Cochin-synagogan (Paradesi-synagogan), Cochin, Indien

Paradesi-synagogan, även känd som Cochin-synagogan eller Mattancherry-synagogan, är en synagoga belägen i den judiska stadsdelen Mattancherry, en förort till staden Kochi i delstaten Kerala, Indien. Den byggdes 1568 e.Kr. av Samuel Castiel, David Belila och Joseph Levi för den blomstrande Paradesi-judiska gemenskapen i Kochi. Vid den tiden bestod Cochin-judarna främst av den gamla historiska gemenskapen av malabarjudar och nyanlända sefardiska flyktingar som flydde portugisisk religiös förföljelse av judar i Spanien och Portugal. Det är den äldsta aktiva synagogan i samväldsländerna. Paradesi är ett ord som används på flera indiska språk och betyder bokstavligen "främlingar"; det tillämpades på synagogan eftersom den byggdes av sefardiska eller portugisisktalande judar, varav några kom från familjer som utvisats från Aleppo, Safed och andra delar av Västra Asien. Dessutom immigrerade en ny judisk grupp till Kochi – sefarder från den iberiska halvön. De och malabarjudarna, eller Yehudan Mappila, delade många aspekter av sin religion, och nykomlingarna lärde sig dialekten judeo-malayalam, men sefarderna bevarade även sin egen kultur och det spanska språket i minst tre århundraden. År 1660 styrde holländarna området kring Kochi och kallade det holländsk Malabar. Under de följande åren användes Paradesi-synagogan främst av sefarder (som också kallades Paradesi) och deras ättlingar, och senare av europeiska judiska exiler.

Synagogan ligger i den gamla stadsdelen i Kochi, känd som Jewish Town, och är den enda av sju synagogor i området som fortfarande är i bruk, även om Kadavumbhagam-synagogan (1544) och Thekkumbhagam-synagogan (1647) (nu stängd) är mycket äldre. Anläggningen består av fyra byggnader. Den byggdes bredvid Mattancherry Palace i Kochi, som nu är en del av den indiska staden Ernakulam, på mark som beviljats av Raja av Kochi, Rama Varma. Mattancherry Palace-templet och Mattancherry-synagogan delar en gemensam vägg.

Malabarkvinnorna eller Yehudan Mappila (även kända som Cochin-judarna) utgjorde ett välmående handelssamhälle i Kerala och kontrollerade stora delar av den globala kryddhandeln. Indiens första synagoga byggdes på 300-talet i Kodungallur (Cranganore), när judar spelade en viktig roll i handeln i den södra indiska regionen (numera Kerala) längs Malabarkusten. När samhället flyttade till Kochi på 1300-talet byggde de en ny synagoga där.

Judasamhället i Kerala åtnjöt skydd och vänskap av Raja av Kochi, men mötte ändå fientlighet från portugiserna som på 1500-talet etablerade en handelsstolpe vid Fort Kochi. Portugiserna attackerade judarna igen 1662 eftersom de valt sidan av nederländarna i kampen om kontrollen över det lokala territoriet. Detta var ett resultat av nederländska försök 1661-62 att utmana portugiserna om dominansen i södra Indien. I februari 1661 tog nederländarna fästningen Paliport nära Cranganore, i december erövrade de Quilon, och en månad senare föll Cranganore i deras händer. Därefter belajrade de Kochi. Portugiserna försvarade dock Fort Kochi med all sin kraft, och i mars 1662 drog nederländarna tillbaka till Ceylon. Efter nederländarnas nederlag tog portugiserna hämnd på judarna. Paradesi-synagogen sattes i brand och förstördes delvis. Det tros att även andra synagogor i Kerala (Malabar) attackerades och skadades av portugisiska trupper. Judarna återfick sin säkerhet när nederländarna slutligen fördrev portugiserna 1665 och tog makten under de kommande 130 åren. Paradesi-synagogen, som hade lämnats övergiven under portugisisk hegemoni, reparerades då.

Paradesi-synagogan är en grupp vitkalkade och målade strukturer med tjocka väggar av chunam (polerad kalkputs) över laterit (en mjuk, rödbrun lokal sten) med sluttande tak med djupa taksprång för att undvika skador från de årliga monsunregnen, trälstaket och räcken, framträdande gavlar (där tält- och gaveltak möts), öppna takstolar, plana väppytor, tak täckta med lertegel, fönster med fönsterluckor och upphöjda bottenvåningar, utskjutande valv vid ingången till helgedomen, ett dekorerat upphängt tak i helgedomen, samt dämpade och begränsade detaljer. Synagogan är ett kompakt komplex bestående av en serie rum och korridorer som är sammankopplade eller omgivna av öppna ytor.

Synagogan ligger i den norra änden av Synagogue Lane, en smal gata på båda sidor kantad av hus som en gång ägdes och beboddes av judar; fram till 2010 bodde endast tio judar i området. Många av de tidigare judiska bostäderna ägs nu av muslimer, och några fungerar som souvenir- eller antikaffärer i markplan, vilket skapar en genuin turistzon. Efter en lätt kurva i vägen slutar Synagogue Lane tvärt i en återvändsgata vid synagogan. Från denna punkt syns dock mycket lite av Paradesi-synagogans komplex. Nästan hela bygget är dolt bakom höga, till största delen solida väggar. Den enda ledtråden om synagogan som ligger i gatan är klocktornet precis framför. Denna trevåningsbyggnad, nästan kvadratisk i planlösning, med ett spetsigt lertegeltak toppat med en kupol, är den mest framträdande och fotograferade delen av Paradesi-synagogans komplex. Vid första anblicken, baserat på dess strategiska position och höjd, antar många att det är synagogans bönsal, men den fristående helgedomen ligger västerut och syns inte från gatan.

Det tre våningar höga klocktornet i Paradesi Synagog är inte en del av det ursprungliga komplexet; det uppfördes nästan två århundraden senare. Det byggdes 1761 under ledning av Ezekiel Rahabi, en framstående gestalt bland Kerala-judarna vid den tiden och representant för Nederländska Ostindiska Kompaniet. Klocktornet kallas ibland helt nederländskt, även om det bäst beskrivs som indokolonial design och inte representerar en distinkt och ren stil. Liksom många andra byggnader från kolonialtiden i hela Indien inkluderar klocktornet lokala design- och konstruktionselement, såsom tjocka bärande väggar av lateritsten ytbehandlade med chunam, som sedan blandades med olika koloniala influenser som populariserades av både portugiserna och nederländarna, såsom konsoler, tak av lertegel och detaljer i kupoler.

Klocktornets fasader på tre sidor är dekorerade med klockans tavlor på den översta nivån. Det massiva tornet täcks av ett spetsigt tak av lertegel som bärs upp av träkonsoler. Taket kröns sedan av en öppen kupol formad som en liten vindbro, toppad av ytterligare ett spetsigt tak med djupa överhäng. Här är det koppar, ett lokalt material som används i andra lokala byggnader inklusive taken på vissa små hinduiska tempel, som är det slutgiltiga takmaterialet. Spetsen med två sfäriska kopparbollar, filigran och en metallmast med en flagga som liknar en vindflöjel vilar ovanpå koppartaket. Den fyrkantiga kupolen innehåller fyra rundbågiga öppningar belägna inuti en målad träkonstruktion med utskott i de fyra hörnen. Den nedre delen av varje valv är fylld med solida räcken. På kupolens yta finns en inskription på hebreiska som anger att den byggdes 1761. Det fanns en gång en klocka inuti kupolen, som ringde varje dag förutom lördagar (när judisk lag förbjuder ringning) för att kalla judarna till bön. År 1986 slutade klockan fungera; gemenskapen reparerade aldrig den och den togs snart bort. Ett försök gjordes att återställa klockan när klocktornet restaurerades 1998-99 genom World Monuments Fund, men detta försök misslyckades.

Klocktornet har tre befintliga klockfaces; de är gjorda av teakträ och målade blåa. På nord পড়sidan, vänd mot maharadjans hus, är siffrorna på malayalam; i söder, vänd mot den judiska stadsdelen, används romerska siffror; och i väster, vänd mot synagogan, används hebreiska bokstäver. Enligt Hallegua, en medlem av Paradesi-judiska samfundet, är det mycket troligt att det en gång fanns en fjärde klockface i öster mot vattnet. Den enda befintliga visaren sitter på klockan med romerska siffror och är gjord av koppar. Klockverket, som drevs av tunga stenar, block och kugghjul, fungerade fram till början av 1940-talet, och inga allvarliga försök gjordes för att reparera eller ersätta mekanismen. Från den tidpunkten började de icke-fungerande klockfacesen förfalla, och på 1990-talet var de i ett eländigt tillstånd. Liksom med klockan fanns det en plan att återställa klockorna till fungerande skick när klocktornet renoverades från 1998, men arbetet visade sig vara för kostsamt.

Ingången till synagogans område går inte genom de smala dörrarna vid basen av klocktornet utan längs den angränsande väggen på gatan i väster. Mitt emot, på östsidan, nåbar genom stora tunga järngrindar, finns ett inhägnat gräsbevuxet öppet område som en gång användes som lekplats för judiska barn som bodde i närheten och gick i skolan här.

Synagogans område är utformat som en klusterbildning, med rum som är byggda eller sammankopplade runt en serie små interiöra och exteriöra rum. När besökaren går in i synagogan sker en gradvis övergång från det sekulära livet till den heliga sfären, för att slutligen nå själva helgedomen och sist hekal (arken). Men till skillnad från synagogorna i Ernakulam-Kadavumbhagam, Parur eller Male, när de var intakta, är vägen till helgedomen inte rak och jämn utan något slingrande med skarpa svängar. Längs vägen finns platser för rituell utövning, gemenskapsändamål och judisk utbildning. Det första rummet man når från gatan är tallam, ett rektangulärt rum vid porten. Idag fungerar detta lilla rum som ett kontor där turister köper entrébiljetter, men dess ursprungliga syfte var att tjäna som en övergångszon från inne till ute, där synagogamöten en gång hölls, samt som en trappa som ledde till kvinnornas lounge och studierum inne i klocktornet. Efter att ha lämnat tallam tar besökaren en skarp sväng och passerar genom en smal gång som leder till flera rum att välja mellan. Längre fram, om än inte på en direkt axel, finns en kort korridor som ansluter till ett litet rum som ursprungligen var avsett som förråd. I slutet av 1960-talet uppdragede synagogans medlemmar en hinduisk konstnär från Kerala, S.S. Krishna, att måla tio dukar som föreställde historiska händelser i Paradesi-samfundet genom århundradena för att fira deras 400-årsjubileum 1968. Sedan dess har målningarna visats för besökare i detta fönsterlösa rum.

År 1968 firades synagogans 400-årsjubileum med en ceremoni som övervarades av Indiens premiärminister Indira Gandhi.

Paradesi-synagogan hade tre klasser av församlingsmedlemmar:

Vita judar var fullvärdiga medlemmar. Vita judar, eller Paradesi-judar, var nyliga ättlingar till sefardim från Spanien, Portugal och Nederländerna.

Svarta judar, eller Malabar-judar, tilläts utöva sin tro men accepterades inte som fullvärdiga medlemmar av församlingen. Dessa Cochin-judar var de första judiska bosättarna i Kochi.

Meshuchrarim, en grupp frigivna slavar och deras ättlingar som förts hit av sefarderna, hade inga gemenskapsrättigheter eller egen synagoge. De satt på golvet eller på trappstegnen utomhus. Under den första hälften av 1900-talet lyckades Abraham Barak Salem, en Meshuchrar, driva igenom en kampanj mot denna diskriminering.

I enlighet med sedvänjan i ortodoxa judiska synagogor eller den judiska Yehudan Mappila-synagogen har Paradesi-synagogen separata sittningsområden för män och kvinnor.

Idag är Paradesi-synagogen den enda aktiva synagogen i Kochi med en minjan (även om denna minjan måste bildas av judar utanför Kochi, eftersom antalet som fortfarande bor där är otillräckligt). I enlighet med de hinduiska, sint-Thomas-kristna, syriska Mappila- och muslimska Mappila-traditionerna i Kerala måste de troende gå in i Paradesi-synagogen barfota. Andra aspekter som är unika för Cochin-judarnas samfund, som ett resultat av hinduiskt inflytande, inkluderar särskilda klåder i olika färger för varje högtid, omskärningsceremonier som hålls under offentliga gudstjänster och utdelning av med vinblänkade myrtelöv vid vissa högtider. Dessutom är den nuvarande rabbin i Paradesi-synagogen, som grundades av Midrash Sephardi, rabbin Yonaton Francis Goldschmidt.

Paradesi-synagogan rymmer Torarullar, flera guldkronor mottagna som gåvor, många ljuskronor av belgiskt glas och en bimah med kopparräcken. Den rymmer kopparplattor från 900-talet som ger privilegier till Joseph Rabban, den tidigaste kända Cochin-juden. Dessa två plattor var inskriptionerade på fornmalayalam av härskaren över Malabarkusten. Synagogans golv är belagt med hundratals handmålade kinesiska porsliner från 1700-talet, där varje platta är unik. Den östra mattan är handvävd och var en gåva från Haile Selassie, den sista etiopiske kejsaren. Synagogan har ett klocktorn från 1700-talet, som tillsammans med andra delar av komplexet restaurerades mellan 1998 och 1999 av arkitekten Karl Damschen under ledning av World Monuments Fund.