Mycket har skrivits om exakt när Kruševac byggdes. Den nämns för första gången direkt i ett privilegiebrev där prins Lazar donerar egendom och grundar klostret Ravanica och, bland annat, ansluter till det ”nära Kruševac i Špizla Ognyan med sin son Branko med kommunen och med arvet”. Privilegiebrevet har inte bevarats i sin ursprungliga form utan i två kopior: i det så kallade Bologna-privilegiebrevet, daterat 1377, och i den så kallade Vrdnik-krönikan, daterad 1381. Vid den tiden låg den furstliga huvudstaden härifrån, varifrån han styrde sina landområden, vilket bevisas av signaturen på ett privilegiebrev utfärdat 1387 som lyder: ”i den berömda staden Kruševac.”
Det har dock fastställts att bygget av klostret Ravanica påbörjades 1377, och av denna anledning kan det anses tillförlitligt att Kruševac existerade 1377. Frågan om tidpunkten för dess konstruktion är fortfarande olöst; mest troligt skedde det efter slaget vid Maritsa, det vill säga vid en tid då Serbiens mäktigaste feodalherre stod inför nödvändigheten att bygga en stark fästning i de norra regionerna av det splittrade riket, i områden som fortfarande låg långt ifrån den turkiska förstörelsen. Därför bör tiden för Kruševacs konstruktion sökas under perioden mellan 1371 och 1377. Det är omöjligt att fastslå exakt när Kruševac grundades eftersom staden definitivt inte byggdes på ett enda år. Även om bygget av Ravanica och andra liknande arkitektoniska strukturer tog ett helt decennium, är det säkert att konstruktionen av fästningen i Kruševac tog minst flera år. Den lilla staden byggdes tidigare som ett separat försvarskomplex, bredvid vilket ytterligare ett bälte av murar med torn senare lades till, inom vilket kyrkan S:t Stefan byggdes.
1. Kruševac blev snabbt känt. Redan i januari 1387 gav prins Lazar köpmän från Dubrovnik ett privilegium ”i min ljusets berömda stad Kruševac”. Utländska delegationer anlände också till Kruševac för diplomatiska ärenden, såsom delegationen från Dubrovnik bestående av Nikola Gundulić och Jakov Bavželić Prodančić. De besökte prins Lazar i december 1386 och januari 1387.
2. Den turkiske krönikören Neşri berättar att Lazar och infidelernas armé gick under i slaget vid Kosovo vid stranden av ”denna Morava”, och historiker fann bekräftelse i denna krönika för folkliga legender om att Lazars och hans allierades trupper samlades någonstans i närheten av Kruševac. Historikern Stojan Novaković höll en åsikt, som nu i huvudsak förkastats, att turkarna i 1389, omedelbart efter slaget, intog Kruševac, Pristina och alla viktiga gruvor och fabriker för att säkra det mest fördelaktiga fredsavtalet möjligt. Den turkiske krönikören Aşıkpaşazade, som generellt anses opålitlig, rapporterar att Bayezid I år 793 Hijri, vilket motsvarar 1391, ”i slaget vid Kruševac” besegrade den ungerska armén, dödade många fiender och tog cirka 2 000 krigare till fånga i ett slag där den ungerske kungen själv deltog.
Efter slaget vid Kosovo fortsatte Lazars arvingar att bo i Kruševac. 1395 bekräftade prinsessan Milica, tillsammans med sina söner Stefan och Vuk, tidigare privilegier till klostret Sankt Panteleimon på Mount Athos och gav honom nya gods, däribland 'ett hus i staden Kruševac och mannen Radoslav den bulgariske'. Det kan anses tillförlitligt att helgonrelikierna av den heliga Petka flyttades från Vidin till Kruševac 1398. Därefter flyttade despot Stefan till Belgrad, vilket dock inte innebär att han helt övergav de andra huvudstäderna, inklusive Kruševac. Man kan inte tala om en flytt av huvudstaden under medeltiden, då medeltida härskare hade vana av att byta residens, det vill säga inte stanna uteslutande i en stad. Även om Stefan flyttade till Belgrad för att stå mindre exponerad för turkiska attacker och vara närmare ungrarna, undertecknade han fortfarande dokument i Kruševac, vilket innebär att han befann sig där: 'Jag, herre despot Stefan, kom överens med Živka i Kruševac om att jag tog emot hans följe och vax', och 1408 skickade han ett brev till kommunen i Dubrovnik, som var 'skrivet i april, i Kruševac', rörande betalningen av tullen i Novo Brdo. Under konflikten mellan despotbröderna Stefan och Vuk, när Serbien tillfälligt delades upp i norra och södra Serbien från 1409 till 1410, var Kruševac huvudstaden i söder.
Men utöver sin framträdande roll som administrativt centrum blev Kruševacs betydelse som en strategiskt viktig punkt allt tydligare när arméer, från både norr och söder, började kollidera på serbisk jord. Samtidigt var Kruševacs fästning ett ständigt mål för attacker. När sultan Musa invaderade Serbien 1413, enligt vår krönikeskrivare, ”besegrade han despot Stefan vid Vrbnica och förstörde Kruševac, Petrus, Stalać och Koprijan.” Även om det troligen bara var förTemplorna som skadades denna gång, led inte bara staden utan även dess omgivningar, eftersom krönikeskrivaren tillägger att Musa ”dödade otaliga kristna med svärdet”. Efter att Musas trupper dragit sig tillbaka, som krönikeskrivaren Konstantin ”Filosofen” berättar, i början av sommaren samma år, samlades hans motståndare i Kruševac: den bosniska prinsen Sandalj Hranić, banen av Mačva Jovan Morović och den turkiske tronpretendenten Mehmed I; koalisionsarmén begav sig ut för att förfölja Musa.
Dokument från Dubrovnik visar att despot Stefan fortsatte att stanna i Kruševac. Han daterade sina brev ”i Krušonje” i februari 1417, och omkring den tiden var Benko Marin Gundulić från Dubrovnik tillsammans med honom i Kruševac och skrev om arrenderingen av tullarna i Srebrenica till despot Mihailo Rastić. Dessutom, när Stefan Lazarević delade upp staten i ”makter”, låg en av dem i sin residens i Kruševac.
Men vardagslivet i Kruševac, som i resten av Serbien, avbröts av turkiska räder som började i slutet av 1425. Krönikören noterade: ”Tsar Murad går till Kruševac och plundrar Serbien”, och Konstantin den vise, som beskrev kriget mer detaljerat, betonar: ”Han kommer till Kruševac. Han plundrar några städer och återvänder igen.” Murad II plundrade delar av Serbien, särskilt Kruševac och dess omgivningar, och drog sedan tillbaka. Kriget fortsatte under 1426 och 1427 med allvarliga konsekvenser. Sultanen erötrade Kruševac och andra städer redan 1426 och belägrade Novo Brdo i början av 1427. Vid beskrivningen av dessa händelser poängterar Mauro Orbini att Murad II:s ankomst nära Kruševac orsakade den ungerske kungen Sigismunds kampanj mot Belgrad, vilket förhindrade turkarna från att ockupera hela Serbien, och att det är därför sultanen endast erövrade staden Kruševac (la città di Crusceuaz) och några andra landområden (con alcune altre terre), för att sedan bege sig mot Novo Brdo. Naturligtvis ockuperade turkarna, utöver staden, även omgivningarna kring Kruševac.
Turkerna kallade Kruševac för Aladža Hisar - den färgglada staden. Turkska källor noterar att kyrkor förvandlades till moskéer, och Kruševac blev omedelbart en avlägsen men viktig turkisk utpost. När den nya serbiske despoten Đurađ Branković 1428 ingick ett fördrag med sultanen, var han tvungen att gå med på att förlora Niš och Kruševac. På så sätt trängdes ett turkiskt område in i despotens territorium precis vid Kruševac och Stalać. I Kruševac etablerade den turkiska gränsbefälhavaren sin garnison, som enkelt kunde hålla utkik över despot Đurađ och hans land. Turkerna hade öppna vägar från Kruševac till Serbiens inre regioner. Dessutom höll de alltid 80 till 100 små båtar i ständig beredskap nära Stalać för att när som helst kunna färja över hästar och trupp tbody över Morava. Eftersom även Golubac, utöver Niš och Kruševac, var i turkiska händer, och Belgrad hade getts till ungrarna, lämnades Serbien utan större städer, varpå despot Đurađ omedelbart började bygga fästningen i Smederevo.
I början av 1433 reste den franske riddaren Bertrandon de la Broquière genom staden på väg hem från öst. Han nämner att staden, som de kallar Korsebech, ligger en mil från floden Morava, och konstaterar därefter att Sinan-bey, gränsbefälhavaren - en turkisk-grek som sultanen betruttit med förvaltningen av hela territoriet - bor i staden. Sinan-bey ansågs vara modig, vis och sträng; han kontrollerade noggrant överfarten över Morava, som utgjorde gränsen mot den serbiska staten. Han tillåtte endast personer han kände, eller de som uppvisade ett brev från sultanen eller den rumänska beylerbeyn, att färdas över floden. Skeppen på Morava stod också under Sinan-beys befäl. Inga kristna fick se dem; de bevakades av 300 män som byttes ut varannan månad. Under sin vistelse i Kruševac bevittnade fransmannen ett gripande möte som satte djupa spår hos honom. Han såg en mycket vacker, adlig kvinna ”från kungariket Ungern”, som tagits som fånga av en turkisk ungrare och hållits som hans hustru, ”och när hon såg oss grät hon bittert och hade ännu inte avsagt sig vår tro”, slutar Bertrandon de la Broquières beskrivning av sin vistelse i Kruševac.
Kruševac blev i allt högre grad ett mål för inte bara turkiska utan även ungerska attacker. När osmanerna invaderade södra Ungern och Transsylvanien började ungrare angripa Serbien. En heterogen armé bestående av ungrare, polacker och tjecker under ledning av Jovan Markali, med hjälp av den nordliga bannen Franjo Talovac, korsade Donau nära Golubac natten till den 19 juni 1437 och nådde Stalać, där turkiska skepp låg för ankare. De brände vissa av skeppen och skickade andra nedför Morava till Donau. Vissa turkiska vakter lyckades fly; andra dödades av ungrare, och den 22 juni förstörde de alla bosättningar fram till Kruševac. Nästa dag, söndagen den 23 juni, anlände ungerska soldater till Kruševac omkring mitt på dagen och brände ner staden helt. Dagen efter, då armén fann flera skepp i Morava, korsade de över till despotens land, trots att de hade fått order om att inte göra det, och skyndade norrut mot Kovin. Den ungerska invasionen talades om i Europa och minns väl i Serbien. Kung Sigismund indikerade redan i slutet av september 1437 att han skickade armén precis för att bränna och förstöra staden Kruševac (ad comburrendum et anichilandum quoddam castrum Crusonjacz) och de turkiska skeppen i Morava. I våra krönikor nämns det däremot under 1437 att ”ungrare satte eld på de turkiska skogarna nära Kruševac”, och en krönika nämner specifikt att ”ungrare satte eld på staden Kruševac”.
Det ungerska invasionen 1437 accelererade den turkiska kampanjen mot Serbien, som avslutades med den serbiska statens (despotatets) fall 1439. När Jovan Hunyadi och despot Đurađ Branković utkämpade det "långa kriget" mot turkarna under hösten 1443, Capture enligt turkiska källor, erövrade deras armé, förstörde och brände Kruševac, för att sedan fortsätta mot Niš och Pirot. Men när korsriddarna återvände till Ungern i början av 1444 förblev Kruševac och andra platser de tillfälligt ockuperat i turkiska händer. Redan under sommaren samma år, efter avtalet om vapenvila mellan Ungern och Turkiet, återlämnades dock despot Đurađ hans stat med 24 städer, varav en, enligt den polske historikern Długosz, var Kruševac (Krušonets).
Hur länge Kruševac förblev under serbiskt styre är svårt att avgöra. Man kan till och med tvivla på om det verkligen överlämnades till despoten. En krönika som påstås ha skapats mellan augusti 1444 och juli 1445 visar att områdena Kruševac, Toplica och Dubočica var under turkiskt kontroll. Marginalanteckningar i en bok som redogör för förändringar från 1445 till 1455 vittnar också om att området Kruševac var i turkarnas händer i ett helt årtionde efter 1444. Den nämner många byar som tillhörde Kruševac eller byar som fortfarande existerar idag i dess omgivningar. Eftersom det ungersko-turkiska kriget på serbiskt territorium ännu inte var över, blev Kruševac-området, som nyligen tagits av turkarna, återigen en slagplats.
Under sommaren 1448 samlade Jovan Hunyadi en del av sina trupper i Ungern, korsade Donau och bröt igenom till Kruševac längs Morava, för att sedan föra ner dem till Kosovo där sultan Murad II besegrades i en tre dagar lång strid mellan den 17 och 19 oktober. Under reträttföljdet tillfångatogs Jovan av despot Đurađ men släpptes på villkor att han skulle betala skadestånd för de skador som den ungerska armén orsakat Serbien. Enligt Bonfini och Mauro Orbini beslutade sultanen dock att straffa despot Đurađ för att han släppt Hunyadi fri, och skickade året därpå Feriz-bey med 47 000 krigare till den serbiska gränsen. Han beordrades att återta Kruševac och därifrån attackera despotens land med eld och svärd, vilket Feriz-bey gjorde.
Men när turkarna återigen återerövrade Kruševac blev staden återigen ett mål för ungerska attacker. Våren 1454, när en stor turkisk armé marcherade in i Serbien, var sultan Mehmed II med i spetsen. Han anlände nära Kruševac (sotto Croxevaz), slog läger och stannade i flera dagar medan hans män plundrade omgivningen. När sultanen återvände till Sofia med en del av armén lämnade han kvar tre sanjak-beyer ”under Kruševac”, samt Feriz-bey, Isaković och Esa-bey Avranezović med omkring 30 000 ryttare som plundrade landet och hade Kruševac som bas. Despot Đurađ vände sig därför till Ungern för hjälp och gjorde stora ansträngningar för att samla en armé för att bekämpa osmanerna. Slutligen, den 29 september samma år, korsade Jovan Hunyadi Donau med sina trupper och Đurađs kavalleri. De marscherade söderut från Belgrad, nådde Kruševac, anföll oväntat turkarna och den 1 oktober dödades sanjak-bey Isaković och Esa-bey Avranezović. Den tillfångatagna befälhavaren i Kruševac, Feriz-bey, fördes till Smederevo, överlämnades till despoten nära Niš och bröts sedan till Belgrad. Erövringen av befälhavaren i Kruševac gjorde ett starkt intryck, så även den serbiske krönikören noterade att ”Jankula tillfångatog Feriz-bey i Kruševac”. Trots detta blev omkring 50 000 män och kvinnor från Serbien, särskilt från omgivningarna kring Kruševac, förslavade av sultanen under samma år 1454.
Efter att Novo Brdo föll under turkiskt styre (1 juni 1455) fick sultanen genom ett fördrag med Despot Đurađ alla territorier söder om Västra Morava, inklusive naturligtvis Kruševac. Men för Mehmed II var slutsaget av freden främst viktigt för att frigöra hans trupper för kriget mot Ungern. Redan nästa år marscherade han mot Belgrad med en stor armé. I förberedelse för belägringen förde han med sig mycket tung och klumpig belägringsutrustning till Kruševac och byggde även en gjuteri i staden, där utländska mästare tillverkade morterar och kanoner. På så sätt blev Kruševac en viktig turkisk fästning för erövringar i norr. Detta förblev fallet under de följande åren. Redan i april 1458 anlände en armé på omkring 15 000 man till Kruševac tillsammans med den rumänska beylerbeyen Mahmud Anđelović. Turkerna plundrade hela Serbien upp till Belgrad och återvände med stort byte till Kruševac, som, som uttryckligen anges, ligger två dagar från Smederevo och Belgrad. Nyheten nådde Venedig via Ungern om att beylerbey Anđelović hade fört med sig ett stort antal snickare och skeppsbyggare från Konstantinopel och Gallipoli till Kruševac. De avsåg att bygga små båtar och sätta ut dem i Donau. I början av nästa år nådde ännu mer exakta rapporter fram till Ungern, som uppgav att 1 200 snickare och skeppsbyggare från greker, turkar och representanter för andra nationer hade anlänt till Kruševac för att bygga gallerer och fustas, vilka sultanen avsåg att utpl eterna på Morava och Donau nära Belgrad för att göra all hjälp till den staden omöjlig.
Efter Smederevos fall (1459) rörde sig den turkiska gränslinjen norrut, vilket gjorde att striderna kring Kruševac upphörde. Den ungerske kungen Matthias Corvinus mindes fortfarande sin far Jovan Hunyadis framgångsrika fälttåg mot Kruševac 1466 och ångrade att han själv, under press från andra bekymmer, inte kunde föra krig mot turkarna. Tiåren senare, när en armé från Ungern besegrade Smederevos guvernör Ali-bey Mihaloglu vid Donau, marscherade sultan Mehmed II själv genom Serbien mot ungrarna. I slutet av 1476 stannade han med sin armé i Kruševac, för att sedan fortsätta norrut mot Donau.
Kruševac var scen för h अंगungariska-turkiska konflikter under 1480 och 1481. På order av den ungerske kungen Matteus Corvinus korsade en armé under befäl av Pavle Kinizsi, högsta befälhavaren för södra Ungern, Donau nedanför Smederevo i november 1480 och nådde Kruševac efter att ha härjat i bosättningar längs vägen. Under reträttens gång följde mer än 60 000 serbiska flyktingar med - män med kvinnor och barn som drog sina rörliga ägodelar på vagnar - in i Ungern. Året därpå tycktes historien upprepa sig. I arméns spets fanns, utöver Kinizsi, den serbiske despoten Vuk Grgurević, Dmitar Jakšić och befälhavaren för Belgrad, Ladislav Rozgonyi. De förintade den turkiska flottan på Donau, besegrade befälhavaren i Golubac och anlände till Kruševac, där de stannade i 12 dagar. Med ”eld och svärd” utplånade de områdena de passerade och tog med sig, utöver rikliga byten, 1 000 turkar samt över 50 000 fattiga serber, som den ungerske kungen lät bosätta sig i Banat. Denna kampanj registrerades av en serbisk krönikör med orden: ”Den vilde despoten erövrar Braničevo och utplånar Kruševac.” Självfallet kunde dessa räder från Ungern inte rädda Kruševac eller Serbien från det turkiska styret. Serbien plundades ytterligare av dem, och folkets utvandring till områden bortom Sava och Donau påskyndades. Dessutom påskyndade dessa invasioner de turkiska fälttågen mot själva Ungern.
Men efter det slutgiltiga fallet för det serbiska despottatet, när den turkiska gränsen flyttades till Donau, blev striderna kring Kruševac allt mer sällsynta och staden förlorade gradvis sin tidigare strategiska betydelse, så att den endast förblev ett administrativt center i regionen. Kort efter att ha hamnat under osmanskt styre blev den säte för ett sanjak. Inkomsterna från Kruševac-sanjak, som samlades in från två städer, 37 byar, 6 mezgirs (ängar, ödemark) och klostret Ljubostinja, uppgick till 8 000 dukater. Ett betydande antal kristna spahier som tjänstgjorde som derbendjis (pansarkavalleri) i den turkiska armén nämns i området kring Kruševac. Det är känt att flera framstående osmanska tjänstemän under 1400-talet föddes i Kruševac eller tillbringade delar av sina liv där. I beskrivningar av det osmanska riket runt år 1500 nämns Kruševac regelbundet bland sanjakerna.
Utöver sin stora roll som politiskt centrum för Serbien och en viktig strategisk punkt i den turkisk-ungerska kampen var Kruševac också viktigt som ett ekonomiskt centrum. Under despoti Stefan Lazarevićs tid fanns en liten handelskoloni från Dubrovnik i Kruševac. Invånarna från Dubrovnik nämns i Kruševac år 1414, 1417, 1421 och 1424.
Eftersom hela Balkanhalvön blev ett enhetligt tullområde med försvinnandet av kristna stater, använde invånarna i Dubrovnik Kruševac som ett handelscentrum i sina förbindelser med Porte. De lockades av den rika naturen och den gynnsamma geografiska läget, då de tidigare bedrivit affärer där. Det är tillförlitligt känt att invånarna i Dubrovnik handlade och bodde i Kruševac under 1480-talet. Med tiden växte Dubrovniks koloni i Kruševac och var vid 1500-talet omfattande och välkänd, där de främst handlade med boskap och jordbruksprodukter, särskilt vax. Genom Kruševac rörde sig invånarna i Dubrovnik vidare norrut och grundade sina kolonier i Belgrad, Smederevo och Vidin. Medlemmarna i dessa kolonier upprätthöll affärskontakter med invånarna i Dubrovnik i Kruševac.
Baserat på skriftliga källor kan utseendet på den medeltida staden Kruševac rekonstrueras. Dess synliga rester utgörs av ruinerna av ett kraftfullt torn, en del av en 23 meter lång försvarsmur och domkyrkan Sankt Stefan, kallad ”Lazarica”, som nyligen renoverats.
Det medeltida Kruševac var ungefär 300 meter långt i nord-sydlig riktning och cirka 200 meter i öst-västlig riktning. På lika avstånd från kyrkan finns två grupper av ruiner. Den som ligger i nordost är en del av citadellet, och den i den motsatta änden föreställer en grupp offentliga byggnader. Citadellet består av Lazars torn, försvarsmurar, rester av en vallgrav och ett litet torn. Denna del representerar ”lilla staden” i kontrast till resten av ”stora staden”.
Utanför citadellen hittades en cistern för vatteninsamling. Den stora staden var omgiven av en dubbel vall, där man funnit rester av fem mindre torn och den västra porten. I avsnittet med sekulära byggnader upptäcktes fyra hus uppförda samtidigt av samma mästare. Huvudbyggnaden, som var avsedd för bostadsändamål, hade utöver en veranda och en hall tre rum, varav ett tydligen tjänade som en sal där man även funnit rester av en spis. Den andra byggnaden var sannolikt en stall, och de två andra var hjälpbyggnader. Det antas att denna del av byggnaderna utgjorde prins Lazars gård - tyvärr är byggnaderna närmare kyrkan, som var mer betydelsefulla, helt förstörda.
Kruševac förstördes flera gånger under Musas fälttåg 1413 och i kriget 1425–1427. Staden var delvis förstörd när den upptäcktes i början av 1433 av fransmannen Bertrandon de la Broquière, som beskrev den på följande sätt: ”Och denna stad är liten och mycket väl befäst med en dubbel mur, som var riven upptill där skytthålen satt, och det fanns även en liten stad, som nu är riven.”
Turkarna började förstöra Kruševac, och ungrerarna fortsatte arbetet. När de anlände till 'staden och fästningen Kruševac' i juni 1437 satte de eld på citadellen där turkarna tidigare bottit, samt andra byggnader i 'fästningen och staden'. Enligt deras egna ord firade de Johannes döparen mer praktfullt än någonsin tidigare i sina liv. De brände ner hela fästningen och staden helt (dictum totum castrum et civitatem cum adiacentibus ignis voragine ad nihilum redigi fecimus). Även om ungerska källor direkt hävdar att Kruševac förstördes helt, existerade staden fortfarande 1437, åtminstone som en militär utpost. Men rivningen av dess kvarlevor fortsatte senare. Korståren brände ner den 1443, så troligen förblev staden Kruševac helt i ruiner efter denna kampanj. Historierna från Bonfini och Mauro Orbini visar att inte ens armén längre kunde stanna där. Enligt dem 'återställde' turkarna Kruševac, som 'blivit förstörd', omkring 1449 på grund av dess strategiska betydelse. Stadsbefal jären Feriz-bey förde in ett stort antal murare och andra hantverkare från grannstäderna 'för att återställa och stärka Kruševac'. De befästade staden med vallar, vallgravar och torn så att garnisonen kunde motstå vilken belägring som helst.
Den bäst bevarade delen av prins Lazars forna huvudstad är hovkyrkan S:t Stefan, så kallad Lazarica. Mycket lite återstår i närheten av den hårda staden Kruševac, som den kallades av Konstantin den vise. Idag är resterna av donjonen, genom vilken man gick in i staden, och en del av den intilliggande östra befästningen bevarade. Innanför tornmurarna finns fortfarande en korridor med trappor som leder till de övre planen och öppnar upp mot stadens murar. En av sevärdheterna med detta torn är att dess väggar är klädda med småsten, vilket är en riktig sällsynthet och troligen en av anledningarna till att turkarna kallade hela fortet för det Färgstarka staden. Området kring det forna fortet har gjorts om till en park där ett museum också ligger. Parken är nästan helt förfallen, med undantag för området kring kyrkan. Murarna, såväl som resterna av andra byggnader, är mycket dåligt bevarade, saknar skyltning och är oskyddade mot skadegörare. En del av murarna rivs under förra seklet för byggandet av hus, under vilket sten från befästningarna troligen användes.
Källor:
https://www.mycity-military.com/Stari-srednji-i-novi-vek/Krusevac-u-srednjem-veku.html
Skriven av Jermaine
Diskutera detta med författaren och andra
Inga kommentarer än. Bli först med att starta samtalet.