Banken I. V. Junker och Co:s byggnad

Fram till den sista tredjedelen av 1700-talet var tomten för hus nr 12 på Nevsky Prospect en del av Admiralty Meadow, som senare blev Palace Square.

Det första huset här byggdes 1768 enligt en standardritning av arkitekten Kvasov för fru till överste Alexander Vasilyevich Tolstoy, Elizaveta Vasilyevna. 1777 sålde hon huset till skräddaren Karl Friedrich Heideman, som 1782 sålde det till överste general A. D. Lansky, en favorit hos Katarina II. Lansky dog två år senare. 1786 köpte prins A. Ya. Shakhovskoy huset från hans arvingar. År 1804 ägdes hus nr 12 av den rike grekiske köpmannen Ivan Kalerzhi, som anlände till Petersburg omkring 1800.

Från 1819 hyrdes övervåningen i Kalerzjis hus av Petersborgs militärguvernör, greve Mikhail Andrejevytj Miloradovitj, som tagit emot posten ett år tidigare. Enligt historikern Mikhailovsky-Danilevsky liknade Miloradovitjs lägenhet "möbelfirmor eller konstbutiker på grund av den stora mängden varierande föremål och ting som fanns där; jag har inte sett en sådan ordning någon annanstans: det var ett komplett kaos kombinerat med förfinad smak. Till exempel fanns det målningar av Tizian, Vernet, Salvator Rosa, Guido Reni, och bredvid dem böcker, planer, fåglar, pipor, bärnstensmunstycken och två pianon. Nästan varje rum hade sin egen belysning; i ett kom ljuset från vaxljus, i ett annat från alabastlampor, i ett tredje var ljusen arrangerade så att de inte syntes och endast upplyste målningarna. Ett rum var helt spegelat: inte bara väggarna utan även taket var av speglar; ett annat rum var möblerat med soffor i turkisk stil, och de mest sinnslika målningarna hängde där. I mitten av biblioteket stod en fågelbur; vackra marmorstatyer fanns överallt. 'Var är ditt sovrum?' frågade jag honom. 'Jag har inget sovrum,' svarade han, 'jag tillbringar natten där jag vill.' I en hall, där det fanns vackra målningar och statyer, såg jag en vas i svart marmor. Bredvid den stod en kruka med en vissnad cypress, och när jag frågade vad det betydde, berättade ägaren för mig: 'Detta är ett monument över min förlorade lycka.'"

Under våren 1820 kallade Miloradovich in Pushkin i samband med spridningen av hans libertinska och lättsinniga dikter. Det var här som den store ryska poeten fick den officiella ordern att lämna Petersburg och bege sig söderut till sin första landsförvisning. Guvernören lämnade Kalerghis hus i början av hösten 1822. Sedan juni hade "Petersburgs Tidning" publicerat en annons om uthyrning från september av "två våningar, för närvarande bebodda av Hans Excellens S.P.B. Militärgeneralguvernör Greve Mikhail Andrejevitch Miloradovich." När han flyttade till myndighetslägenheter (Bolshaja Morskaja gata 38) hjälpte en särskild avdelning honom att transportera sina ägodelar.

Efter Ivan Kalerghis död 1837 gick hus nummer 12 över till hans son Ivan Kalerzhi d.y. Han var bara 23 år gammal då men hade redan blivit en av de ledande handlarna av vete som exporterades från Ryssland. Han var en av landets rikaste män. Den 3 januari 1839 gifte han sig med den 16-åriga prinsessan Maria Nesselrode, deldotter till utrikesministern. Presenten till den unga fruen var hus nummer 12 på Nevskyprospektet, samt ett bankkonto i en av Petersburgs banker med 600 000 guldrubel.

Äktenskapet mellan Ivan och Maria Kalerzhi var inte lyckligt. maken visade sig vara extremt svartsjuk. Deras utlandshonungmånad fick avbrytas i förtid; Maria återvände till Petersburg, där hon den 5 januari 1840 födde en dotter, vars far initialt inte ens fick reda på födseln. Maria bosatte sig inte i det gåvda huset utan hos sin farbror, vicekanclieren. När Ivan Kalerzhi fick veta detta flyttade han bråttom sin hustru och dotter till huset på Nevsky Prospekt. Han förbjöd henne att lämna huset utan tillstånd och omgav henne med tjänstefolk. I början av hösten 1840 lyckades Maria lämna huvudstaden och flytta till Warszawa till sin far. Senare besökte hon Petersburg under vintern 1852–1853. Hon bodde här och gav konserter i grevarna Wielhorskis salon. Efter Ivan Kalerghis död gifte sig Maria med Sergey Sergeyevich Mukhanov. Hus nummer 12 såldes till hovrådaren Vera Shishkina.

Under 1870-talet huserade bankkontoret för A. Singer i hus nummer 12 på Nevsky Prospekt.

År 1910 köptes byggnaden från S. V. Shishkins arvingar av den kommersiella banken "Junker & Co." Den grundades i Moskva 1869. I början av 1900-talet öppnade en avdelning i Petersburg, som före flytten till denna adress låg i hus nummer 22 på Nevsky Prospekt.

Arkitekten Wilhelm Ivanovitj van der Gucht var författaren till rekonstruktionsprojektet för hus nummer 12. Möjligen bistod arkitekten Erikson honom. Den nya bankbyggnaden uppfördes på rekordtid under vintern och våren 1910–1911. Den är fasad med rött svenskt granit. Det aktuella arbetet utfördes av East-Finland Granite Joint Stock Company (Vyborg) och ingenjören A. I. Guris kontor.

Under första världskriget köptes bankens kontrollerande ägande av finansmannen D. L. Rubinstein. Efter hans arrestering (1916) övergick institutionen till Moskva industribank.

Efter revolutionen 1917 nationaliserades hus nummer 12. De flesta av dess lokaler avdelades för bostäder. Under NEP-åren öppnade klädbutiker i första våningen, vilka fortsatte att drivas även efter att den "nya ekonomiska politiken" begränsats. På 1920-talet låg kontor och butiker för "Leningradtextil" här. Under många år under den sovjetiska perioden låg det berömda högmodestudion i Leningrad vid hus nummer 12 på Nevsky Prospekt. Den 9 juni 1934 rapporterade "Leningradskaya Pravda": "Idag på 25:e Oktoberprospektet (stadens huvudgata fick sitt historiska namn åter inför 1944) öppnar en herrgård för damkläder. I denna butik kommer individuella beställningar på ytterkläder, kostymer, pyjamas, togor, underkläder och blusor fritt tas emot från alla medborgare. Alla produkter kommer att tillverkas av högkvalitativa material. Vid beställning betalas 60 % av kostnaden i förskott."">

I stickstugan sydde stjärnor från sovjetisk film och scen, som Faina Ranevskaya, Alla Tarasova, Lyubov Orlova och Klavdiya Shulzhenko, sina dräkter. Gradvis förblev modestudion kvar, om än dyr, mer tillgänglig. Herrar fick betala betydande summor för att köpa eller skräddarsy modiga kläder till sina damer, och gick ibland i skuld. Det berömda Leningrad-ateljéet fick det skämtsamma smeknamnet: "Döden över makarna", ofta med tillägget "Fängelse över älsklingarna". Här kunde man köpa magnifika utländska föremål och exklusiva kläder från inhemska sömmerskor, samt beställa skräddat efter modetidskrifter och kataloger.

År 1992 hyrde banken "Lyon Credit" byggnaden i arrende. I augusti 2000 öppnade modebutiker tillhörande det ryska företaget "Bosco di Cilirgi", ägt av Mikhail Ernestovich Kusnirovich, här.

Källor:

https://www.citywalls.ru/house1805.html

https://walkspb.ru/istoriya-peterburga/zd/nevskiy12

https://www.companybest.ru/publications/60-svoboda/2852-atele-mod-smert-muzhyam.html