Jugendstilarkitekturen är förknippad med ett av de mest levande kapitlen i historien om förortsbebyggelse i Sankt Petersburg i början av 1900-talet. Ett utmärkande drag för stilen var stiliseringen av motiv från nordisk folkarkitektur och medeltiden. Stationahuset Dudergof uppfördes 1899 baserat på en design av arkitekten Semyon Nikolaevich Lazorev-Stanishev. Låt oss undersöka det ur ett arkitektoniskt perspektiv. Omedelbart vill man notera byggnadens ovanliga form, dess asymmetri – tre volymer av olika storlekar sammanFogade. Denna asymmetri demonstrerar tydligt dess koppling till Jugendstil. Ett av de utmärkande dragen för nordisk Jugendstil är variationen i fönsterformer och storlekar.
Fönstren är strikt rektangulära och lakoniska. Deras storlekar varierar från de smala på den centrala "tornet" till de bredare på de intilliggande volymerna. Fönstrens stränghet och enkelhet betonas av de mellanliggande pelarna med kontrasterande infällningar av ljusgula glasstenar, omgivna av vit puts.
Sockeln i sten och, utan tvekan, elementet känt som "krönet", som starkt påminner om krönet på en forntida fästning eller Kremlväggen, separerar visuellt första våningen från resten av strukturen genom färg och volym mot den röda tegelbakgrunden.
Andra våningen är en kombination av halvcirkelformade öppningar, betonade av kontrasterande ljusgula rundade valv mot strikta rektangulära mellanpostar. Låt oss sedan rikta uppmärksamheten mot byggnadens centrala del, "tornet". Utan tvekan är detta den del arkitekten framhävt mest tydligt. Böjda fönsteröppningar inramade av flödande rundade valv, fasader som påminner om "terem-element" med halvsulber och pilastrar av strukturerat material. Ovanför finns ett runt fönster med färgat glas och texturerad inramning, likt fönstren på andra våningen, något indraget i fasaden. Hela kompositionen på fasadens plattformssida betonas av en enorm båge av kontrasterande färg och texturerade insatsbitar på den släta ytan av rött tegel, accentuerad av kreneler i ljust glaserat tegel. Jag vill dra er uppmärksamhet till fönstrens facettering, särskilt på andra våningen av den centrala volymen. Mycket eleganta fönsterramar, utförda som smala valv inom volymen av ett stort bågformat fönster. Detta är en av Art Nouveaus principer – naturlig ljusmättnad av interiöra utrymmen. Solen, som leker och reflekteras i det lilla mosaikglaset, skapar en regnbågseffekt och sprider ljusa solstrålar i rummet och mättar det med ljus. Låt oss nu gå vidare till avslutningen. Art Nouveau kännetecknas av användningen av naturliga material i byggnadens ytor. Sockeln består av grovt bearbetade skivor av kalkstenstuff – Pudost-sten.
Byggnadens huvudvolym är uppförd i rött tegel. Det kontrasterar mot det gula glaserade teglet och det vita strukturerade putset. Byggnadens övre del är ett genombrutet hantverk i trä och metall. Det kan verka som att materialen är mycket olika, men låt oss se på byggnaden som en helhet. Övergången från massiv sten, sedan tegel, till trä med utskärningar och genombrutna metallelement – spiror, staket, gavlar, huvar – är en avsiktligt kontrasterande sammanställning som förvandlar konstruktionsmaterial till ett konstnärligt yttre. Låt oss uppmärksamma takets pittoreska silhuett med vindskyr, skorstenar och galler. Skorstenspiporna är omformade till estetiskt fulländade delar av helheten. Skorstenarnas höjd förstärks avsiktligt av en tältformad huv med spira – vi ser förvandlingen av en funktionell funktion till en konstnärlig struktur. Gallren är dekorerade med ett geometriskt mönster i form av trianglar och romber med små huvar.
En annan detalj som arkitekten har använt är den upprepade användningen av triangelformen – i verandan, i utformningen av vindskyerna och i taket. Denna geometriska figur pekar i sig själv uppåt, och utskärningarna fyller dess volym med luft och energi, och denna uppåtgående strävan förstärks ytterligare av spiror och spetsiga huvar på skorstenar med gavlar. Byggnaden är lätt; den tycks flyta. Den är behaglig att se på.
Vissa dekorativa element i byggnaden - stuckaturrosetter, medaljonger, pilastrar - är karaktäristiska för tidigare arkitektoniska epoker. Men detta är ett särdrag för Sankt Petersburg jugendstil - kombinationen av gamla arkitektoniska element med nya trender. Fasaddekorationen inkluderar även rustik, listverk; snidade träkorniser, fyra snidade verandan i rysk terem-stil, och mer.
Lite om den inre utformningen: golvet var täckt med Metlakh-kakel - ett mosaikgolv. Dessutom hade stationsbyggnaden minst två typer av kakel. Den första - bitar av vit och grå smalti i form av en blomma (som kan ses i Dudergofs museum) och den andra, enklare - tvåfärgade romber, troligen för serviceutrymmen. För närvarande sägs små fragment av detta kakelgolv fortfarande finnas kvar i stationsbyggnaden. Den första typen revs ut och kastades hänsynslöst i diken nära stationen.
Självfallet fanns spisar inomhus (inte troligt att det var eldstäder), vilket är traditionellt för stationslokaler. När man talar om stationsbyggnaden kan man inte låta bli att nämna byggnaderna omkring den och, naturligtvis, den naturliga omgivningen. Hela komplexet av stationsbyggnader - buffet, skärmtak, verandor - utfördes med stor elegans i en enhetlig romantisk stil och ser fantastiskt ut mot bakgrunden av kullen, vilket berikar landskapet.
Idag är komplexet av snidade stationsbyggnader, den träinredda interiören i själva stationen och metalldekorationerna på taket helt förlorade. Nu är det en massiv, sliten byggnad "med spår av forntida skönhet". Ja, den tidigare skönheten kan fortfarande anas, stilen syns fortfarande. Men Metlakh-kaklet ersätts redan av ansiktslösa billiga ersättningsprodukter.
Sources:
https://vk.com/@lermontova26-dudergof-zdanie-stancii-severnyi-modern
Elena Kurylyova
https://www.citywalls.ru/house22864.html
Skriven av Jermaine
Diskutera detta med författaren och andra
Inga kommentarer än. Bli först med att starta samtalet.