År 1911–1912 byggdes ett hus i jugendstil enligt ritningar av Karl Karlovich Schmidt, en representant för arkitekturen i "teglestil". Beställaren var den förmögna sockerbruksägaren Leopold Egorovich König. Vid olika tillfällen ägde Königs ganska många "fastighetsobjekt" i huvudstaden. Huset visade sig bli ganska tungt i uttrycket, med ett runt torn på taket som hade fönster på alla sidor.
Huvudfasaden är dekorerad med två stiliserade avbildningar av stora ugglor med långa näbbar. Före revolutionen 1917 huserade det Treibergs paraplyfabrik, en leverantör till det kejserliga hovet. Dessutom fanns en privat stadsklinik som förvaltades av kejsarinnan Alexandra. Byggnadens fasad utmärker sig med dekorativa detaljer i stor skala. Huset har två innergårdar och tio ljusschakt. Den arkitektoniska och konstnärliga utformningen av framfasaderna har bevarats med mindre förluster och förändringar. Byggnadens inre struktur behåller den komplexa historiska dekorationen i de storslagna trapphusvolymerna.
Men den unika biografin för ägaren av detta hus förtjänar utan tvekan en egen berättelse.
Leopold Egorovich (Georg Leopold) König (1821–1903) föddes i Sankt Petersburg i en bagares familj som, då han var ämarens tredje son vid en liten kvarn nära Erfurt, inte kunde göra anspråk på något arv. 1812 kom han för att pröva lyckan vid Nevas stränder. 1817 öppnade han sin egen verksamhet (ett bageri, ett mjölförråd och ett konditori) på Vasiljevskij ö, där familjen slog sig ner. Men 1837 förstörde en brand nästan alla hans ägodelar. Vid den tiden hade Leopold tagit examen från Hirsts engelska internatskola och drömmat om att bli arkitekt, men på grund av omständigheterna var han tvungen att gå in i näringslivet och i princip börja från början.
Den kapabla ungen tog ett jobb vid Karl Pammels sockerbruk och blev snart ägarens främsta assistent. Sedan blev han chefmästare vid ett liknande men större företag som ägdes av köpmannen Prokofij Ponomarjov. År 1848 lånade han 27 000 rubler från företrädare för St. Petersburg tyska samhälle och köpte sin första fabrik (en av de minsta bland 28 sockerföretag i Ryska Imperiets huvudstad). Efter Königs omorganisering mer än fördubblade fabriken sin produktion.
Under första hälften av 1800-talet var sockerproduktionen utan tvekan den mest lönsamma affärssektorn i St. Petersburg. Två faktorer bidrog till detta. För det första, den enorma ökningen i efterfrågan på produkten, som aktivt ersatte den traditionella sötningsmedlet för ryssarna - honung. För det andra framställdes socker då endast från sockerrör, som skeppades över havet från utlandet, främst genom huvudstadens hamn.
Senare sålde König sin första fabrik och hyrde en större. För att studera nya tekniker för sockerproduktion (ångsystem istället för eld) reste han till Hamburg, där han arbetade som enkel dagarbetare vid ett ledande industriprogram. Vid återkomsten till St. Petersburg förvärvade han ett sockerbruk i Ekateringof och moderniserade det helt för den nya tekniken till 1857. År 1862 köpte König ett sockerbruk beläget vid stranden av Bolshaja Nevka för 375 000 rubler, där han anställde 500 personer.
Med genombrottet för sockerproduktion från betor, det vill säga lokala råvaror, på 1870-talet förvärvade König mark i Kharkovs provins, som gradvis nådde 40 000 desjatiner. Där etablerades två sockerbruk och ett raffinaderi. Den odlingsbara marken levererade råvaror till dessa, och skogsmarken understödde en särskilt skapad parkettproduktion.
Sockerörgets plats i omsättningen i hamnen i Sankt Petersburg övertogs gradvis av bomull importerad från Amerika. König omvandlade sin sockerfabrik i Ekaterinof till en pappersspinnfabrik.
Vid början av 1900-talet hade Königs företag en årlig omsättning på 40 miljoner rubler. De stod i synnerhet för nästan en tiondel av allt raffinerade socker som producerades i Ryssland. I Sharovka (cirka 60 kilometer från Kharkov) byggde han en villa; huset och delar av den enorma parken har överlevt till idag. I Sankt Petersburg ägde han sex hus. Dessutom bodde "sockerkungen" ofta i Tyskland. I Bonn byggde han en villa, som König sålde i slutet av 1880-talet till industrimannen Rudolf Hammerschmidt. 1950 blev den imponerande herrgården officiell residens för presidenten i Förbundsrepubliken Tyskland (och förblir det efter flytten av det enade Tysklands regering till Berlin - som reservkontor för statschefen).
Königs gravsten på Volkovo lutherska kyrkogård i Sankt Petersburg
Hans verksamhet ärvdes av fem söner, som organiserade partnerskapet "L.E. König – Arvingar" (mer än ett dussin av dessa var sockerbetesocker, sockerraffinaderi, destilleri, tegel-, timmerförädling, hästfabriker och kvarnar). År 1913 översteg det totala antalet anställda vid dessa företag 20 000 personer. 1918 nationaliserades alla, och den stora familjen König lämnade Ryssland.
Källor:
https://rodinananeve.ru/dom-saharnogo-korolya-na-vasilevskom-sladkaya-zhizn/
Skriven av Jermaine
Diskutera detta med författaren och andra
Inga kommentarer än. Bli först med att starta samtalet.