Byggnadens författare och första ägare var arkitekten Boguslav Heydenreich, som var av lettisk ursprung. Han registrerade skickligt fastigheten i sin hustrus Alexandra, född von Dingelstedt, namn. Vid tiden för husets konstruktion (1860-1861) hade Boguslav redan tjänat ihop en betydande summa; han byggde hyreshus åt privata klienter och arbetade som arkitekt vid avdelningen för projekt och uppskatter vid huvuddirektoratet för järnvägar och allmänna byggnader. Av skäl som är okända för oss sålde familjen herrgården 1868. Köparen var Evdokia Apraksina, hustrun till den förmögne adelsmannen och hovstalmästaren - Greve Ivan Apraksin. Herrgården köptes som en gåva för att fira äktenskapet med deras äldsta dotter Maria.
Byggnaden är utformad i den romansk-renässansiska arkitekturstilen. Høga valv spänner över två våningsplan (den andra och tredje) och vilar på kolonner med fasade romanska kapitäl. Den övre cornichen är dekorerad med en tät rad av valv, stiliserade som krenelering på murväggar. Byggnadens centrala del är något indragen från den röda linjen. På sidorna sticker två massiva risaliter ut med utsmyckade fönsterramar på den andra våningen, ovanför vilka finns ägarnas (Raevsky-familjens) släktvapen med en svan. Från interiören har en stor trappa i sten till andra våningen och förhallen överlevt till denna dag. Förhallen framstår som relativt blygsam, med rustika väggar dekorerade med stuccomedalljonger. Huvuddekorationen är den stora trappan upp till andra våningen, utförd i nybarock stil. Här kan man se figurer av atlaster och karyatider, putti-figurer och praktfulla barockfönsterramar. Hela rummet belyses av ett stort takfönster. Høga valv som vilar på räfflade kolonner med fasade romanska kapitäl omsluter den andra och tredje våningen. Den övre cornichen är prydd med täta machikula-valv. Fönstren i de sidonliga risaliterna har massiva rustika ramar, ovanför vilka finns vapensköldar under en riddarhjälm, med lejon som sköldhållare.
År 1868 köptes herrgården av grevinna Evdokia Nikolaevna Apraksina, född Nebolsina, hustru till stallmästaren Apraksin. Hon gav den i gåva till sin dotter Maria Ivanovna. Maria Ivanovna Apraksina gifte sig med greve Ippolit Chernyshev-Kruglikov, en överstelöjtnant och senare generaladjutant till Alexander II, som Sergey Sheremetev noterade i sina dagböcker: "Chernyshev var en gottmodig man men hade inget rykte om måttfullhet och var känd för sitt vilda beteende när han var full." Ippolit var uppenbarligen inte en förebildlig familjefar. Hans fru, likt vår hjältinna från tidigare kapitel, prinsessa Vera Gagarina, vände sig till religionen och blev en hängiven följare av grundarna till den evangeliska rörelsen i Ryssland - Grenville Redstock - och gick efter hans avgång med i cirkeln av evangelister under ledning av Vasily Pashkov.
M. I. Chernysheva-Kruglikova sålde snart, år 1874, huset till en köpman av första skrået, statsråd Abram Isaakovich Zak, en judisk bankir och rådgivare till den ryska regeringen i bank- och ekonomifrågor. I herrgården höll han storslagna mottagningar där de bästa företrädarna för det ryska judiska samfundet ofta uppträdde, däribland den store kompositören och ägarens vän - Anton Rubinstein.
Kort före Abram Zaks död skyndade hans arvingar på att sälja vidare herrgården till nya ägare.
År 1890 förvärvades palatset av moderärgeneral M. N. Raevsky, en vän till en av Pushkins bekanta och ättling till en berömd militärfamilj. Husets fasad pryddes av Raevskijs vapensköld med en svan. Vid denna tid hade den föreö. militärofficeren och deltagaren i det rysk-turkiska kriget gått in i stats tjänst och blivit medlem i rådet för statsministern för statsegendomar samt president för den kejserliga trädgårdssällskapet. Han ägnade det mesta av sin tid åt att förbättra sina familjeegendomar i Cherson-provinsen och på den södra kusten av Krim. I Alushta lyckades Michail Raevsky bygga det enorma Karavan-palatset med förebildliga trädgårdar och parker. Efter ägarens död, fram till revolutionen, beboddes palatset av hans änka - prinsessan Maria Raevskaya (född Gagarina). Efter revolutionen flydde hon till Frankrike ochBosättte sig i Nice. I exilen var hon medlem i Damersällskapet till minne av kejsarinna Maria Fjodorovna. Hon levde till 90 års ålder, överlevde andra världskriget och gick bort 1941, och överlevde därmed hälften av sina barn.
Banken som för närvarande upptar byggnaden har utfört renoveringar; golven är täckta med moderna plattor. Väggarna har panelats och vissa hallar delats avatal med ett stort antal skärmväggar - nu finns det många små kontor. På vissa platser finns dock gamla vägglampor och ljuskronor kvar.
Byggnadens entréhall är i gott skick, medan den bakre gårdsdelen av byggnaden upptas av huvuddirektoratet för inrikesministeriet i Sankt Petersburg.
Källor:
https://vladpitergid.com/blog/geydenreyhvtb
https://www.citywalls.ru/house2586.html
Skriven av Jermaine
Diskutera detta med författaren och andra
Inga kommentarer än. Bli först med att starta samtalet.