Den judiska gemenskapens historia i Rom sträcker sig tillbaka till 100-talet f.Kr, då den romerska republiken bildade en sorts allians med Judéa under ledarskap av Judas Makkabäus. Vid den tiden kom många judar till Rom från Judéa. Under de följande århundradena ökade deras antal på grund av bosättningar kopplade till medelhavshandel. Senare fördes ett stort antal judar till Rom som slavar efter de judéisk-romerska krigen i Judéa mellan 63 och 135 e.Kr.
År 1870, efter genombrottet vid Porta Pia, intog den italienska armén Rom, och staden tillsammans med hela dess territorium införlivades i kungariket Italien; påvens världsliga makt upphörde. Senare förklarades Rom som kungarikets huvudstad.
Under 1900-talet uppnådde judarna full emancipation och lika medborgerliga rättigheter, i likhet med övriga Europa. Från det ögonblicket kunde judiska samfund resa monumentala synagogor trots århundraden av restriktioner. Det beslutades att bygga stadens mest imponerande synagoga, Tempio Maggiore, i samma område där judar under århundraden hade varit instängda. Det romerska ghettot förstördes och judar beviljades medborgarskap. Byggnaden som tidigare inrymde ghettotsynagogan (en komplex struktur som innehöll fem shuls (en italo-judisk term för synagogor) i en och samma byggnad) revs, och den judiska gemenskapen började planera bygget av en ny och imponerande byggnad.
Synagogan, som ritades av Vincenzo Costa och Osvaldo Armanni, byggdes mellan 1901 och 1904 på Tiberns stränder med utsikt över den forna gettonen. Den innehåller element från assyriskt-babylonisk, egyptisk och grekisk-romersk arkitektur. Byggnadens eklektiska stil gör att den sticker ut även i en stad känd för sina anmärkningsvärda byggnader och strukturer. Den iögonfallande designen var ett medvetet val av församlingen vid den tiden, som ville att byggnaden skulle bli en synlig symbol för deras frihet och kunna ses från många fördelaktiga punkter i staden. Alumindomen är stadens enda kvadratiska kupol, vilket gör byggnaden lätt igenkännlig även på avstånd. Synagogans interiör är rikt dekorerad i jugendstil.
Den 9 oktober 1982 attackerade en grupp palestinska kommandobataljoner en folkmassa av romerska judar som lämnade synagogan, vilket skadade årtiondet personer och dödade tvååriga Stefano Gaj Taché. Dokument visar att den hemliga servicen informerat italienska myndigheter om den förestående faran, men inga säkerhetsåtgärder vidtogs för synagogan.
År 2004 firade synagogan sitt hundraårsjubileum. Utöver att vara ett bönehus är den också det kulturella och organisatoriska centret för den romerska judiska gemenskapen (la Comunità Ebraica di Roma). Den hyser kontoren för Roms överrabbi samt det romerska judiska museet.
Den 17 januari 2005 uppträdde tretton kantorer, tillsammans med Association of Jewish Cantors of America (Chazzanim Farband), för första gången i synagogans historia vid en kantorrecital.
Den 13 april 1986 besökte påven Johannes Paul II oväntat den stora synagogan. Denna händelse var det första kända besöket av en påve i en synagog i den romersk-katolska kyrkans tidiga historia. Han bad tillsammans med rabbin Elio Toaff, dåvarande överrabbin i Rom. År 2010 tog rabbin Riccardo Di Segni emot påven Benedikt XVI. Påve Frans besökte den stora synagogan den 17 januari 2016. Under sitt besök fördömde påven allt våld begått i Guds namn och anslöt sig till diasporan i en gest av mellanreligiös vänskap. Påve Frans upprepade flera gånger ord som först sades av påve Johannes Paul, att judar är kristandomens "äldre bröder". Påve Frans lade till "äldre systrar" i den judiska tron till sina ord.
Källor:
https://en.wikipedia.org/wiki/Great_Synagogue_of_Rome
https://museoebraico.roma.it/le-sinagoghe/
Skriven av Jermaine
Diskutera detta med författaren och andra
Inga kommentarer än. Bli först med att starta samtalet.