Maglič är en medeltida serbisk stad i Ibar-gömman, nära byn Bogutovac, 20 kilometer södert om staden Kraljevo. Stadens namn kommer från det serbiska ordet "magla" - "dimma", vilket ger den ett mystiskt utseende.
Den ligger på toppen av en klippa, omgiven på tre sidor av Ibar-flodens flöde, på en höjd av ungefär 100 meter från botten av dalgången och den gamla karavanleden från Kosovo till norra Serbien, som nu är en motorväg som förbinder Kosovo och Metohija med Belgrad.
Staden har 8 torn sammankopplade av murar och två portar - huvudporten och en liten port för utfall. Innanför murarna finns rester av bostadshus, kyrkan Sankt Göran och vattenreservoarer.
Den exakta tiden för stadens grundande är okänd. Enligt en version byggdes den på 1200-talet av den serbiska kungen Uroš I efter mongolernas invasion av Balkan, med syftet att skydda vägen djupare in i gamla Serbien och klostren i Sopoćani och Studenica. Det tros även att kung Uroš gjorde detta som ett tecken på kärlek till den franska och serbiska drottningen Anđе Angel, mer känd som Helen av Anjou (Hélène d'Anjou). Han planterade också många syrener i Ibar-dalen så att hon skulle känna sig som hemma.
Enligt en annan version grundades staden av Uroš I:s far, kung Stefan den förstkrönta, för att skydda de kloster han grundat, Žiča och Studenica.
De första skriftliga källorna om denna medeltida stad dateras till 1337, från arkbiskop Daniel II:s tid, som hade sin bostad och byggde ett palats i Maglič. Genom att bo där nära de befintliga strukturerna skrev han sina berömda hagiografier och regiografier.
Under det andra serbiska upproret, gjorde voivode Radoslav Jelečanin ett bakhåll för en grupp turkiska soldater i Maglič och stoppade deras framrysning från Novi Pazar.
Enligt folkliga legender nedtecknade av den ryska resande vid 1800-talets slut, Evgeny Markov, förknippas stadens grundande med namnet "Den förbannade Erina" - 1400-talets drottning Erina Branković (född bysantinsk prinsessa Irina Kantakouzene):
I de djupaste avgrunderna i ravinen, vid en skarp krök i floden och den klippiga korridoren som följer med den, på toppen av ett pyramidformat berg, dök plötsligt upp ovanför våra huvuden mot den dystra bakgrunden av regnbryoder, romantiska ruiner av väggar och torn från ett halvruinerat slott.
- Vilket slott är detta? - frågade vi kuskens. - Vad kallar ni det?
- Detta är Maglič, fästningen för den förbannade drottning Erina! - svarade vår kusk och kastade en ogillande blick på ruinerna.
- Varför förbannad? - frågade jag nyfiket.
- För att hon tyranniserade folket, förtryckte dem med arbete, - förklarade kuskens övertygande: - på de högsta klipporna, där endast en fågel kan flyga eller en vildget kan klättra, bestämde hon sig för att bygga fästningar åt sig själv och utpl sancta garnisoner. Varje fema timmars resa hade hon definitivt byggt ett slott någonstans. Så hon tvingade folk att bära stenar och stockar upp de brantaste klipporna. Det är därför hon lämnade ett sådant minne efter sig att alla kallar henne inget annat än den förbannade Erina, trots att hon var en drottning.
Enligt en populär tradition tillskrivs alla de ordningar som folket generellt avskyr men minns, Irina. Hon var en ung och vacker grekisk kvinna, syster till Sofia Palaiologina, hustru till Johan III, och gifte sig med en av de obetydliga ättlingarna till kung Lazar, despoten Đurađ Branković, som levde under 1400-talet medan det serbiska kungadömet levde kvar i en spökaktig existens i ungefär ett halvt århundrade efter Kosovo. Hennes onda inflytande fick skulden för de impopulära och tyngande åtgärder som den gamle kungen, hennes make, påtvingade serberna, inklusive den tunga uppgiften att bygga borgar på otillgängliga platser, vilket orsakades av Serbiens extrema svaghet och brist på säkerhet vid den tiden. Därför är alla borgruiner på de serbiska bergstopparna, både i det serbiska kungadömet och i det turkiska Serbien, än idag allmänt kända som fästningarna för den "förbannade Erina, drottningen".
Maglič bär därför även det populära namnet "Erinas stad". Den fortsatta expansionen av den serbiska staten söderut ledde till att Maglićs militära roll avtog. Den blev residens för den serbiska erkebiskopen (sedan 1324), Daniel II, som styrde kyrkans och statens angelägenheter från Maglič. Staden hade ett organiserat center för avskrifter av kyrkliga manuskript.
Det är okänt hur och när Maglič hamnade i turkisk hand, men det skedde sannolikt efter fallet för den sista serbiska fästningen Smederevo och upplösningen av det serbiska despotatet 1459.
Under osmanskt styre blev Maglič centrum för den eponyma turkiska nahiye (provinsen), och under 1500-talet hade den en garnison på 10 till 20 soldater.
I slutet av 1600-talet befriade österrikiska trupper, som trängt djupt in i Balkan, Maglič från turkarna, men tvingades slutligen retirera tillbaka bortom Donau. De återkommande turkarna återupprättade en garnison i staden men lämnade den snart, och Maglič övergavs i många år.
Vissa restaureringsarbeten i Maglič utfördes först efter första världskriget.
1979 erkändes Maglič som ett monument av särskilt kulturhistoriskt intresse och har sedan dess varit under statligt skydd. En storskalig restaurering påbörjades i Jugoslavien i slutet av 1980-talet, men på grund av landets ekonomiska kris och Jugoslaviens upplösning slutfördes inte arbetet, och de träplattformar som restaurerades i tornen har sedan dess förfallen.
Sedan 2006 har besök i fortet varit tillfälligt stängt av säkerhetsskäl på grund av upptäckten av röta i träplattformarna i tornen. Samtidigt installerades nattbelysning på murarna för bättre sikt av stadsmurarna från motorvägen på natten.
Under hösten 2010 meddelade Italiens utrikesministerium och myndigheterna i staden Kraljevo gemensam finansiering för restaureringen av Maglič.
Källor:
Skriven av Jermaine
Diskutera detta med författaren och andra
Inga kommentarer än. Bli först med att starta samtalet.