. Donjonen, delar av fortifikets vallar och tornen byggdes upp och restaurerades.
Fästningen har en avlång form som följer platåns form på kullens topp, den är 18 meter bred och 46 meter lång. Donjonen har en rektangulär bas med en ingång högst upp, tillgänglig via en stege som enkelt kunde döljas eller brännas i händelse av fara. Dess höjd är ungefär 20 meter med fyra våningar, där den sista - vilket går att avgöra genom resterna av öppna spisar och eldstäder - användes som bostad. Det antas att hela fortet byggdes efter Smederevos fall 1439 för att skydda dess ägodelar i dagens Vojvodina-territorium. Detta bekräftas av arkitektoniska likheter mellan Vršac och staden Smederevo, det vill säga befästningen vid Manasija-klostret. Enligt andra källor fanns det före denna tid en befästning i detta område som nämns i källor från första hälften av 1200-talet under namnet Erd Šomlo eller helt enkelt Šomlo, men dess exakta plats har ännu inte bekräftats med säkerhet, då även Banat-regionen, som nu ligger i Rumänien, nämns som en möjlig plats utöver dagens Vršac.
Vršac nämns för första gången i källor 1427 i ett brev från kung Sigismund (1387–1439) under namnet Podvršač, vilket tyder på att bosättningen låg under toppen, där fortet möjligen också stod. Det är dock mest trovärdigt att fortet, vars rester idag finns på toppen av Vršac-kullen, med största sannolikhet byggdes efter Smederevos fall 1439. År 1456 eröhrades det av osmanerna under deras anfall mot Smederevo och Belgrad, men det höll sig inte länge.
Osmanerna intog fortet och dess omgivningar 1552 och höll det fram till 1716, då det blev en del av det österrikiska imperiet. Under osmanernas styre inträffade det stora Banat-upproret 1594, lett av lokala serber och rumäner, under vilket Vršac bland annat befriades.
Upproret i sig slogs ner brutalt, men en legendarisk händelse under det osmanska belägringen av staden finns nedtecknad - då den osmanske aghan utmanade den serbiska hertigen Janko Lugosani, kallad Halabura, som försvarade fästningen, på en duell. Han kom ut för att möta honom på slagfältet och besegrade honom, och denna händelse blev också en del av stadsvapnet för Vršac, där en hand med ett svärd och huvudet på en avhuggen turk är synligt ovanför tornet.
Österrikarna tog kontroll över staden 1716, och samma år blev den en del av Tamiš Banat, baserat i Timișoara, och 1718 blev den centrum för distriktet Vršac. Det är troligt att fästningen förlorade sitt strategiska värde vid denna tid och övergavs, då det inte finns några tecken på att den ombyggts till en artillerifästning, som skedde med fästningarna i Belgrad eller Petrovaradin.
Restaurerings- och rekonstruktionsarbeten på tornet utfördes 1984, och från 1993 till 1997 påbörjades systematiska arkeologiska utgrävningar av hela platsen, under vilka rester av ett kraftigt runt torn mitt emot det som bevarats idag upptäcktes. Tornet i sig och resterna av fästningen skadades under NATOs aggression mot FRY som ett resultat av missilmen som träffade en telekommunikationssändare i närheten, utförda den 30 april och 12 maj 1999.
Under intensiv arkeologisk forskning upptäcktes många delar av slottet, inklusive vallarna, vilka är mest imponerande på södra och norra sidan. Södra vallen sträcker sig längs kanten av platåberget från donjonen till det halvcirkelformade tornet. Den består av fyra segment som troligen byggdes separat, vilket framgår av deras ojämna längd. Den är byggd av kluven och sprängsten, gnejs, oregelbundet formad, i kalkbruk, bevarad på en höjd av 1 till 1,60 meter. Den är främst polygonformad. Den centrala delen av vallen innehåller en sexkantig öppning som går igenom hela väggens bredd. Öppningen användes troligen för att dränera атмосферiskt vatten från slottets västra borggård. I den västra delen av slottet finns en rektangulär nisch bildad av fyra stenplattor, som troligen hade ett flerfunktionellt användningsområde.
Den ursprungliga höjden på denna vall kan endast fastställas i dess östra del, medan det på grund av bevarandegraden är omöjligt för den västra delen. Det bevarade spåret av fästningens vallar på utsidan av donjontornet är 1,90 meter brett, vilket tyder på att höjden på fästningens vallar i den östra delen var omkring 11 meter. Den västra delen av fästningens vallar är något smalare, så den tros ha varit omkring 8 meter. Höjden och styrkan på den östra vallen tillskrivs närheten till donjontornet, vid basen av vilket fanns adelns palats och stora cisterner.
På grund av anslutningen mellan de smalare och bredare vallarna antas vallen ha byggts i två stadier. Bredden på gångvägen på vallen minskade med 0,80 meter på grund av lutningen, vilket var otillräckligt för försvarsmakten att kunna röra sig säkert och framför allt snabbt. Gångvägen var troligen täckt av en sadeltaksvall.
Slottets sydvästra hörn har till största del en regelbunden kvadratisk form med en bevarad höjd på 2,60 meter. Det är byggt av oregelbunden sprängsten med kalkbruk. Utifrån dess position tros denna del av slottet ha fungerat som en avsats för trätrappor som ledde fram till gångvägen.
Den norra vallmuren sträcker sig i en rak linje från donjonen till det halvcirkelformade tornet; dess östra del är helt förstörd. Vallmuren är byggd av krossad och kluven oregelbundet formad sten i kalkbruk, med en genomsnittshöjd på 1,60 meter. Den norra vallmurens längd är densamma som den södra. Dåligt bevarade spår tyder på att vallmuren var omkring 8 meter hög längs hela sin längd, med en gångväg längs den, utökad med ett utstickande trätak. Baserat på placeringen av strukturer inuti vallmuren och möjliga tillfartsvägar till platsen, drog man slutsatsen att huvudentrén satt i denna del av vallmuren, vilken förstördes ner till grunden. Resterna bevarade på berget tyder på att entrén var omkring 3 meter bred, välvd, med en massiv dubbel trädörr.
Förstörningen av den norra vallmurens östra del är med största sannolikhet kopplad till freden i Karlowitz 1699, då Habsburgmonarkin fick hela Ungern utom Banat. En av punkterna i överenskommelsen var kravet på att förstöra alla fort utom Timișoara och Arad. Förstörelsen utfördes troligen under sommaren 1701 under ledning av greve Wolfgang von Quelling.
Den östra vallmuren består av två delar, cirka 1,90 meter breda. Båda delarna ansluter till donjontornets södra och norra murar. Vallmurarna byggdes samtidigt, vilket bevisas av deras anslutning till tornmurarna.
Den inre vallen är uppdelad av en 18,20 meter lång mur i östra och västra innergårdar. I den centrala delen är en mur på cirka 2 meter höjd bevarad, och i de södra och norra delarna finns rester av murar på cirka 0,70 meter höjd. Delningen fungerade inte bara som avgränsning utan spelade även en roll i att skydda donjontornet. I den södra delen av denna avgränsning upptäcktes en murad passage som förbinder den östra och västra innergården. Passagen var bårdavad och byggd av massiva, korrekt huggna sandstensblock. Det är mest troligt att passagen murades igen efter 1552, när slottet kom under turkiskt styre. Turkarna använde endast donjonen och den östra innergården, medan den västra delen bestod av ruiner som inte var lämpliga för användning.
Ändarna av den västra delningen är anslutna till delar av den södra och norra vallen, vilket tyder på att de byggdes samtidigt. Det antas därför att donjontornet med palatset och cisternen, samt den östra delen av slottet, byggdes i en fas, och att den västra delen av slottet med det halvcirkelformade tornet sedan reste uppes, vilket gav slottet dess karaktäristiska utseende.
Donjontornet är inbyggt i den centrala delen av den östra vallen. Det syns från alla håll, vilket tyder på vikten av god överblick och kontroll över omgivningen, något som ägarna av Vršac slott hade. Tornet har en rektangulär form med en höjd på 19,85 meter. Det är byggt av massiva stenblock som skickligt integrerats i tornets västra vägg. Tornets bas förstärktes ytterligare med sluttningar på tre sidor. Sluttningen saknas endast på den västra sidan.
Murarna, som har en genomsnittlig tjocklek på 2,50 meter, är byggda av pressad eller kluven gnejs, en lokal sten, med kalkbruk. Endast block av sten av högre kvalitet bearbetades med formade kanter. Murytorna var polerade och helt täckta med grovkornig kalkputs. På så sätt skyddas stenen av lägre kvalitet mot väderförhållanden och därmed från skador.
Ojämnt placerade öppningar kan märkas i tornets murar, gjorda av defensiva skäl. Den östra muren har varken öppningar eller skottgluggar. Det största antalet öppningar finns i tornets västra mur. Den norra muren har två skottgluggar, medan den södra muren endast har en machikulation.
Det inre utrymmet är uppdelat i tre våningar, mellan vilka det finns trästrukturer mellan våningsplanen. Förbindelse mellan våningarna var möjlig via trätrappor som gick genom öppningar i golven.
Källor:
https://sr.wikipedia.org/wiki/Вршачка_кула#
Skriven av Jermaine
Diskutera detta med författaren och andra
Inga kommentarer än. Bli först med att starta samtalet.