Mikhailjevskipalatset

Mikhailovskijslotten är palatset för storhertig Mikhail Pavlovitch, den fjärde sonen till Paul I och Maria Feodorovna, och den yngre brodern till kejsarna Alexander I och Nikolaj I. Det är en historisk byggnad i Sankt Petersburg, uppförd mellan 1819 och 1825 enligt arkitekten K. I. Rossis ritningar, belägen i stadens centrum på ett torg som fick namnet Mikhailovskijtorget 1834 (sedan den 26 september 1940 känt som Konsttorget). Det är ett monument över senklassicismens arkitektur, eller den ryska imperiestilen. Sedan 1898 huserade byggnaden ”Kejsar Alexander III:s ryska museum”, och sedan 1917 det statliga ryska museet.

Idén att bygga en ny residens för storhertig Mikhail Pavlovitch tillhörde hans far, kejsar Paul I. Efter födelsen av sin yngste son, som inte var ödesbestämd att ärva tronen, beordrade kejsaren att pengar skulle avsättas årligen för uppförandet av ett palats ”så att sonen när han blivit vuxen åtminstone kunde leva kungligt”. Kejsaren levde inte till att se sin idé förverkligad – som ett resultat av en palatskupp mördades han den 24 mars 1801 i sitt eget sovrum i Mikhailovskijslottet. När Mikhail Pavlovitch fyllde 21 år 1819 beslöt den nye kejsaren Alexander I att påbörja bygget.

Alexander I lät över bygget av palatset till ordföranden för kommittén för byggnader och hydrauliska arbeten, A. Betancourt. På Betancours initiativ tilldelades projektet till K. I. Rossi. Rossi hade arbetat med palatsprojektet sedan 1817. Från början planerades den storfyrstliga residensen byggas på platsen för Vorontsovpalatset, sedan på platsen för Chernishev-huset (senare byggdes Mariinskpalatset där). Tillsammans med Betancourt föreslog Rossi ett nytt stadsplaneringskoncept och ritade rekonstruktionen inte bara av Michajlovskpalatset utan även av det omfattande angränsande området mellan Nevsky prospekt, Fontanka-floden, Sadovaja-gatan och Chernyshev-gränden. I början av april 1819 inrättades "kommissionen för bygget av palatset för storfursten Michail Pavlovitch". Samtidigt påbörjades rivningen av växthus och orangerier i de forna trädgårdarna vid Michajlovskslottet.

Grundstenen lades den 17 april och palatset färdigställdes 1823. Genom kejserligt dekret tilldelades byggnaden storfursten "i evig och ärftlig äganderätt". Inredningen fortsatte i ytterligare två år, och palatset invigdes högtidligt den 30 augusti (11 september, ny stil) 1825. Överlämnandet av palatset utfördes av kejsar Alexander I personligen. Suveränen var nöjd och tilldelade arkitekten K. Rossi Sankt Vladimirs orden, 3:e klassen, samt en diamantring. Byggkostnaden uppgick till 7 miljoner 875 tusen rubler. Storfursten Michail bosatte sig i palatset tillsammans med sin fru, storfurstinna Jelena Pavlovna.

Palatset interiörer omformatterades upprepade gånger. För stormarkisen var palatset inte bara ett hem utan också en arbetsplats där han dagligen tog emot militära och civila tjänstemän. På 1830-talet ombyggdes delar av interiören för officiella behov av A. I. Shtakenshneider. Senare, under 1840- och 1850-talet, anpassades vardagsrum för medlemmar av den stora familjen av arkitekten G. A. Bosse och hans assistenter. Endast huvustrappan och den berömda vita salen (White Hall) bevarade sitt ursprungliga utseende. I andra rum överlevde delvis originalmålningar och dekorativa stuckaturer i valv och tak.

På byggnadens första våning fanns stormarkisens privata kammare, inklusive sex rum, däribland Arsenalen, där en vapensammlung förvarades. Denna arsenal innehöll stridskanoner som givits till brodern av Nikolaj I. Dessa kanoner spelade en historisk roll i upproret på Senatsplatsen 1825. Första våningen innehöll även lägenheter för hovmän. På andra våningen fanns vardagsrummet, arbetsrummet, biblioteket och mottagningssalongen. De ceremoniella rummen, som nåddes via huvustrappan, inkluderade salar avsedda för mottagningar och baler. På andra våningen, i enfiladens absoluta centrum, låg den vita salen, vars dekoration var särskilt imponerande.

Efter Mikhail Pavlovitjs död 1849 anordnade Elena Pavlovna salonger i palatset för att bevara storhertigens minne. Dessa besöktes av framstående statsmenn, författare och konstnärer från huvudstaden: utrikesminister prins A. M. Gorchakov, justitieminister greve V. N. Panin, baron M. A. Korf, Villegorsky-bröderna, författarna V. A. Zhukovsky, P. A. Vyazemsky, akademikerna K. M. Baer, V. Ya. Struve, A. Kh. Vostokov, N. I. Pirogov, samt konstnärerna I. K. Aivazovsky, N. S. Pimenov, T. A. Neff och P. F. Sokolov. Ibland dök även kejsar Nikolaj I själv upp. Författaren och filosofen prins V. F. Odoevskij blev en sorts krönikeförfattare till dessa möten. Under sina senare år reste Elena Pavlovna mycket i Europa. Efter hennes död 1873 levde hennes dotter, storhertiginna Ekaterina Mikhailovna, i palatset under en tid.

1894 sålde Mikhail Pavlovitjs barnbarn palatset till statskassan. Den 13 april 1895, genom kejsar Nikolaj II:s personliga högsta dekret, grundades ”Kejsar Aleksander III:s ryska museum” i palatset. Renoveringsarbeten för att anpassa palatsets interiörer för museumsexhibitioner utfördes mellan 1895 och 1898 av arkitekten V. F. Svinin.

Restaureringsarbetet efter den fascistiska blockaden 1941–1944 färdigställdes 1946, och museet öppnade åter för besökare.

Den nuvarande Mikhailovskij-palatset-byggnaden med tillhörande områden uppfördes baserat på Carlo Rossis tredje design på platsen för halvruinerade växthus och orangerier i trädgårdarna vid Paulus I:s Mikhailovskij-slott. De första två versionerna av Mikhailovskij-palatset godkändes inte av Kommittén för byggnader och hydrauliska verk, under ledning av A. Betancourt. Tillsammans med Betancourt föreslog Rossi ett nytt stadsplaneringskoncept som definierade formandet av hela den ceremoniella stadskärnan. Detta projekt var ovanligt genom att kombinera två till synes motsägelsefulla idéer: en sluten komposition av ett hus av typen "stadspalats" och skapandet av en vidsträckt rymlig ensemble - ett palats med en anslutande trädgård på nordsidan, ett torg framför palatsets ceremoniella fasad på södra sidan, en ensemble av intilliggande byggnader och gator, inklusive en gata som förbinder hela kompositionen med stadens huvudstråk - Nevsky-prospektet. Den fullständiga projektversionen av hela ensemblen färdigställdes av arkitekten först 1823. Vid den tiden arbetade Rossi samtidigt med projekt för andra stadsensembler: Jelaginön, Marsfältet, Amiralitetets kaj, torg framför Mikhailovskij-slott samt ensemblerna vid Palats- och Senatstorget.

Under sin tidiga kreativa period var Rossi fascinerad av A. Palladios verk. I byggnadsensemblen på Jelaginön och i andra projekt demonstrerade Rossi förmågan att fritt tolka palladianska kompositioner och uppnådde i varje fall en organisk koppling mellan byggnaden och det omgivande landskapet.

Trots sin skala (palatsets södra fasad sträcker sig 105 meter) är Mikhailovskij-palatsets byggnad fortfarande kompositionsmässigt konservativ. Dess planlösning följer tre traditioner samtidigt - palladianism, det "franska schemat" (en tripartite struktur med en ceremoniell innergård: en cour d’honneur) och rysk herrgårdsarkitektur: huvudbyggnaden med två sidoflygel där huvudfasaden är indragen i förhållande till den röda linjen (den så kallade "herrgården i staden"). Den stora ordningen på arkaderna på de södra och norra fasaderna utvecklar det klassiska palladianska temat som introducerades i Sankt Petersburg tack vare J. Quarenghis arbete.

Palatsets huvudsakliga södra fasad består av en central byggnad dekorerad med en åttokolumnig korintisk portik som vilar på en arkad, med en bred trappa och två lejonfigurer på sidorna. Portiken kröns av ett triangulärt frontespis. Sidobyggnaderna är dekorerade med trekvartskolumner av korintisk orden och en skulptural fris bestående av 44 basrelièffer av skulptören V. I. Demut-Malinovsky. Palatset är djupt placerat i den ceremoniella innergården, avskilt från gatan av ett högt gjutjärnsstaket med tre portar och fyrkantiga pyloner krönta med militära troféer (vapen). Staketet, portarna och troféerna ger hela kompositionen ett utseende i empirestil.

Den norra fasaden, som vätter mot Mikhailovskij-trädgården, är dekorerad på ett liknande sätt men saknar kraftigt utskjutande sidorisaliter, och den centrala delen är inte en portik utan en rymlig, typisk italiensk loggia, också på arkader, med korintiska kolonner. De skulpturala detaljerna på fasaderna skapades av skulptörerna V. I. Demut-Malinovsky och S. S. Pimenov. Dessa skulptörer (som samarbetade med arkitekten Rossi med många byggnader) skapade också skulptural dekor i interiörerna. Innermålningarna utfördes av italienarna D. och P. Scotti, A. Vigi och B. Medici.

Mikhailovskij-palatset blev snart känt i många europeiska länder. Till exempel skickade kung Georg IV av Storbritannien en förfrågan till den ryska kejsaren om att få en modell av detta palats tillverkat till honom. Den ryska hantverkaren Nikolaj Tarasov byggde en modell som var två meter lång och två meter bred, vilken sedan fördes till England. Mikhailovskij-palatsets interiör imponerade med sin smak och prakt - med häpnadsväckande skulpturer och gobelanger, målningar och stuckatur, tapeter producerade vid fabriken i Tsarskoje Selo som är äkta konstverk, samt parkett av rött, sockerlönn, svart, chefraz och lila träslag.

Ett framstående arkitektoniskt verk är palatsets storslagna trappa med flera avsatser. Den öppnar sig vid entrén genom huvudingången i öppningen av en enorm halvcirkelformad båge. Trappan omges på andra våningsplanet av en korintisk kolonnad. Vid kolonnkapitälernas nivå finns skulpturala paneler, och i valven finns grisaille-målningar som efterliknar skulpturala telamon-figurer. Gallerierna på andra våningen öppnar upp mot Hallen med vita pelare, som har bevarad dekoration som motsvarar Rossis projekt. Det är ett tydligt exempel på den ryska empirestilen i palatsinteriörer. Vita pelare av konstgjord marmor (stuckatur) kombineras med förgyllning i taket, bronskronor och en målad fris som efterliknar ett basrelief mot en gyllene bakgrund. Hallen uppvisar unika verk inom dekorativ konst och tillämpad konst, inklusive en uppsättning möbler i snidat trä med vit "fransk lack" och förgyllning, klädda i blå siden, tillverkade enligt Rossis ritningar av V. I. Bobkovs möbelverkstad.

Storhertig Mikhail Pavlovitich höll baler i Mikhailovskij-palatset som på något sätt inte var underlägsna de kejserliga. Splendern i dessa baler och mottagningar, antalet gäster, musiken och danserna, blommorna och rätterna imponerade alla utländska besökare. Under flera generationer blomstrade palatset, men 1894 förvandlades det till ett hyreshus. Witte föreslog att husa det ryska museet där, vilket skedde 1895. Mikhailovskij-palatset byggdes om: stallen revs och i början av 1900-talet uppfördes en byggnad här för att hysa museets etnografiska avdelning. Det ryska museet öppnade 1898. Under det stora fosterländska kriget skadades Mikhailovskij-palatsets byggnad av granater, men den restaurerades under efterkrigsåren. Under blockaden gjordes maximala ansträngningar för att bevara museets värdeföremål: monumentet över Alexander III som står på Mikhailovskij-palatsets innergård skyddades pålitligt från bomber genom att täckas med sand och stockar. Det ryska museet är ett av de största museerna i Europa. Det hyser rika samlingar av verk av kända konstnärer.

Under kriget numrerade tyska artillerister Leningrads arkitektoniska monument som mål för förstörelse. Museet hade sitt eget nummer. Nazisterna släppte 11 högexplosiva och omkring hundra brandbomber över Mikhailovskij-palatsets område, och under artilleribeskjutningen över 40 granater. Explosionerna lämnade kratrar i marken och krossade fönster. Djupa sprickor från bombningarna dök upp på Benois-byggnaden och Rossis flygel; dessa skador reparerades senare.

Georgy Jefimovitj Lebedev, biträdande direktör för det ryska museet, stannade kvar i museet under kriget och blockaden och organiserade förvaringen av konstverk i Mikhailovskij-palatset.

Citat från Lebedevs dagbok daterat 10 maj 1942:

"Ett av de mest akuta ögonblicken i hela mitt liv - att släcka brandbomber som föll i trädgården framför huvudfasaden. I närheten brinner taket på Etnografiska museet. Det karmosinröda skenet belyser de låga molnen. Jag, Farmakovsky, Emme och någon annan täcker det fräsande odjuret med sand; det spyr eld, bländar ögonen, stinker, vägrar ge upp. Och under hela tiden ovanför - basen, det tunga brummet från en 'Heinkel'. Hela kroppen väntar ångestfyllt på den förödande träffen av det högeliminita projektilet. Luftvärnskanonerna dundrar kontinuerligt. In i deras orkester bryter sopranen från granatsplitter; de slår någonstans mycket nära, slår av blad från buskar, trummar på tak. Strax därefter, när jag sitter i bunkern och har lugnat ner mig något, försöker jag förstå vad som hände. Vad hände egentligen? Det verkar inte vara något speciellt, betydelsefullt eller ovanligt. Vi gjorde bara det som många Leningrad-pojkar gör nu. Men varför slår hjärtat så hårt, varför denna blekhet i kinderna och de nervösa darrningarna i fingrarna?"

Av all personal på museet som stannade kvar i det belägrade Leningrad, överlevde endast sju. Och inte ett enda föremål från museets samling på 300 000 delar skadades.

Den 9 maj 1946, på det första årsdagen av segern över fascismen, öppnades utställningen i hallarna på museets första våning för besökare, och på hösten kunde även hallarna på andra våningen ta emot besökare. Lite senare, den 8 november 1949, öppnades utställningen med sovjetisk konst i den restaurerade Benois-byggnaden. Man kan tänka sig vilken firande den första efterkrigsutställningen var. Människorna kunde inte tro att föremålen var äkta och försökte röra vid dem. Konsten var för dem en del av en bortglömd, annan värld före kriget.

Källor:

https://ru.wikipedia.org/wiki/Mikhailovsky_Palace

https://kudago.com/spb/place/mihajlovskij-dvorec/

https://www.citywalls.ru/house803.html

https://dzen.ru/a/ZFnoyWtsmRL6dwyF