Demut-Malinovskys oxar eller historien om "Vzorushka" och…

Detta är två berömda bronsskulpturer skapade av den framstående ryske mästaren Vasilij Demut-Malinovsky 1827. Statyerna betraktas som mästerverk inom djurskulptur och är kända bland allmänheten och specialister som Vzorushka (vänster) och Nevzorushka (höger).

Fram till början av 1800-talet utgjorde Fontanka-floden den officiella stadsgränsen. Vid den tiden fanns även en stadsmur som löpte nästan helt längs den framtida rutten för Obvodny-kanalen. Söder om muren, på höger sida av vägen, låg "boskapshon", där boskap drevs för försäljning. Det var en träkonstruktion och ett stort inhägnat område. Det var ett stort, dammigt (eller lerigt, beroende på vädret) fält,

inramat med ett lågt staket, rader av pålar för att binda upp boskap, trävillor och en liten slakteri. Bortom det låg en förort med skogar och ängar som sträckte sig utåt. Boskapen drevs längs Skotoprigonnaya Road och fick vanligtvis beta på närliggande ängar. Djuren förlorade mycket vikt på vägen, så det var nödvändigt att åtminstone delvis återställa deras marknadsförbara utseende.

Det finns en legend som säger att kejsar Alexander I, när han reste längs Tsarskoye Selo Road, lade märke till det fula utseendet på "boskapshMgCl-gårdenten", blev obehagligt överraskad och beviljade att den skulle städas upp. Detta genomfördes mellan 1821 och 1825 av arkitekten I. I. Charlemagne. På platsen för den gamla "boskapshMgCl-gårdenten", som upptog ett område på ungefär storleken av en kvadratverst och var inhägnad av ett solitt staket, uppfördes en ny byggnad för BoskapshMgCl-gårdenten. Huvudbyggnaden vette mot Tsarskoye Selo Prospect (som denna del av Moskovsky Prospect då kallades) och inrymde kontor, en utställningshall, ett tehus för köpmän och lägenheter för vissa anställda. Byggnaden kröntes av en fronton och dekorerades på andra våningsplan med en putspanel föreställande ett överflödshorn och Merkurius stav – symboler för rikedom och handel. Byggnadens nedre del var rustikerad och utformad som en sockel. Mitten genomskärdes av tre entrébågar, flankerade på piedestaler av röd granit av bronsstatyer föreställande oxar, skapade 1827 av skulptören V. I. Demut-Malinovsky.

Oxarna var olika. Den ena tittade på förbipasserande, och enligt populära rykten fick den smeknamnet "Vzorushka" (Vaktaren). Den andra såg något intressant lite vid sidan – denna kallades "Nevzorushka" (Icke-vaktaren).

Sidobyggnaderna, som anslöt till huvudbyggnaden med en mur, var avsedda för husdjurshållning och höförvaring. Deras arkitektoniska utformning var i linje med resten av byggnaden. Vid den tiden såldes boskap här. Slakteriet inrättades senare, i slutet av 1800-talet. I början av 1930-talet flyttades den tidigare boskapshallen och slakteriet utanför stadens gränser. I anläggningens utkant restes mejeribygget mellan 1932 och 1934, enligt projektet av arkitekterna V. F. Tvelkmeier, A. M. Sokolov och I. I. Fomin. Även oxarna lämnade sina fundament - de flyttades till ingången av det nya Leningrads köttförädlingsanläggning vid Moskovskoye Highway.

Det som Sergey Anatolyevich Nosov skriver om legenden kopplad till dessa oxar i sin bok "The Secret Life of St. Petersburg Monuments."

"Nu kan vi inte låta bli att nämna den nästan mystiska berättelsen kopplad till dessa tjurar. Den är känd, men vi kommer att tillägga något till den. Den presenterades för allmänheten av den lokala historikern i Sankt Petersburg, V. V. Nesterov, i den berömda boken 'Lions Guard the City' (1971). Efter att N. A. Sindalovsky förskönat dess återberättande med motivet om en profetisk dröm, blev denna berättelse mycket populär och dök till och med upp i Moskvas tidningar. Den handlar om operationen för att rädda de bronsgjutna tjurarna i början av kriget. De bronsgjutna tjurfigurerna flyttades bort från frontlinjen till en annan del av staden - inte precis vart som helst, utan till området vid Alexander Nevsky Lavra, där, av en slump, askan av Demut-Malinovsky själv vilade på Tikhvin-kyrkogården. Tjurarna kom, som om de ville, till sin skapares grav. Den lokala folkminneskollektorn N. A. Sindalovsky berättar en legend om en märklig dröm som Demut-Malinovsky påstås en gång haft: de bronsgjutna tjurarna, nyligen skapade av honom, kom på besök hos Demut-Malinovsky i hans hem. Vad detta betydde kunde drömmaren inte tyda. Men vi vet det. Tack vare Sindalovsky berättas nu historien om det mystiska mötet på kyrkogården oundvikligen tillsammans med skulptörens dröm. Jag vet inte i vilka kretsar legenden om Demut-Malinovskys dröm cirkulerade, men även utan denna dröm är sammanfallet mer än uttrycksfullt. Det finns en förbisedd nyans här."

Faktan är att Demut-Malinovsky, som dog 1846, inte begravdes på Tikhvin-kyrkogården utan på en helt annan kyrkogård - Smolenskaja. Fem år senare begravdes hans fru Elizaveta Feodosyevna där också - ödesbestämd att ligga tillsammans med sin far, skulptören F. F. Shchedrin, under ett enskilt monument i granit, ett offeraltar. Ett liknande monument fanns på graven till S. F. Shchedrin, en landskapsmålare och hennes farbror. Under 1930-talet fick två kyrkogårdar på området kring Alexander Nevskij-klosteret, Lazarevskoye och Tikhvinskoye, status som minnesplatser. Lazarevskoye blev ett museum - 1700-talets nekropolis. Eftersom Shchedrin-bröderna, som konstnärer, tillhörde det århundradet, ombegravdes de bland andra kändisar i Lazarevskoye, och båda monumenten flyttades dit. Dottern ombegravdes med sin far. Och några år senare ombegravdes Vasily Ivanovitj Demut-Malinovsky själv - utan tvekan på grund av sina förtjänster - på den intilliggande Tikhvin-kyrkogården, som då kallades ”Mästarnas och A. S. Pusjkins samtida nekropolis”. Vasily Ivanovitj vilade i sin första grav på Smolenskaja-kyrkogården i nästan ett sekel. Och oxarna stod på en plats i många år. Det visar sig att Demut-Malinovskys aska rördes precis när hans oxar skickades till stadens utkant till ”köttjätten”.

Det visar sig också att man och hustru separerades och nu vilar på olika kyrkogårdar, även om de är grannar, åtskilda av två stenmurar.

Monumentet på Vasily Ivanovitjs grav dök upp först före kriget. Och i början av kriget hände denna historia med oxarna som kom till honom.

”Så kom oxarna inte bara till sin skapare, utan skaparen själv gjorde en oförklarlig resa för att möta dem.”

Under 2020-talet blev oxarna föremål för en rättsprocess. LLC "Samson" hävdade att efter privatiseringen av statsföretaget 1992 gick även statyerna över till dem. Hovrätten i Sankt Petersburg och Leningrad-regionen avWeedade LLC "Samson's" ansökan mot Rosimushchestvo och den interregionala territoriella förvaltningen att erkänna äganderätten till oxfigurerna. Figurerna tillhör staden och har sedan våren 2021 varit under den operativa ledningen av Statens museum för urban skulptur i Sankt Petersburg.

Arkitektkontoret "Studio 44" ritade ett bostadskomplex vid hörnet av Moskovsky Prospect och Obvodny Kanals kaj (området för den forna Cattle Yard), vilket byggs av Legenda-koncernen. Efter många år nära Leningrads köttförädlingsanläggning och en nylig restaurering togs beslutet 2023: