För första gången dök maritima befästningar nord om Kotlinön upp 1801: detta var två pålstödda havsbatterier nr 1 och nr 2, byggda ungefär 1 kilometer från kusten, norr om staden. Vid slutet av det rysk-svenska kriget 1808-1809 hade en linje av fyra dubbla (d.v.s. tvåvånings) batterier på kistorfunderament konstruerats (ett av dem - det dubbla norra batteriet nr 4 - låg på platsen för dagens norra batteriet nr 1). Dessa batterier var trä-jordkonstruktioner och led därför stort av översvämningar och isdrift. Efter översvämningen 1824 (den mest förödande i hela Sankt Petersburg historia) skadades kistorfunderade befästningar svårligen, och de pålstödda batterierna förstördes.
Början av Krimkriget 1853-1856 markerade en ny fas i utvecklingen av Kronstadt-fästningen som helhet, samt förbättringar i försvarsmetoderna för den norra leden. Framkomsten av manövrerbara skruvdriftsskepp och smågående kanonbåtar gjorde det möjligt att bryta igenom till imperiets huvudstad via den svagt befästade norra leden. Att skapa ett pålitligt försvarssystem norr om Kotlinön var en avgörande uppgift som löstes på tre sätt. Först utvecklades och infördes ett system av minorfält för den södra, och senare den norra, leden. För första gången i världshistorien skapades en mina-artilleriposition. För det andra byggdes kistor- och pålstoppar från Oranienbaum till de finska kusterna i viken. För det tredje etablerades nya temporära havsartilleribatterier, vilka senare blev permanenta.
Den 31 augusti 1855 gav tsar Alexander II sitt högsta godkännande till projekten för fyra tillfälliga havsbatterier på de kvarvarande fundamenten av de dubbla norra batterierna. Strax därefter ändrades planen - det totala antalet havsbatterier ökades till nio (fyra på den södraleden och fem på den norra), så att batterilinjen skulle täcka hela Finska viken från strand till strand. Inledningsvis hade batterierna löpande nummer, men senare fick fästningarna och batterierna på den södra leden sina egna nummer, och de norra batterierna sina.
Omkretsen av varje batteri bestod av slutna linjer av fundament; inom utrymmet avgränsat av dessa linjer lades ett däck av stockar på en pålkonstruktion ovanför den ordinarie vattenytan, ovanpå vilken jordvallar och försvarsvallar höglades upp. I början av våren 1856 utrustades batterierna med kanoner. Men på grund av undertecknandet av fredsfördraget i Paris 1856 och krigets slut, avrustades de tillfälliga batterierna snart.
På grund av den utbredda införandet av räfflade artilleripjäser, som vida överträffade de gamla slätborrade kanonerna i både precision och räckvidd, samt den försämrade internationella situationen under 1860-talet, blev frågan om att skapa permanenta befästningar för att skydda den norra farleden och att bygga upp om fästningen i sin helhet återigen brådskande. Uppgiften var att föra Kronstadt fästning till ett "starkt defensivt tillstånd". Under första hälften av 1860-talet beslutades det, utöver de fem befintliga batterierna på den norra farleden, att bygga två ytterligare batterier och omvandla de övriga till permanenta. En framträdande roll i skapandet av de tillfälliga batterierna och deras efterföljande ombyggnad till permanenta spelades av Totleben. Under hans ledning byggdes det moderna Norra batteriet (fort) nr 1 under 1855–1856 och byggdes sedan om 1861–1869 (ingenjör Zverev). Vid den tiden var ön där fortet låg sammankopplad med ön Kotlin med en damm, vilket gör den tillgänglig än idag.
Enligt batterirekonstruktionsprojekten utökades deras tidigare område avsevärt. Längs öns omkrets skapades inneslutande strukturer. Från fronten och flankerna bestod deras bas fortfarande av en rad med korggrundläggningar. På öns insida byggdes en spuntvägg tätt intill dem. Direkt ovanför korggrundläggningarna restes en låg skrentvägg upp till 4 fot över den vanliga vattenytan, klädd med granit. Vid batteriets baksida förenklades öns inneslutningsstruktur avsevärt - här byggdes ingen korgvägg, utan endast en spuntvägg restes, vilken förstärktes med sten på utsidan upp till toppen. På så sätt skapades en sammanhängande sluten spuntvägg runt hela öns omkrets. Jord höglades upp inuti det inneslutna utrymmet och bildade öns kropp. Batteriets innergård steg 8,5 fot över den vanliga vattenytan. Ovanför denna markering höglass batteriets vallar, och murade kasematter konstruerades.
För att skydda ön från vågornas och isdriftens förstörande effekter byggdes en stenpir på en korgfundament runt hela batteriets omkrets. Vid batteriets baksida sträckte sig denna pir något längre ut från ön och bildade en hamn för att försörja garnisonen. Totalt byggdes sju casematerade byggnader på batteriet: fyra så kallade casematerade traverser och tre kaserner. Varje casematerad travers innehöll två kanonkasemater. Kanonen var placerade inutislutna kasemater. Dessa traverser var bland de första som byggdes i fästningen, redan 1864, vilket indikerar den stora betydelsen av havsbatteri nr 5 (det nuvarande Norra nr 1) i Kronostads övergripande försvarssystem vid den tiden. Generellt färdigställdes batteriet med konstruktionen 1865, medan konstruktionen och rekonstruktionen av andra batterier fortsatte i flera år till. Den 13 juni 1868, på order av Alexander II, numrerades havsbatterierna om, och varje leds batteri fick sin egen numrering. På så sätt fick havsbatteri nr 5 namnet havsbatteri norra nr 1. Sedan dess har det inte ändrat sitt officiella namn, även om alla Kronostads havsbatterier, inklusive Norra nr 1, under sovjettiden började kallas fort, vilket strider mot den speciella befästningsterminolgin enligt vilken ett fort är en sluten permanent befästning.
I början av 1870-talet beslutades det att sluta placera kanoner i kasematter. En sådan placering begränsade skottsektorn avsevärt, och de gamla kasematterna kunde inte rymma de framväxande moderna kanonerna. De nya artillerisystemen var för skrymmiga, så de började istället placeras öppet i kanontorn, vilket gav en maximal skottsektor. De befintliga kasematterade tvärverken omvandlades till krutmagasin; skottöppningar i golvväggarna förseglades och väggarna täcktes med jord från framsidan (på fortets högra flank kvarstår de gamla kasematterna, de återuppbyggdes inte under den fortsatta rekonstruktionen).
Batteriets beståndning var ganska varierat och förändrades över tid. År 1894 bestod huvudbeståndningen för havsartilleriet norr nr 1 av:
12 – 9-tums kanoner modell 1867 på Semyonov-lavetter (varav 4 var utan lavetter)
4 – 6-tums kanoner modell 1877 med en vikt på 190 puder på Durlacher-lavetter
2 – 9-tums mörsare
2 – 6-tums mörsare
Vid seklets slut uppfyllde dock ingen av dessa kanoner längre moderna krav. Kronostads batterier och fort krävde rekonstruktion och återbeståndning. Enligt planen som antogs 1896, framtagen av en kommission ledd av generaladjutant Obruchev, skulle havsartilleriet norr nr 1 rekonstrueras och utrustas med tolv 9-tums kanoner på Durlacher-lavetter, samt förbindas med en damm till ön Kotlin. Damkonstruktionen sköts upp till den andra fasen, men batteriets rekonstruktion i betong påbörjades 1898. Rekonstruktionen övervakades av den militära ingenjören kapten Nikolai Vasilyevich Baranov från Kronostads befästningsbyggnadsförvaltning.
År 1899, utan att vänta på att arbetena skulle färdigställas, började batteriet bestyckas med de tilldelade 9-tums kanonerna med början från den vänstra flanken. De nya kanonställena färdigställdes helt först 1901, då de bestyckades med alla tilldelade kanoner. Sex tvåvånings kasemmerade traverser byggdes i betong på positionerna. Kanonerna placerades i kanongårdar som skyddades framifrån av betongparapetter. Den fullständiga rekonstruktionen av batteriet slutfördes först i slutet av 1903. Vid den tiden hade tre avståndsmätar-paviljonger, ett dolt strålkastartorn på den högra flanken och flera andra anläggningar för att anpassa de bevarade tegelbyggnaderna införts. Den dolda strålkastaranläggningen placerades i traversen på högerflanken, och ovanför det gamla täckskyddet byggdes en paviljong för Prishchepenkos avståndsmätare med vertikal bas. Den gamla traversen på vänsterflanken rekonstruerades också och husade ett kök, matförråd och ett ishus. Till vänster om denna byggnad restes två paviljonger för Petrushevskys avståndsmätarinstrument med horisontal bas. Sea Northern Battery No. 1 blev det enda av de sju norra havsbatterierna som genomgick en omfattande rekonstruktion i betong.
Frågan om att bygga en dam till Northern Battery No. 1 lyftes år efter år, men en dam specifikt för batteriet byggdes aldrig. År 1909 erkändes de 9-tums kanonerna som stationerade här som föråldrade, även i kombination med Durlachers kanonställen, men det beslutades att hålla dem i tjänst. Samma år bestämdes det att använda havsbatteri nr 1 för att förbinda alla befästningar i Northern fairway och Fort Ino, vars konstruktion påbörjades i oktober. För detta ändamål byggdes den dam som fortfarande existerar idag år 1910. Ett järnvägshål konstruerades längs dammen. Intressant nog nådde dammen endast fram till vågbrytaren som omger batteriön, och bortom den kastades en bro överVallgraven (synlig på flygfotografiet).
Järnvägen slutade vid vågbrytaren, där en plattform anlagts (senare, under sovjettiden, när batteriet användes som lager, förlängdes dammen direkt till ön genom att fylla igen vallgraven). En pir anlades i batteriets hamn, och infarten till hamnen fördjupades.
Med antagandet av den nya utvecklingsplanen för Kronstadt-fästningen 1909 minskade stridsvärdet av Sea Northern Battery No. 1 avsevärt, då den hamnade i bakre ledet av två nya kraftfulla fort ("Totleben" och "Obruchev") och var utrustad med föråldrade artillerisystem. Dessutom var 9-tumskanonerna helt olämpliga för strid mot moderna krigsskepp, och 1916 överfördes alla 12 kanonerna i Northern Battery No. 1 till fältartilleri, där de fortfarande kunde användas mot markmål.
Dock slutade inte historien om batteriets utveckling där. Efter avrustningen installerades ett luftvärnsbatteri med 76 mm Lender-kanoner modell 1915 här. Under upproret i Kronstadt 1921 deltog fästningens garnison aktivt i händelserna. Under åren före kriget byggdes permanenta skyttungröp (DOTs) för landstörnings- och isförsvar på fästningen, vilka har överlevt till idag. DOT-ställena var utrustade med Maxim-kulsprutor.
Sedan 1935 var Fort 1st Northern en del av Kronstadts luftvärnsförsvar och utrustades om med fyra 34-K luftvärnskanoner. Två batterier med 9-tumskanoner konverterades till 76 mm luftvärnskanoner.
En järnväg ledde till fortet längs dammen. Ursprungligen nådde dammen bara fram till vågbrynet och förlängdes under sovjettiden när fortet användes som lager. Vid denna plats fanns en vallgrav. På den vänstra flanken finns en tre-öppnings kulsprute-DOT nr 11, byggd 1935 och avsedd för fortets landstigningsförsvar.
Under det stora fosterländska kriget sköt fortet mot fientliga flygplan, och efter kriget avväpnades det slutligen och användes fram till 2002 som lager för militära tillgångar till Leningrads marinbas. Sedan 2002 har batteriet övergetts av militären och plundrats; alla metalldelar (dörrar, räcken, etc.) revs ut och såldes som skrot. Tyvärr har graffiti dykt upp på fortet, vilket skändar dess historiska utseende, och området är nedskräpat.
Sources:
https://visit-saint-petersburg.ru/1stfort/
Skriven av Jermaine
Diskutera detta med författaren och andra
Inga kommentarer än. Bli först med att starta samtalet.