Kyrkan till minnes av den heliga martyrdrottningen Alexandra

Överraskande nog förblev Babigon-höjderna, trots sin pittoreska karaktär, länge i skymsen för de praktfulla ägarna av Peterhof. Det var svårt att konkurrera med vattenspelerna i Nedre parken, vars prakt inramades av Finska viken.

Precis som med Peterhof i stort var det kejsar Nikolaj I som förändrade inställningen till Peterhofs södra omgivningar. Det var under hans tid som den kejserliga residensens prakt började sträcka sig söderut mot Babigon-höjderna, vilket skapade Meadow Park med sina många autentiska byggnader. Byn som omgavde Babigon-höjderna, belägna på palatsmark, fick nya namn härledda från de kungliga barnens smeknamn. Det verkade som om allt här bar spår av suveränens omsorg om sina bönder. Bondstugor byggdes på palatskassan och utgjorde rikt dekorerade strukturer i pseudorysk stil. Med tiden började dock bristen på en andlig dominerande punkt i området kännas.

Enligt legenden som bevarats av de äldre generationerna, beslutade kejsar Nikolaj I, när han en gång passerade Babigon, att bygga en kyrka här som en plats för att främja pastoral omsorg för de "verbala fåren". Ärendet sköttes inte utan dröjsmål: i april 1851 gavs order om att bygga kyrkan; i juni godkändes Stakenschneiders projekt; och den 11 augusti genomfördes den högtidliga grundstenen för det nya templet tillägnat den heliga drottningen Alexandra - den himmelska beskyddaren för kejsarinnan Alexandra Feodorovna. Vid grundstenen placerades guld- och silvermynt präglade 1851 i en stenkopp: 20 guldimperier, silvermynt inklusive 50 rubel, 30 halva rubel, 80 kvartaler och 100 mynt på två grivnik, grivnik och fem kopek vardera. Kärlet förseglades med en förgylld platta med inskriptionen: "På order av kejsar Nikolaj I, lades en kyrka i Babigon, nära Peterhof, i namnet av den heliga trofasta drottningen Alexandra, år 1851, augusti 11." En sten som hämtats särskilt från Palestina, från bredden av Jordanfloden, bäddades in i kyrkans grundmura.

Den högtidliga grundstenen för kyrkan genomfördes i närvaro av kejsaren, den upphöjda familjen, talrika medlemmar av följet, invånare från Peterhof och bönder från närliggande byar. Nikolaj I, som lade grundstenen, sade med tårar i ögonen: "Jag tackar Herren för att han lät mig lägga grunden till detta tempel; Gud vet om jag kommer att leva för att se det färdigställt." Och senare, som om han förutsåg sitt nära slut, uppmuntrade Nikolaj I byggarna, i önskan om att få bevittna vigseln av det nya templet. Med blick framåt bör det noteras att kejsarens önskan, som gjorde så mycket för Peterhof, gick i uppfyllande: templet vigdes i augusti 1854, och sex månader senare avled Nikolaj I.

Byggandet av templet gick mycket snabbt. Byggnaden restes i slutet av 1852, och slutfinishen färdigställdes i augusti 1854. Den 31 augusti 1854 ägde den högtidliga vägningen rum i närvaro av Nikolaj I och medlemmar av den kungliga familjen.

Interiören i Alexandrovskjakyrkan innehöll många relikvier. För det första fick kyrkan en träskuren ikonostas, som tidigare funnits i Peter den stores palats i Dubki på den norra stranden av Finlandska viken, varifrån den flyttats till Eremitaget. Sammansättningen av kyrkoartiklarna var också anmärkningsvärd; vissa var gjorda av ädelstenar och silver enligt originaldesigner. Till exempel tillverkades pyxen med en relikvglobal i form av en sockel med åtta kolonner av röd sibirisk jaspis av mästare vid fasettslipningsfabriken i Jekaterinburg. Vissa föremål för kyrkan var gjorda av rent silver, inklusive en vas med en inskription som skickades 1853 av vicenalten för Kaukasus från den första silverbarren som smältes vid Alagir-verket. Senare inkluderade kyrkans skattkammare även föremål från begravningen av Nikolaj I, samt föremål som tillhörde kejsarinnan Alexandra Fjodorovna. En obestridlig dekoration i kyrkan var en vacker ljuskrona i brons prydd med kristallutsmyckningar.

Den färdigbyggda kyrkan kunde rymma upp till femhundra församlingsmedlemmar och tjänade som sockenkyrka för invånarna i de omkringliggande byarna. Området runt kyrkan var anlagt. Bredvid kyrkan låg prästens hus, med ett badhus och en trädgård; kyrkvaktmästarens hus; och en träbyggnad för bakaren av prosphora. Bakom dem reste sig ett vakthus i trä för kyrkans vaktmän. I närheten fanns ett mottagningsrum för att ge första hjälpen till sjuka bönder. Kyrkans prästerskap ansvarade även för att lära ut läskunnighet till bondbarn i kyrkans landsbygdsskola som låg nära templet.

Tillsammans med kyrkan byggdes fyra stenhus symmetriskt mittemot den i byn Kostino, varav tre beboddes av prästerskap och det fjärde var en skola.

Den grundades av Nikolaj I den 17 januari 1855 för att lära bondbarn läskunnighet och Guds lag, där en av kyrkans präster utsågs till lärare för dessa ändamål.

Med sin imponerande kapacitet var Alexandrovskaja-kyrkan samtidigt mysig och pittoresk. Kanske var det därför att den, även efter Nikolaj I:s död, förblev favoritplatsen för bön för hans fru, kejsarinnan Alexandra Feodorovna, som besökte den varje år. Hon höll fast vid denna vana fram till sin sista sommar vistelse i Peterhof 1860, och förblev uppmärksam på kyrkans och församlingens behov.

Den sista ryska kejsarinnan Alexandra Feodorovna, hustrun till kejsar Nikolaj II, älskade också att besöka kyrkan i Babigon och bad där årligen under sina vistelser i Peterhof. Så i juni 1914, under sin sista sommarsäsong i Peterhof, besökte hon kyrkan två gånger med sin vän, hovfrun Anna Vyroubova, där en särskild gudstjänst hölls för kejsarinnan vid varje tillfälle. Vid den tiden kunde ingen ha tänkt sig de förändringar som skulle ske i landets och kyrkans öde.

Revolutionens stormar nådde snabbt de ortodoxa helgedomarna. Genom dekret den 20 januari 1918 berövades kyrkan inte bara egendom och inkomstkällor utan även sin status som juridisk person. All kyrkoegendom överfördes till den direkta kontrollen av lokala sovjeter, som i sin tur överlät den - enligt inventarlistor - till fritt bruk för församlingsmedlemmar som uppgick till minst 20 personer under särskilt upprättade kontrakt. Enligt detta dokument tog de ”tjugo” ansvar för kyrkobyggnaden och kyrkoattributen, och fick rätten att bjuda in präster. I praktiken blev de ”tjugo” den verkställande och administrativa myndigheten i frågor som rörde församlingens ekonomiska verksamhet.

Den 3 april 1922 accepterade kyrkans ”tjugo”, som bildats bland församlingsmedlemmarna, under kontrakt från Peterhof-distriktets verkställande kommitté för rådet för arbetare, bönder och röda arméns deputerade, obestämt och fritt bruk av ”den Alexandrovska kyrkan belägen i byn Babigon med liturgiska föremål, enligt en särskilt certifierad inventarlista”.

Vid ett församlingsmöte i slutet av 1924 tilldelades prästen, fader Nikolai Posunko, en månadslön på 15 rubler, med assistans vid gudstjänsterna av Tatyana Borisovna Kalistratova, en av kyrkans ”tjugo”-medlemmar.

Redan 1924 påbörjades proceduren för värdering av kyrkans egendom. I november genomförde en kommission bestående av den beridne juniorpolispolisen Sgibnev från Oranienbaum-volost, kyrkorådets ordförande Nikolaev, den lokala byrådets ledare Mikhailov och ett par representanter från skolan ”Den röda såwaren”, Bolshakov och Bromberg, en värdering av kyrkans inventarium. Denna värdering ifrågasattes omedelbart av medlemmar i sockenstämman, som förklarade den otillräcklig. Deras åsikt ändrades inte av en uppföljande värdering i februari 1925. Det visade sig att i båda fallen leddes kommissionen av Bromberg, en lärare vid den lokala finska skolan, som hade sin egen uppfattning om värdet på kyrkans egendom. Den alternativa värderingen som presenterades av ”tjugotalet” avvisades av kommissionens ordförande med motiveringen att inga styrkande dokument för förvärvet av kyrkans egendom återstod i arkiven. Detta var oundvikligt - kyrkan, som byggts på kejsarligt dekret, var uppförd av Domstolsdepartementet, och många föremål var tillverkade av Peterhofs palatsadministration eller donerade av privata individer. Med hänsyn till dessa fakta ansökte ”tjugotalets” representanter om att en värderingskommission skulle utses från den grannliggande Strelna-volosts verkställande kommitté, där delar av socknen låg och där lokala värderare redan hade fått viss erfarenhet.

Men de lokala myndigheterna avsåg inte att tillåta demokrati i frågor rörande kyrkans fastighetsvärdering. Initialt skickade Oranienbaums volosts verkställande kommitté ett direktiv till kyrkans "tjugotal" att omedelbart underteckna inventarielisten för Alexandrovskaya-kyrkans fastighet. När den allmänna församlingsmötet förbjöd sina representanter att underteckna inventarielistan med verkställande kommitténs priser, uppskattade presidiumet för Trotskijs distriktsverkställande kommitté i rätt och rätt Babigon-kyrkans "tjugotal" principfasta hållning, avslutade avtalet om användning av kyrkobyggnaden med dem i januari 1926 och överförde det till en annan grupp troende. Det motsvarande beslutet godkändes av presidiumet för Leningrads provinsverkställande kommitté den 27 februari samma år. Den 15 april ingicks ett avtal om att överlåta kyrkobyggnaden till det nya "tjugotalet", vilket endast delvis speglade det tidigare.

Trots alla svårigheter och de gradvisa skärpta villkoren hölls regelbundna gudstjänster fram till 1938, och kyrkan stängdes slutligen 1940. Vid den tiden var tanken att Stakenschnaders skapelse skulle omvandlas till en klubb med en bisal. Det är fullt möjligt att filmer kunde ha visats regelbundet under templets tak, men allt förändrades med krigsutbrottet.

Striderna och artilleribeskjutningen gjorde sitt "smutsiga arbete": kyrkan förlorade sitt tak och delar av klocktornet; de små sydvästra kupolerna och kupolerna på den stora kupolen kollapsade. I byggnaden, berövad sina fönster och dörrar, blåste vinden; stora delar av putsen och stukkodekorationen på fasaderna och interiören gick förlorad, och all målad dekor samt ikonosatser förgördes oåterkalleligt.

Under efterkrigstiden väntade kyrkan aldrig på restaurering; istället förvandlades den till en verkstad för det lokala sovchoset och samtidigt till ett grönsaksförråd. Under de sista åren av sovjettiden förblev byggnaden övergiven och fortsatte att sakta förfalla. Altarfundamentet – med mynt präglade 1851 – gick också förlorat…

Ett nytt kapitel i kyrkans historia började 1991 när den återlämnades till stiftelsen. Vid den tiden presenterade Stakenschneiders skapelse en sorglig bild: templet hade ruinerade interiörer och rester av tegeltinnar som mirakulöst höll sig uppe på ett skadat fundament.

En lång process av restaurering och reparation påbörjades. Trots alla svårigheter vigdes kyrkan till den heliga martyr Alexandra igen 1995. Några år senare återupptagades de regelbundna gudstjänsterna och patronalsyrar höll årligen.

Mycket tid har gått. De förebildliga Nikolajbyarna har ersatts av moderna bosättningar. Men precis som under nittiondetallet pryds Babigon Heights fortfarande av Belvedere och Alexandrovskaia-kyrkan, vars silhuett syns särskilt väl under promenader i Meadow Park. Den noggrant restaurerade kyrkan, det sista Peterhof-byggda huset av kejsar Nikolaj I, är fortfarande dyrkärad av både lokalbefolkningen och besökare i bosättningen.

Källor:

https://a-121.ru/пастырское-слово-на-бабигонском-холм/

http://www.agia-alexandra.ru/

https://www.citywalls.ru/house28693.html