Bolshoy-Okhtinsky-bron - Kejser Petrus den store-bron

Bolsheokhtinskij bron över Newa förbinder Centraldistriktet i Sankt Petersburg med Krasnogvardejskij-distriktet (Bolshaja Okhta). Det är en trespannig konstruktion av typen kranbro, uppbyggd av nitade metallkonstruktioner med ett dubbelbladigt pråmspann i mitten. Sidospannen är täckta med metallbågstrukturer med vägbanan undertill. Pråmspannet är dubbelbladdigt med en fast rotationsaxel. Sidospannen är 136 meter långa vardera, och pråmspannet är 48 meter långt.

Den totala vikten av metallkonstruktionerna är 8 920 ton, inklusive pråmspannets motvikter som väger 1 065 ton. Bron har två torn som är 36 meter höga från vattenytan. Stora speglade lyktor var placerade på tornens övre plattformar. Inuti torgen finns mekanismerna för pråmspannet, och på utsidan finns minnestavlor med byggarnas namn. Brons stöd och nedstigningen till vattnet är klädda med granit.

Belysningen på bron består av 1 300 lampor.

År 1829, när stadens översiktsplan utarbetades, godkände kejsar Nikolaj I konstruktionen av en korsning nära den plats där Okhta rinner ut i Newa. Planen genomfördes dock inte, och endast en båtfärja användes.

Behovet av att bygga en korsning började diskuteras så tidigt som på 1820-talet, men på grund av brist på medel sköts frågan på sidon. Diskussionen om att bygga en bro, samt den administrativa annekteringen av Okhta till Petersburg, återupptogs först på 1860-talet. Det uppstod en tvist om placeringen av den framtida korsningen - varje industrimagnat ville att bron skulle byggas nära hans företag. Ägare till färjor och båtar var kategoriskt emot den - de ville inte förlora sina jobb.

En skämtsam folksång uppstod till och med:

"Från under Smolny till Okhta
Färjan är mycket dyr.
Åh, hur jag bar min kära
I mina armar."

Det var först i juni 1884 som stadshuset beslöt frågan om att bygga en bro från Smolny-katedralen till Creighton-varvet: ”Att erkänna förorten Okhta som föremål för annektering till staden Sankt Petersburg.”

År 1860 bestämdes det att Okhta skulle bli en administrativ stadsdel. Samtidigt grundades ”Föreningen för Okhta-bron över Neva”. Det fanns dock ingen enighet om var bron skulle byggas: varje industrimagnat hävdade att bron behövdes nära hans företag, medan färjeägarna tvärtom inte ville förlora sina jobb och fördröjde konstruktionens start.

Den 5 juni 1887 beslutade stadshuset att bygga en bro från Smolny-klostret till Creighton-varvet. Men det slutgiltiga beslutet att bygga en permanent korsning togs först den 22 januari 1900.

I september 1901 utlyste stadshuset en internationell tävling om designen av den nya bron. Sexton förslag skickades in av ingenjörer från Ryssland, Frankrike, Tyskland, USA, Nederländerna och Österrike-Ungern. Alla projekt avlogades av olika skäl.

Till slut accepterades ett icke-tävlingsprojekterat förslag under mottot ”Frihet för sjöfarten”. Det utvecklades av professor Grigory Krivoshein vid Nikolaevs ingenjörsakademi och militeingörenjör Vladimir Apyshkov. Författarna föreslog att en rörlig brospänne skulle anordnas i mitten av Nevakanalen, med vägbanan upphängd från den nedre delen av brovalven.

Det var därför först i juni 1884 som stadfullrådet beslöt att bygga en bro från Smolny-katedralen till Creighton-varvet: ”Att erkänna Okhta-förorten som föremål för annektering till staden Sankt Petersburg.” Det faktiska konstruktionsarbetet påbörjades den 26 juni 1909, på eve av 200-årsjubileet av slaget vid Poltava. Detta datum förklarar lätt namnet på den framtida bron – Peter den stores bro – uppkallad efter kejsaren som gick segrande ur detta kända slag. Den ceremoniella invigningen av övergången ägde rum den 26 oktober 1911. När man talar om brobyggandet är det viktigt att nämna en tragisk händelse som avsevärt påskyndade processen för övergångens framkomsten. Den 7 april 1907 inträffade en katastrof: i Okhtas utlopp mot Neva sjönk ångfartyget ”Arkhangelsk” efter en kollision med en liten isflotta – minst 39 personer omkom.

Denna tragedi orsakade ett stort offentligt upprörd, och den 13 maj 1907 utfärdade Nikolaj II ett dekret: ”Dröj inte med konstruktionen av bron.” Och i september samma år godkändes projektet med mindre modifieringar.

Staden tecknade ett kontrakt med Warszawas fabrik ”Rudzki och Co.” för att bygga bron på tre år. Bygget övervakades av Grigory Krivoshein. Viaduktmekanismen tillverkades av Petersburg Metal Plant. För att transportera brospannen, som vägde 3 660 ton styck, användes skrog från gamla slagskepp, omgjorda till enorma pontoner med vattenballast.

Den ceremoniella grundläggningen av bron ägde rum den (26 juni) 9 juli 1909, en dag före firandet av 200-årsjubileet av slaget vid Poltava. Därför uppkallades bron efter kejsare Peter den store.

Övergången invigdes ceremoniellt den 26 oktober 1911 i närvaro av det ryska imperiets inrikesminister, Alexander Alexandrovich Makarov. Dock fortsatte vissa konstruktionsarbeten fram till 1913.

Det finns en intressant urban legend kopplad till Bolsjeokhtinskij-bron. Det sägs att en av dess miljoner nitar är gjord av guld. Byggarna placerade ut den för lycka, efter att ha täckt den med en metallfilm, om man så vill, av säkerhetsskäl. Denna myt har varken bekräftats eller, för den matteras skull, motbevisats under hela brons existens, så du får själv välja om du vill tro på den eller ej.

Konstigt nog har Bolsjeokhtinskij-bron mycket gemensamt med Eiffeltornet. Båda konstruktionerna är gjorda av metallkonstruktioner, med små fragment sammanfogade med nitar. Samtiden kritiserade bron inte mindre än vad parisarna en gång kritiserade tornet. Övergången verkade för klumpig och till och med ful för dem - nu är Bolsjeokhtinskij-bron en av de vackraste i Sankt Petersburg, och Eiffeltornet har blivit den franska huvudstadens främsta symbol.

I konturerna av det industriella Sankt Petersburg kunde en oerfaren resenär lätt se London.

Newa sågs som The Thames, och Bolsheokhtinskij-bron som Tower Bridge. Denna likhet utnyttjades av regissören till filmen "The Adventures of Sherlock Holmes and Dr. Watson", avsnittet "The Treasures of Agra". Filmens nyckelscener spelades in under de vita nätterna för att minimera risken att oönskade personer eller sovjetiska bilar dök upp i bild. Även om en lokal invånare visade sig vara ganska hjälpsam - han hyrde ut sin båt. För att det skulle se lämpligt ut fästes ett metallrör vid båten, i vilket halm och dieselbränsle eldades för att simulera röken från en ångmaskin.

Peter den store-bron blev den första bron över Newa som erbjöd största bekvämlighet för navigering - en trespännig konstruktion med ett tvåbladigt lyftespann i mitten och två spann nära stränderna. Vid broöppningen var sidospännen de längsta i staden. Bron är dekorerad med granittorn som liknar fyrar, vilka lyser upp broavfattningarna för skepp på natten.

Efter revolutionen 1917 bytte Peter den store-bron namn till Bolsheokhtinskij, och 1956 blev den Bolsheokhtinskij enligt nya stavningsregler.

Sedan bron byggdes har främst underhållsarbete utförts. Den första reparationen gjordes först 1971. Därefter, i början av 1980-talet, när en trafikombyggnad skapades på kajerna, reparerades även brons lyftespann omfattande.

Från 1993 till 1997 genomfördes en storskalig rekonstruktion av lyftespannet och dess mekanismer. Samtidigt bevarades Bolsheokhtinskij-bronn fullt ut i utseende, arkitektur och dimensioner. Vid den tiden återställdes inskriptionen "Bro för kejsare Peter den store" på bron.

År 2000 ägde den ceremoniella invigningen av den konstnärliga belysningen rum.

År 2005 upphörde spårvägstrafiken över bron. Fem år senare togs spårvägsrälsen bort.

År 2011 firade Bolsheokhtinskij-bron sin hundraårsjubileum. Under oktober - november under jubileumsåret öppnades brons vänstra torn för besökare för första gången i två veckor.

Källor:

https://mostotrest-spb.ru/bridges/bolsheohtinskij-most

https://petersburglike.ru/2016-12-19/bolsheoxtinskij-most-fakty-i-legendy/