Utkina Dacha (Okkervil Manor)

Det finns en teori om att området nära Nienshanz ägdes av en viss svenska överstelöjtnant Okkerville innan grundandet av Sankt Petersburg. Forskare debatterar dock fortfarande kopplingen mellan hans efternamn och namnet på Okhta-flodens vänstra biflod. Vissa forskare anser att ordet "Okkerville" har rötter i finska och ifrågasätter överstelöjtnantens existens. En sak är säker: egendomen bytte ägare många gånger. I slutet av 1600-talet tillhörde den prästen i kyrkan i den svenska staden Nien. År 1712 ägdes den av Stepan Petrovich Neledinsky-Meletsky, en stolnik till Peter I; under 1730-talet tillhörde den general-anschef, chefen för det hemliga kansliet, Andrey Ivanovich Ushakov. I mitten av 1700-talet ägdes egendomen av Mark Fyodorovich Poltoratsky, direktör för det kejserliga hovkoret, och hans hustru Agafokleya Alexandrovna. Egendomen tilldelades Mark Fyodorovich för hans medverkan i operaproduktioner. Grundaren av denna adelsfamilj, Mark Fyodorovich Poltoratsky, kom från ukrainska kosacker. Han ägde en ståtlig röst och sjöng i kyrkans kör från mycket ung ålder. Han studerade i Tjernihiv och sedan i Kiev, där han hördes av Alexey Grigorievich Razumovsky, som redan gjort en snabb resa från korist till kejsarinna Elisabet Petrovnas favorit. Tack vare Razumovskys beskydd flyttade Poltoratsky till huvudstaden och gjorde en briljant karriär. Mark Fyodorovich blev den första ryska konstnären som bjöds in att sjunga med en italiensk operagrupp som uppträdde i Sankt Petersburg. Han dök upp på scenen som Marko Porturatsky. Från 1763 till 1795 var han direktör för det kejserliga hovkoret.

Det var under Poltoratskyarna, även om inte omedelbart, som godsningen blomstrade. Och huvudrollen i detta spelades sannolikt av Mark Fjodorovitjs hustru – Agafokleja Alexandrovna (född Shishkova). Detta var Poltoratskyjs andra äktenskap efter att han blivit änkare tidigt. Agafokleja var åtta år yngre än Mark (hon var inte ens 15 år vid giftermålet), men hon var vacker, intelligent, affärsmässig, beslutsam och hade en järnkaraktär. (Publicationer dedikerade till Poltoratskaja noterar att hon var extraordinärt sträng och till och med grym. I ilska var Agafokleja Alexandrovna skräckinjagande, och inte bara liveigena utan även familjemedlemmar skalfriv vid hennes sida.)

Medan Mark Fjodorovitj förfinade sin sångkonst och vårdade unga talanger, ökade Agafokleja Alexandrovna familjens rikedom. Utöver godset Okkerville och godset Kosaya Gora (uppströms, nära dagens stad Kudrovo), ägde Poltoratskyarna hus i Moskva, Tver, Torzhok, Sankt Petersburg, gods i Tver-provinsen, omkring 4 000 liveigna, fabriker, anläggningar och skattegårdar. Agafokleja Alexandrovna skötte alla hushållsangelägenheter själv, utan en förvaltare, genom övervakede. Under tiden fick Poltoratskyarna 22 barn i sitt äktenskap!

Porträtt av Agafokleja Alexandrovna Poltoratskaja (född Shishkova).

Många välkända statsmän och militärpersonligheter kom från familjen Poltoratsky. Ett anmärkningsvärt exempel är Konstantin Markovitj Poltoratsky, vars porträtt kan ses i Militärgalleriet 1812 i Vinterpal Leriet. Konstantin Poltoratsky utmärkte sig inte bara på slagfälten (han deltog i flera krig, bland annat det patriotismkriget) utan även som guvernör i Jaroslavl. Han pensionerades med graden löguntgeneral.

För övrigt är ett av familjemedlemmarna känd för oss från skolan. Anna Petrovna Kern, som man tror att Pusjkins dikt "K***" ("Jag minns ett underbart ögonblick.") är dedikerad till, var barnbarn till Mark och Agafokleja Poltoratskij.

Herrhuset på Okkervilles gods – ett magnifikt monument över strikt klassicism – byggdes med största sannolikhet på 1790-talet. Projektets författare är inte definitivt fastställd. En number av forskare föreslår att det var Nikolaj Alexandrovitj Lvov, en övertygad palladin och en av sin tids mest briljanta och mångsidiga personer. Denna version stöds av fakta om att Lvov stod nära familjen Poltoratskij. Han var vän med Aleksej Nikolaevitj Olenin, som 1791 gifte sig med Elizaveta Markovna Poltoratskijaja, dotter till Mark Fjadorovitj. (Bör förväntas att Aleksej Nikolaevitj senare blev direktör för det kejserliga offentliga biblioteket och president för den kejserliga konstakademien. Olenin-familjen ägde godset Prijutino, som Alexander Sergejevitj Pusjkin ofta besökte då han var förälskad i deras yngsta dotter, Anna Alekjejevna.) Andra lutar åt författarskapet Giacomo Quarenghi, en framstående arkitekt av italienskt ursprung.

Den eleganta strukturen med en mjuk kupol, rundad kolonnad och flyglar som sträcker sig i räta vinklar är harmoniskt integrerad i det naturliga landskapet som bildas av sammanflödet av två floder. I hörnrotundan finns en cirkulär sal, där delar av det skira takstuckatöret kvarstår (om än i uselt skick). Utkin-dacha-anläggningen fullbordas av en tvåvånings ekonomibyggnad i gårdsmiljö, uppförd under 1820-1830-talen, som är svängd i planlösningen och avslutas med två paviljonger. Ekonomibyggnaden tillhör hög- eller till och med senklassicismen. Tyvärr finns ingen information om byggnadens arkitekt.

Agafokleya Alexandrovna Poltoratskaya bodde permanent på godsbyggnaden Gruziny (i Tver-provinsen, cirka 15 kilometer från staden Torzhok), så gården Okkerville sköttes av hennes dotter - Agafokleya Markovna Sukhareva (genom äktenskap), som ägde den intilliggande tomten. Det första försöket att sälja gården gjordes 1814, medan den äldre Agafokleya fortfarande var i livet (hon dog 1822, 27 år efter sin make).

År 1814 beslutade Poltoratskijs att sälja gården och placerade en annons i tidningen "Sankt Petersburg Vedomosti". Den 21 december 1828 köptes gården Okkerville av prinsessan Zinaida Petrovna Shakhovskaya, som efter sin makes död gifte om sig igen, denna gång med magistraten Vasily Ivanovich Utkin. Sedan dess blev namnet "Utkin Dacha" etablerat.

I december 1828 såldes gården till prinsessan Zinovia Petrovna Shakhovskaya (född Zelenkova). Hennes första man var prins A. Ya. Shakhovsky. Den andre var Vasily Ivanovich Utkin (framtida magistrat och nuvarande statsråd), och med tiden blev gården Okkerville känd som Utkin Dacha.

Gårdens vidare historia är sorglig.

Som forskaren E. M. Mukhina skriver: "Zinaida Petrovna avled 1870 och testamenterade godsingen till den kejserliga filantropiska föreningen. Däremot skulle dachan först komma under föreningens förvaltning efter Vasily Ivanovitj Utkins död. Från 1870 fram till V. I. Utkins död (förmodligen 1872) förföll godsingen, då den i praktiken saknade ägare. Det var inte möjligt att snabbt överföra den till den kejserliga filantropiska föreningen eftersom alla de många villkoren i prinsessans testamente hade att uppfyllas samtidigt. 1873 öppnades här Okhta Mariinsky-hemmet för obotligt sjuka och funktionsnedsatta i kejsar Alexander II:s närvaro. Villkoret gällande Utkin Dacha uppfylldes först 1881. Den kejserliga filantropiska föreningen organiserade här ett barnhem som delade lokaler med hemmet fram till 1882."

För varje år som gick förlorade Utkin Dacha sin tidigare glans. Under 1920-talet tillhörde herrgården folkkommissariatet för hälsovård i RSFSR. Den husade Malookhtinskoye-grenen av den 2:e psykiatriska sjukhuset. 1936 ombyggdes en del av lokaligheterna till lägenheter, och en annan del upptogs av det 176:e barnhemmet (en utbildningsinstitution för förskolebarn) tillhörande Volodarsky-distriktets bostadskonsortium. Under den postsovietiska eran var herrgården överfull med kollektivlägenheter, medan servicebyggnaden hyste produktivenheter för biografförvaltningen. Efter att ha blivit helt öde i början av 2010-talet drabbades den övergivna dachan av flera bränder.

År 2012 överfördes godset, som är en stats skyddad kulturminnesplats, till Statens museum för urban skulptur. Utkin Dacha genomgår för närvarande restaurering.

Källor:

http://krasnakarta.ru/spot/id/18/utkinadacha

https://walkspb.ru/istoriya-peterburga/zd/utkin2

https://ru.wikipedia.org/wiki/Utkin_Dacha