”Glasbhuset”, ”Majshuset” och andra populära smeknamn har länge funnits för de bostadshus som byggdes i flera stadsdelar i Sankt Petersburg. Anledningen är byggnadens ovanliga form kombinerat med fasadens plasticitet: ett cylindriskt torn med triangulära burspråk. Denna egenskap fick byggnaden att se ut mycket som ett majskorn och det välkända sovjetiska glaset, som har många fasetter.
Detta projekt är ett av experimenten inom sovjetisk modernism under den sista århundradets andra hälft. Flera sådana höghus byggdes i Sankt Petersburg (som då fortfarande hette Leningrad). Det mest kända ligger i Kupchino på Budapest Street 103. Denna cylindriska byggnad kallas också ofta för ”majshuset”. Dess invånare trängdes ihop som majskorn i trånga celliknande rum. Det var det som kunde göras - den var ursprungligen utformad enligt principen om ett kollektivhus.
Totalt byggdes mellan 1976 och 1980 åtta liknande men inte identiska byggnader i Leningrad enligt detta projekt:
Sedova St, 58;
Kostyushko St, 1 och 3;
Avangardnaya St, 16;
Energetikov Ave, 24;
Nära hälften ligger i stadsdelen Frunzensky (Kupchino):
Budapest St, 103;
Kupchinskaya St. 28, hus 2, och 30, hus 3.
Samtidigt var valet av denna form inte en slump utan dikterades av nödvändighet. Projektets författare syftade främst till att skapa en distinkt arkitektonisk accent som skulle kontrastera skarpt mot det platta systemet av massbostäder, som hade en monoton karaktär. Därför utvecklades ett experimentellt projekt för ett 15-vånings sovhostell, avsett att berika strukturen i de bostadssatsiga mikrodistrikten.
Arkitekterna placerade dessa byggnader både individuellt och i par - den övergripande rumsliga uppfattningen berodde på detta beslut. Materialet spelade också en betydande roll för intrycket. Den vita teglet som valdes för sovhostellets konstruktion skapade en speciell känsla av nyhet tack vare de betonade triangulära vinklarna på bursprången i kombination med byggnadens runda volym. Denna kompositionsmetod förfräschade märkbart den vanliga vyn över den befintliga monotona och rektangulära miljön och tillförde rörelse, vars styrka känns när man rör sig från en planeringsriktning till en annan.
Även om detta var ett experimentellt projekt vars huvuduppgift var att berika områdets estetiska kvaliteter, troddes det att "glashusen" var standarddesigner; men det stämmer inte. I själva verket är de mycket lika eftersom de delar ett gemensamt standardprojekt, men de är inte helt identiska. De skiljer sig främst åt i strukturella funktioner. Till exempel erbjöd sovhotellsprojektet två modifieringar - en med matsal och en utan. Denna runda byggnad, som lokala invånare kallade "pucken", är en låg, enplansvolym som "skär in i" den huvudsakliga höghuscylindern. Det finns bara två sådana hus: ett beläget i Frunzensky-distriktet och ett annat i Krasnogvardeysky. För de sovhotell som saknade detta tillbyggt till bostadsdelen låg matsalen i källaren.
När det gäller placeringen av sociala och hushållstjänster inne i byggnaden bör det noteras att speciella rum avsattes för deras placering, vilka upptogde första och sista våningen. Det är därför byggnaden är 15 våningar hög, men endast 13 våningar är bostäder. Dessa våningar var helt icke-bostadsrelaterade, ganska rymliga och hade panoramafönster. De var planerade att rymma allt som behövdes för ett bekvämt liv för en sovjetisk medborgare.
Takvåningsdelen av byggnaden användes på ett helt unikt sätt. Sovhotellsbygget har en framgångsrikt designad topp, där ventilationsblock utgör basen för pelarna i en glasad rotunda. I detta ljusfyllda rum, som var mindre i diameter än huvudtornet, var det planerat att inrätta ett läsrum med ett rullande bibliotek, medan den resterande takytan avsattes för en observationsdäck med panoramavy. Allt detta bidrog till att taket blev ytterligare en fullfjällig funktionell zon i systemet för sociala och hushållstjänster.
Liktigt intressant är principen bakom byggnadens konstruktion, där alla strukturella lösningar dikteras av dess cylindriska form. Den påminner mycket om en rysk träleka - en matryoshka - där ett föremål placeras inuti ett annat, som i sin tur är inuti ett tredje. På samma sätt består grunden i "glas PALATS" av tre cylindrar som ligger inuti varandra: i mitten finns två hissuschakt, en skräppanna och förbrukningsrum; runt dem löper en korridor i en sluten ring; och den yttersta cirkeln utgör ringen av lägenheter. På grund av denna arkitektoniska funktion löper alla kommunikationer genom mitten, och golvplanen påminner tydligt om en prästkroneblomma. Noterbart är att eftersom byggnaden är ett högt cylindriskt torn har varje lägenhet en unik utsikt från fönstret, vilket är en betydande fördel jämfört med linjär bebyggelse. Men på grund av en så ovanlig layout visade det sig att lägenheterna blev trapetsformade: rummets yta blir bredare från hallen mot fönstret. Detta förhållande ledde även till avsaknaden av räta vinklar i huset. Å ena sidan får rummen betydligt mer ljus än i byggnader med linjära lägenhetsplan, vilket är mycket relevant för det till största delen mulet Sankt Petersburg. Detta gäller även den panoramautsikt som fönstren erbjuder. Men å andra sidan är det ganska problematiskt att få plats med standardmöbler i en sådan lägenhet.
Enligt projektet var alla lägenheter i byggnaden identiska. Varje lägenhet bestod av två rum på 12,12 kvadratmeter vardera och inkluderade en dusch, ett handfat och en toalett i sin gemensamma yta. Med tanke på att detta var ett studenthem ökade det avsevärt i attraktivitet att ha ett eget badrum - även om det var delat i tre delar - i lägenheten. Detta var ett kännetecken för "glaspalatsen". Dessutom fanns det i varje rum, till vänster och höger om ingången, två inbyggda skåp med loft."
Det gemensamma köket på våningsplanet förblev oförändrat och var avsett att serva åtta lägenheter. På samma sätt fanns det ett tvättrum för torkning som var tillgängligt för alla på våningen. Bredvid detta placerade projektets upphovsmän en brandtrappa, som endast kunde nås via det här rummets genomgående balkong. För att uppfylla brandskyddskraven var trappan tvungen att ha en utgång till gatan så att rök i händelse av brand inte skulle fylla den helt, och invånarna kunde säkert lämna byggnaden. Därför var projektets skapare tvungna att ge upp idén om en sammanhängande rad av triangulära bursprång och göra en vertikal rad av balkonger oglasade och rektangulära i formen. Detta är den enda delen av byggnaden som bryter det övergripande mönstret av spetsiga burspràngsfasetter.
Men även detta påtvingade strukturella åtgärd förstörde inte den ursprungliga idén. ”Glashusen”, som företrädare för Leningrads modernism under den sena sovjeteran, ser fortfarande imponerande ut idag och ger ett intryck av något främmande i sin form. Som om de bara utger sig för att vara bostadshus, men i själva verket är de rymdskepp som kan lyfta från sina platser när som helst och flyga ut för att utforska rymdens gränslösa vidder.
Källa:
https://kulturologia.ru/blogs/201119/44715/
http://krasnakarta.ru/spot/id/80
Skriven av Jermaine
Diskutera detta med författaren och andra
Inga kommentarer än. Bli först med att starta samtalet.