Fram till 1862 höll det tyska reformerade församingen gudstjänster i byggnaden för den franska reformerade kyrkan på Bolshaya Konyushennaya-gatan. Antalet församlingsmedlemmar ökade dock, och snart uppstod ett behov av att bygga en egen kyrka. Församdens ledare vädjade till stadens myndigheter, och 1862 bevilades den tyska reformerade församlingen genom kungligt dekret en markbit kostnadsfritt vid korsningen av Bolshaya Morskaya-gatan, Moika-flodens kajpromenad och Pochtamtsky-gränd.
Enligt projektet av arkitekten Bosse byggdes kyrkan av Grimm mellan 1862 och 1865. Kyrkobyggnadskommittén leddes av pastorn Herman Dalton. I dekorationen av reformerade kyrkobyggnader tillåtes endast de element som tillåts av Bibeln. Arkitekten försökte medvetet harmonisera byggnadens dekor med den reformerade läransanda, vilken var ganska återhållsam vad gällde bildkonst. Byggnaden, uppförd i rött tegel med vita detaljer och ett högt tvådelat klocktorn, är utformad i romansk stil. I Sankt Petersburg var detta en av de första konstruktionerna med tegelfasad.
Kyrkobyggnaden innehöll även pastorns familjeresidens. Pastor Dalton övervakade en skola för barn i den reformerade tron, som grundats av Johann von Murald.
Kyrkan vigdes den 24 november [5] 1865. På byggnadens första våning låg skolan och prästens lägenhet; på andra våningen låg själva kyrkan, med stora kyrkfönster från E. Beyermans verkstad i Riga och en orgel. En av de första prästerna var Herman Dalton.
Som den lokala pressen skrev: "Den 14 december förra året brann den reformerade kyrkan i Sankt Petersburg ner - ett av våra bästa exempel på tegelarkitektur. Den exakta orsaken till branden har ännu inte fastställts. På kvällen före branden, i brandkårens närvaro, brändes alla rör i kyrkan ut och rengjordes, så det finns ett rykte i staden att branden var ett resultat av denna farliga åtgärd. Vid inspektion hittades dock inga sprickor i rören; men i ett av skorstenarna hittades rengöringsdörrarna öppna, så det kan antagas att den öppna öppningen i skorstenen lät lågan från spisen tränga in under taket och antända takstolarna. Oavsett vad blev klocktornet och kyrkans tak, liksom hela det senare interiöret med dess trätak, offer för lågorna. Denna kyrka, byggd i romansk stil, var ett av våra bästa konstnärliga verk vad gäller dess enkelhet och graciösa proportioner, såväl som stilens återhållsamhet och adel."
Därför vågar vi tro att några få ord vi avser att säga om kyrkan inte kommer att vara överflödiga för läsarna av "Zodchy". Denna kyrka representerar, bland annat, ett instruktivt exempel på vad en liten korporation av människor kan åstadkomma när alla strävar tillsammans mot ett mål. Den byggdes, om än med stor svårighet, enbart med medel från sin församling, vilken inte översteg 3 000 personer."
Den 14 december [26] 1872 drabbades kyrkan av en svår brand. Mellan 1872 och 1874 restaurerades den av arkitekten Rahau. Små förändringar gjordes - klocktornet höjdes och taken lyftes. Kyrkorummet dekorerades med glasmålningar tillverkade i Riga.
1929 stängdes kyrkan och omvandlades till ett studenthem. Under 1930-talet byggdes byggnaden helt om i konstruktivistisk stil som ett kulturhus av arkitekterna Grinberg och Reitz, med skulptörerna Averkiev, Nikolaev och Shultz.
Tornets övre del med spira togs bort, och skulpturala kompositioner och balkonger lades till i fasaderna.
Funktionellt bestod ombyggnaden av att anordna en audiitorium på långhusets sida, och klocktornet förvandlades till en tornliknande pylon. Nästan hela pylonen upptoges av ett enormt glasmålningsfönster. Hallen hade också betydande glaspartier. Senare genomgick projektet ytterligare modifieringar tills det slutligen fick den form vi ser idag.
Tidskriften ”Arkitektur i Sovjetunionen” gav 1936 en negativ recension av byggnadens redan förkastade konstruktivistiska former: ”Författarna till Kommunikationsarbetarnas hus betraktade helt riktigt nödvändigheten av att bevara tornet, men tycktes uppenbarligen inte förstå dess arkitektoniska karaktär. Byggnaden, krönt av tornet, fullbordar inte längre Moikas perspektiv; den dyker upp plötsligt och framstår som en tråkig, platt låda. Berövad en uttrycksfull silhuett passar byggnaden inte in i ensemblen och uppfattas som en främmande kropp, som något lager eller fabrik mitt i staden. Detta är ett typiskt exempel på en övergångsstil, det vill säga en ’berikad’ men i grunden rent konstruktivistisk struktur med alla dess inneboende brister.”
Senare bytte Kulturhuset namn till Kulturpalatset. Det husade en konsertsal, en biosalong, ett bibliotek och fritidsklubbar.
Historien om Kommunikationsarbetarnas kulturpalats är nära sammankopplad med bildandet av den leningradska skolan av rysk rock; band som ”Akvarium”, ”Kino” och andra framförde och spelade in på dess scen.
Källor:
https://www.citywalls.ru/house1487.html
https://www.citywalls.ru/house8277.html
Skriven av Jermaine
Diskutera detta med författaren och andra
Inga kommentarer än. Bli först med att starta samtalet.