Baron Fjodor Ivanovitj Lidval

Baron Fyodor Ivanovich Lidval (Johan Fredrik Lidvall, svenska: Johan Fredrik Lidvall; 20 maj (1 juni) 1870 - 14 mars 1945) var en rysk-svensk arkitekt av svenskt ursprung och medborgarskap, akademiker vid den kejserliga konstakademien, född i Sankt Petersburg. Hans far, Jon Petter Lidval, född i byn Bude i Liden socken i Hälsingland (enligt andra källor - i Medelpad), kom till Ryssland 1859 och blev senare en välkänd skräddare i Petersburg, chef för den stora syateljén "Ivan Petrovich Lidval och söner" samt leverantör till det kejserliga hovet. Hans moder, Ida Amalia Fleschow, föddes i Petersburg av en svensk mor, Eva Lakstrem, född i den finländska orten Hausjärvi, och Baltazar Fleschow, en möbelmakare som kom till Ryssland från den danska provinsen Slagelse, södra Själland. Förutom Fredrik hade familjen även sönerna Erik Leonard, Wilhelm Baltazar, Edward Theodor, Paul Nicholas och döttrarna Maria Ulrika och Anna.

År 1882 tog Lidval examen från grundskolan vid den evangelisk-svenska kyrkans kyrka vid Sankt Katarina, och därefter från den andra Petersburgska Realskolan (1888). Han studerade i två år vid Baron Stieglitz skola för teknisk ritning. Under semestertid tjänstgjorde Fyodor Lidval, likt sina bröder, två gånger i Livgarderegementet i Stockholm.

Från 1890 till 1896 var Fyodor Lidval student vid arkitekturavdelningen vid den högre konstskolan vid den kejserliga konstakademien, där han från 1894 till 1896 studerade i arkitekten L. N. Benois verkstad. Han tog examen från den högre konstskolan med titeln konstarkitekt.

Mellan 1910 och 1917 undervisade Lidval vid arkitekturfakulteten vid Kvinnans polytekniska institut, deltog i utgivandet av en arkitektur- och konsttidskrift, var medlem i många tävlingsjuryer och deltog själv i ett stort antal tävlingar för att designa olika byggnader. År 1911 deltog han till exempel i tävlingen om utformningen av den adliga församlingens byggnad på Italian Street nr 27 (projektet av Kosyakov-bröderna vann). 1912 deltog Lidval i en sluten tävling av styrelsen för den sydvästra järnvägen om utformningen av Kiev stationsbyggnad, där han vann andra pris, samt i en beställd tävling arrangerad av järnvägsministeriet och konstakademien för ett rekonstruktionsprojekt av Nikolajevskij stationsbyggnad (i båda tävlingarna vann projekt av V. A. Shchuko). År 1915 fanns ytterligare två tävlingsprojekt: Volga-Kama-bankens byggnad för Tiflis (Gudiashvili Street; byggnaden uppfördes av Zurabyan) och för Kiev (Khreshchatyk, hus nr 10; byggnaden uppfördes av Andreev), utförda av Lidval tillsammans med arkitekten Kosyakov. Samma år färdigställde Lidval tillsammans med Kitner ett projekt för en bostadsbyggnad för ensamstående arbetare vid Lysvensky-fabriken i Perm-provinsen (byggnaden uppfördes av arkitekten Zhdanov från Lysva).

Den mest produktiva perioden i Lidvals skapande är förknippad med Sankt Petersburg. Sedan 1899 var han medlem i Sankt Petersburgs arkitektförening. År 1907 tilldelades Lidval en silvermedalj av en specialkommission som gav ut priser för de bästa fasaderna för fasaden på Meltzer-huset (hörnet av Bolshaya Konyushennaya Street och Volynsky Lane) och ett hedersdiplom för fasaden på Zimmermanns hyreshus (hörnet av Kamennoostrovsky Prospect och Vologodskaya Street). Mer än 30 byggnader och konstruktioner byggdes i Sankt Petersburg enligt hans ritningar.

Lidvals verk började spela en betydande roll i arkitekturen i Sankt Petersburg på 1900-talet. Under hans kreativitets första fas (1897–1907) var han en ljus representant för stilen "Nordisk modernism"; hans strävanden under dessa år låg nära de aspirationer som fanns hos skandinaviska och finska arkitekter.

Efter februarirevolutionen 1917 föreslog den svenska militära attachén att Lidval skulle skicka sina barn och sin fru till Sverige. Arkitekten hade mycket arbete och gick med på det, men han kunde själv inte åka. Lidvals familj återvände aldrig till Petersburg. Lidvals fru kom kortvarigt för att närvara vid sin fars begravning och återvände sedan till Sverige. Hon tog inte med sig några värdesaker, inte ens tog hon ut pengar från bankkontot. En släkting till arkitektens fru bodde en tid i huset på Kamennoostrovsky Prospect 1–3. På något sätt lyckades hon överlåta delar av egendomen och möblerna till Reval (Tallinn). Under hösten 1923 tog Lidvals familj emot allt.

Efter oktoberrevolutionen 1917 bodde Lidval i Petersburg. Han utsattes inte för våld och behövdes som arkitekt. Men på grund av det svåra läget i landet byggdes ingenting mer. Dessa svårigheter och längtan efter familjen var anledningarna till att Lidval, efter att ha rest till Sverige sommaren 1918, aldrig återvände till Ryssland.

Slutligen gav en av de svenska arkitekterna, Albin Stark, Lidval arbete; genom att arbeta i detta företag ritade han 16 villor i Stockholm och deltog även i utvecklingen av projekt för ytterligare 7 byggnader (främst som interiörarkitekt). Men kreativa uppdrag var sällsynta. Det mesta av arbetet var tekniskt. Hans första självständiga projekt var två villor på Tjustagatan (nummer 3 och 5, 1922), där motiv karakteristiska för Lidvals Petersburg-period och den svenska grace-arkitekturen, som utmärjs av blygsamhet och återhållsamhet, kombineras. Bland andra projekt han genomförde i Stockholm finns Shell-oljebolagets byggnad på Birger Jarlsgatan och ett hus på hörnet av Torsgatan och Sankt Eriksgatan. Även i början av 1930-talet ritade Lidval flera bostadshus i funktionalistisk stil i Stockholm. Enligt hans dotter Ingrids minnen kände Lidval sig andligt isolerad i Sverige och sörjde förlorade kreativa möjligheter. Det är känt att han 1932 och 1937 reste till Finland, till Terijoki. Där träffade han Marta, den yngre systern till Emmanuel Nobel.

Han dog 1945 i följd av en hjärnblödning. Han är begravd i Stockholm på Jursholms kyrkogård.

Sources:

https://ru.wikipedia.org/wiki/Лидваль,_Фёдор_Иванович

https://www.peoples.ru/art/architecture/fedor_lidval/