Den första stenbyggnaden på tomten för hus nummer 27 vid Bolshaya Morskaya-gatan byggdes på 1740-talet för guldbroderaren (silvergravören) Demut. Under 1750- och 1760-talen ägdes den av träsnidaren Osip Ivanovitj Sjtjalmir, som arbetade med konstruktionen av Vinterpalatset. Han Pantsatte huset upprepade gånger och sålde det 1769 till kammaren Fyodor Pavlovitj Balk-Polevoj, barnbarn till Modesta Ivanovna Balk (syster till Peter I:s favorit Anna Mons).
Nästa ägare av fastigheten 1781 var general-ansche Fyodor Ivanovitj Glebov. Från sent 1700-tal tillhörde huset arkitekten Vincenzo Brenna - hovarkitekten åt Paul I, som byggde sina sommarresidens i Gatsjina och Pavlovsk samt Michailovskyj-slottet. Brenna hade en mycket rik samling konstverk; flera salar var fyllda med skulpturer från antiken och renässansen. Efter Paul I:s död var arkitekten tvungen att sälja av samlingar av möbler, målningar, speglar och skulpturer, och lämna Ryssland 1802. På auktionerna såldes bland annat Michelangelos Buonarottis ”Crouching Boy”, som senare hamnade i Eremitaget.
Under 1810- och 1820-talen ägdes tomten av greve Sergey Kuzmitj Vyazmitinov. Denna general innehade poster som arméns och landtruppernas minister samt polisminister. På sina senare år var han generalguvernör i Sankt Petersburg. Efter Vyazmitinov förvaltades tomten av köpmannen Pets, och från 1836 av köpmannen Ivan Karlovitj Laufert. Vid den tiden lade arkitekten Pel till en fjärde våning i byggnaden.
År 1838–1839 bodde poeten Pyotr Andreyevich Vyazemsky i hus nummer 27 på Bolshaya Morskaya Street. Hans dotter Maria bodde där med sin make Pyotr Arkadyevich Valuyev, den framtida innenriksministern och utrikesministeriet ordförande. Pushkin och Lermontov besökte ofta här som gäster hos Karamzin. Från 1849 förvaltades fastigheten av arvingarna. År 1867, under köpmannen Lauferts ägande, installerades ett skärmtak uppburet av gjutjärnssulor ovanför huvudentrén. Senare tillhörde byggnaden Karl Laufert.
Under 1870-talet fanns verksamheter för bokbindning (Karl Laufert) och guldprodukter (Karl Levstrem), samt den populära musikbutiken Stellovsky, i Laufert-huset.
Nästa ägare av tomten från 1889 till 1897 var Alexandra Afanasyevna Malm. Från början av 1900-talet tillhörde huset Ida Baltazarovna Lidval – moder till arkitekten Fyodor Ivanovich Lidval. Handelshuset "I. P. Lidval och söner" låg här. Företaget specialiserade sig på skrädderi och var ett av de mest kända i Ryssland, med monopol på att skräddersy uniformer till det kungliga hovet. Ida Baltazarovna ledde familjeföretaget efter sin makes död.
Ivan Petrovich (Johan Petter) Lidval
Företaget grundades av Ivan Petrovich (Johan Petter) Lidval, född 1827 i Sverige. Han anlände till Sankt Petersburg i januari 1859. Han hade med sig endast två favoritböcker och skräddarverktyg. I Sankt Petersburg lyckades han få ett jobb i en rysk skräddarverkstad, och efter skräddarens död gifte han sig med hans änka. Detta äktenskap blev barnlöst, och efter några år avled Lidvals fru och lämnade honom verkstaden. 1867 gifte sig Lidval igen med Ida Amalia Fleshau, dotter till en snickare. De levde tillsammans i 18 år och fick åtta barn, varav det mest kända var den anmärkningsvärda arkitekten Fjodor Ivanovitj Lidval (vars byggnader jag skrivit utförligt om i denna blogg).
En vändpunkt i Lidvals karriär var Alexander III:s kröning. Lidvals bekanta hjälpte honom att säkra uppdraget att sy kröningens liverier. Lidvals verkstad utförde uppdraget framgångsrikt, varefter nya uppdragen strömade in. Lidval tilldelades medaljen "För flit", fick statusen "Hogens skräddare" med rätt att använda det ryska riksvapnet vid sidan av firmans namn. Han blev "Leverantör till Hans Kejserliga Majestäts hov", samt "Leverantör till Hans Kejserliga Högheter" Vladimir, Pavel och Alexej Alexandrovitj hov.
Ivan Lidval avled 1886, varefter firmans ledning övergick till hans änka. Ida Amalia Baltazarovna Lidval ledde företaget fram till sin död 1915. Hon fick hjälp av sina yngre söner Wilhelm, Edward och Paul (till skillnad från Fjodor Lidval, som ägnade sig åt arkitektur, följde de i sin fars fotspår).
År 1892 undertecknades det första kontraktet med Domstolens ministerium, under vilket företaget "I. P. Lidval" mot en rabatt på 10 % fick monopol på produktionen av tjänsteuniformer för palatsbetjänter, Domstolens stallbyggnad, den kejserliga jakten och den kejserliga Hermitage. Dessa kontrakt tecknades ursprungligt för fyra år, och från 1902 - för sex år. Under dessa kontrakt tjänade företaget: 1899 - 59 020 rubler 45 kopek, 1900 - 48 301 rubler 75 kopek, 1907 - 70 575 rubler 58 kopek, 1910 - 69 268 rubler. Utöver uniformer för hovet tillverkade företaget även uniformer till tjänarna hos Storfurstarna Vladimir, Pavel och Aleksej Alexandrovitj, furstarna Jusupov, grevarna Shuvalov och Bobrinskij.
Företaget "I. P. Lidval" sydde inte bara uniformer utan även herrkläder. En av företagets huvudsakliga kunder var kejsar Nikolaj II själv (utöver "I. P. Lidval" tillverkades uniformer för Nikolaj II även i det berömda Norenstrem-ateljéen). Här är hur en av Lidval-bröderna beskrev detta 1921: "Nikolaj II hade omkring trehundra bonjour-frakkar och ungefär sjuttio överrockar, samt andra klädesplagg. Eftersom kejsaren bar olika uniformer för olika regementen var knapparna inte nedsydda utan fästa med ringar och fastsatta likt axelklaffar. Dessutom hade kejsaren ett hundra utländska uniformer, inklusive en svensk amiraluniform. Hans civila garderob innehöll omkring sjuttio kostymställ, 30 överrockar och 150 västar. Kejsaren bar sällan civila kläder. Han urtär aldrig sina kostymställ, utom jaktkläderna. För varje utlandsresa kompletterades garderoben med två frackar, två dussin vita västar och ett dussin överrockar."
Skräddaren fick aldrig röra tsaren med händerna när måtten togs, vilket vanligtvis görs med vanliga dödliga; kläderna tillverkades enligt storlekarna på gamla plagg. Vid provningar som hölls i en av de kejserliga palatsets salar åkte kläderna på av en av valparna, en sofistikerad och viktig herre. Sedan satte skräddaren kritt-markeringar. Tsaren var en förebildlig kund – alltid vänlig och artig. Han hade en bra figur, vilket inte orsakade skräddaren mycket besvär. Han lämnade över alla sina gamla kostymer till valparna.
Företaget sydde även kläder åt storfurstarna Aleksandr Michajlovitj, Pavel Alexandrovitj, Dmitrij Pavlovitj, Andrej, Boris och Kirill Vladimirovitj, Konstantin Konstantinovitj, fursten av Oldenburg och hertigen av Mecklenburg-Strelitz. Enligt Paul Lidval var ”de ståtliga och eleganta herrar och bra kunder för skräddaren.” Paul Lidval lyfte särskilt fram fursten Felix Jusupov, som han ansåg vara ”den mest eleganta mannen i Sankt Petersburg,” och betraktade snittet på hans sommarkostymer som ” helt enkelt skrädderikonstens höjdpunkt.”
Eftersom ”I. P. Lidval” uppfyllde ordrar för den mest sofistikerade klientellet anställde man specialister med högsta kvalifikationer. Det är inget underligt att lö भेजnivåerna var mycket höga. En erfaren mönsterspettare tjänade 300–350 rubler i månaden (cirka tre gånger genomsnittsnivån). Detta hindrade dock inte anställda från att periodvis strejka. Den första strejken ägde rum 1904 och ”chockade” helt enkelt ägarna. Strejkarnas krav på högre löner tillmötesgick omedelbart, men säsongsstrejker fortsatte därefter fram till första världskriget.
Företaget "I. P. Lidval" låg ursprungligen på hörnet av Nevsky Prospect och Sadovaya Street och flyttade 1906 till huset på Bolshaya Morskaya Street, vars historia jag har börjat berätta om. Före flytten genomförde Fjodor Lidval en renovering av huset. En ny stentrappa byggdes, interiören arrangerades om, stora skyltfönster installerades och hisar sattes in. Lidvals projekt innefattade även att ändra byggnadens fasad (en mer praktfull ingångsportal och medaljongdekorationer), men den delen av projektet förverkligades aldrig. Senare byggdes ett femte loft på huset.
Vid den tiden huserade huset även företaget Urlaub, som tillverkade optiska tillbehör - kikare, glasögon, pince-nez, lorgnetter, mikroskop, belysningsspeglar och mer.
Från 1912 låg här kontoret för Mining Industry Agency for the Distribution of Russia’s Mineral Resources Denisov-Ural’tsev och butiken för föreningen han grundade, "Russian Gems". Butiksinnehavaren och föreningens organisatör kom från en familj till en gruvjobbare från Jekaterinburg, en självlärt konstnär som skapade stenströkningsverk som ställdes ut i huvudstaden och i Europa.
Efter Ida Lidvals död delades företaget mellan sönerna. Wilhelm och Edward fick ateljén för sömnad av hovuniformer och leveransuniformer, medan Paul, som självständig företagsägare, fick ateljén för sömnad av civila kläder och militäruniformer.
Revolutionen lade ett slut på firmans välstånd. Lidval-firman stängde; under hösten 1918 förseglades dess lagerlokal, och senare konfiskerades all egendom. Byggnaden på Bolshaya Morskaya härbärgerade "kommunistiska skrädderverkstäder och politiska kommissärers kontor". Under sommaren 1925 lade administrationen för barnhemmet beläget i Lidvals hus på Kamennoostrovsky Prospect märke på "ett brandsäkert kassaskåp med ett avbrutet handtag. i en av lägenheterna där husägaren Lidval själv bodde, nu en parisisk bankir". Vid öppning av kassaskåpet hittades "47 guldföremål med stora diamanter, ett paket med 338 diamantrosetter, omkring 70 silverföremål av konstnärlig karaktär som vägde över 2 pood".
Wilhelm, Edward och Paul lämnade Ryssland. Under 1920-talet försökte de etablera en gemensam verksamhet i Stockholm, men försöket misslyckades. Paul flyttade senare till Paris men återvände till sitt hemland i slutet av 1930-talet, där han öppnade sin egen ateljé. Under en tid drev två Lidval-firmor samtidigt i Stockholm, en som leddes av Paul (denna ateljé existerade fram till hans död 1963) och den andra av Edwards barn.
Källor:
Skriven av Jermaine
Diskutera detta med författaren och andra
Inga kommentarer än. Bli först med att starta samtalet.